Lyckligt litet hjärta

Vet ni när man går på trottoaren och solen lyser rakt mot en och värmer liksom ens bröst så att det känns hur solen strålar rakt in i ens lyckliga lilla hjärta? 

Jag hade tent idag och både före och efter kramade och pussade jag alla jag bara hann kändes det som. För vi har inte längre vanliga föreläsningar, så jag träffar mina kamrater märkbart mera sällan. Och när man inte har setts på en tid blir det så omänskligt fint att ses igen, åtminstone ibland. 

Jag gick och log på gatorna och främmande människor log åt mig och hälsade på mig. En kassatjej sade att jag påminde henne om en vän. Objektivt sett är det kanske ett neutralt uttalande, men egentligen är det ju stort som tusan att påminna en främmande person om en vän. Det är väl det bästa man som okänd kan göra, påminna om en vän när vänner är det bästa som finns.

Förra veckoslutet var jag av och an i Finland på studentdimission. Någon frågade mig varför jag säger "lilla" om allting. Jag hade inget svar till varför jag envisades med att fråga gästerna om de ville ha ett litet glas skumppa, eller om de hade sett min lilla mamma. Men jag antog att det var den spanska lilla delen av mitt lilla hjärta. För här är allt i diminutiv, speciellt saker man tycker om. Svenskan har inte ens en diminutivform, utom -is, och det är bara i slarvigt talspråk egentligen, så opassande att erbjuda andra en skumppis eller fråga om de har sett min mammis (egentligen talar jag kanske just sådär nu när jag tänker efter, men inte på studentmottagning ändå, kanske..). 

Så att idag är jag mycket lycklig och här är en bild på inte solsken som strålar in i mitt hjärta och inte heller månsken utan stadsljussken en kväll för ganska länge sedan, men som likaledes strålade in i mitt lilla hjärta.