Det finns bloggläsare som länge och väl har väntat på ett inlägg om Microsoftmode. Dessvärre kommer ni inte att få ett sådant på länge. Jag har inte tagit med mig en enda av alla mina mycket stilfulla Microsoft-t-skjortor till Barcelona. Ni kan däremot få höra lite om hårmode. Eller vad jag tycker att kunde få vara hårmode åtminstone.
Det hände en konstig sak med mitt hår efter några dagar i Barcelona. Det bara började falla av. Hela vår lägenhet är fortfarande full av mina hårstrån, jag borstar håret flera gånger per dag och ändå lossnar en massa strån när jag drar med handen genom håret (även känt som den klassiska Svea-moven). Jag beklagade mig över detta håravfall för alla jag träffade, och de gav mig olika förklaringar. Oftast föreslogs nog någon slags stressreaktion, att jag var så nervös att mitt hår börjar falla av. Jag fick också höra att det är helt rätt att det går så, alla människor tappar sitt hår vart sjunde år (information från en ytterst ytterst pålitlig källa.....). Någon föreslog att det beror på vattnet i Barcelona, att det är hårdare än vad jag är van vid. Vattnet smakar förresten ganska starkt av klor här, men jag dricker det ändå med god aptit (i väntan på att det lilla hår jag har kvar ska bli grönt).
Jag bestämde mig också för att byta hårstil lite grann. Eller byta hårstil kan man nog inte kalla det, men jag har de senaste åren så gott som varje dag haft min pannlugg (ingen regelrätt pannlugg kanske men det som nu skulle vara en pannlugg om håret just där var lite kortare) fast med två spännen satta i kors. Och allra oftast var spännena av en viss modell och guldfärgade. Liksom klassisk hårnål. I kanske två veckor har jag nu varit helt utan dessa spännen och bara haft helt totalt löst hår (mycket dramatiska vändningar i mitt liv, jag vet). Det har känts bra, lite mindre småflickigt än spännen i pannluggen. Tyvärr köpte jag spanska Glamour för ett tag sedan, och läste där ett stilreportage. Synliga klassiska hårnålar är tydligen högsta mode nu. Man ska ha sådana i sitt hår, gärna just i min gamla korsformation. Eller också bara myriader av svarta hårnålar överallt i hela håret. Jag såg faktiskt en tant som var kanske 83 år gammal med precis sådan frisyr i metron bara ett par timmar innan jag läste detta reportage. Horquillas heter dessa klassikerspännen förresten på spanska. Ifall någon av er intresserad av att lära sig mycket viktig spansk vokabulär.
Borde jag då återgå till dessa horquillor nu när de äntligen är high fashion? Kanske inte. De river loss de sista hårstråna jag har kvar, hehehe. Och ingen annan här använder sådana, bara modellerna i Glamour och 83-åringen i den gula metrolinjen. Mitt hår får lov att vänja sig vid hårt klorvatten och sluta falla av. Eller också får alla mina kämppisar (jag ska förresten få en till i övermorgon, en portugisisk dansstuderande) vänja sig vid att ha blonda hårstrån seglande i lägenheten. Här är jag förresten mycket blond i jämförelse med alla mörklockiga spanjorer. Helt rolig omväxling, jag brukade räknas som typ brunhårig i Finland. Så det om mitt hårmode, adios nu ska jag på lenkki!
måndag 29 september 2014
lördag 27 september 2014
Propagandaland
Innan jag redogör för den hjärntvätt jag blir utsatt för här, vill jag bara hastigt berätta en liten anekdot om språk som jag inte kan som uteblev från min förra post. Jag var för ett tag sen på en fest där de allra flesta var från Västeuropa och Sydamerika. Jag tyckte att det var en bra idé att fejka att jag kan tala ryska. Jag sa alla ryska ord jag kan efter varandra, jag vet inte hur de stavas, så jag kan nu tyvärr tyvärr inte demonstrera för er hur det lät, men orden betyder typ "detta är min bror, var så vänlig, räkor, soppa, ja, nej, detta är min syster, den svarta katten murka tycker om mjölk, detta är mitt hus, pirog, smör, tack, god dag, skål". Sedan hittade jag på några nya ryska ord också och skrattade lite hest för att verka extra trovärdig. Exakt alla som var på den festen gick på det och tror nu att alla finska människor också talar ryska. Hahaha.
Sedan till enhelt annan sak. Katalonien strävar som bäst efter självständighet och språket här är ganska galet politiskt betingat, det spelar stor roll om man hälsar på någon med buenos dias eller bon dia. Annars också verkar det för många vara viktigt att i mån av möjlighet alltid kalla landet vi befinner oss i för Katalonien, inte Spanien. På alla husväggar finns balkonger och fönster prydda av den katalanska flaggan. Sådan nationalism är ganska främmande för mig, frånsett typ ishockeysammanhang. På Mercè-festens avslutning på onsdagkväll, var det ett jättestort fyrverkeri med tillhörande musik och tal. Talet var så patriotiskt att jag trodde det var ett skämt! Ingen skulle någonsin ta ett sådant tal på allvar i Finland, man skulle tro att det var en parodi på en parodi på ett populistpartis årsfest (om nu populistpartier har årsfester). Här fick vi nu höra om hur Katalonien utan tvivel är det bästa landet i världen, flera gånger om.
Igår var jag också på en föreläsning, jag vet inte helt vad jag ska kalla ämnet och jag har länge länge funderat på om det i det svenska språket finns en skillnad mellan brottslighet och kriminalitet? Kanske det heter kriminalpsykologi då. Vi kan kalla det så för stunden i alla fall. Jag fick många nya tankar att tänka på. Vad som förvånade mig mest var hur mycket gott föreläsaren hade att säga om sitt eget land. Som att i de nordiska länderna är jämlikheten människor emellan större och det finns inte segregation i samma utsträckning som här, men ändå sker där i förhållande tre gånger flera våldsbrott riktade mot kvinnor än här. Ojdå, sa jag och gjorde stora ögon. Kanske det är sant som han sade. Men det var ju lite konstigt att framhäva just Spaniens egen excellens i brottslighetsstatistiken. Eller kanske jag bara kommer från ett land med mycket dålig självkänsla. Det gör jag ju, in fact. Jag bara ville säga att det känns som om det kommer rätt mycket propaganda från alla håll och kanter här.
Sedan till enhelt annan sak. Katalonien strävar som bäst efter självständighet och språket här är ganska galet politiskt betingat, det spelar stor roll om man hälsar på någon med buenos dias eller bon dia. Annars också verkar det för många vara viktigt att i mån av möjlighet alltid kalla landet vi befinner oss i för Katalonien, inte Spanien. På alla husväggar finns balkonger och fönster prydda av den katalanska flaggan. Sådan nationalism är ganska främmande för mig, frånsett typ ishockeysammanhang. På Mercè-festens avslutning på onsdagkväll, var det ett jättestort fyrverkeri med tillhörande musik och tal. Talet var så patriotiskt att jag trodde det var ett skämt! Ingen skulle någonsin ta ett sådant tal på allvar i Finland, man skulle tro att det var en parodi på en parodi på ett populistpartis årsfest (om nu populistpartier har årsfester). Här fick vi nu höra om hur Katalonien utan tvivel är det bästa landet i världen, flera gånger om.
Igår var jag också på en föreläsning, jag vet inte helt vad jag ska kalla ämnet och jag har länge länge funderat på om det i det svenska språket finns en skillnad mellan brottslighet och kriminalitet? Kanske det heter kriminalpsykologi då. Vi kan kalla det så för stunden i alla fall. Jag fick många nya tankar att tänka på. Vad som förvånade mig mest var hur mycket gott föreläsaren hade att säga om sitt eget land. Som att i de nordiska länderna är jämlikheten människor emellan större och det finns inte segregation i samma utsträckning som här, men ändå sker där i förhållande tre gånger flera våldsbrott riktade mot kvinnor än här. Ojdå, sa jag och gjorde stora ögon. Kanske det är sant som han sade. Men det var ju lite konstigt att framhäva just Spaniens egen excellens i brottslighetsstatistiken. Eller kanske jag bara kommer från ett land med mycket dålig självkänsla. Det gör jag ju, in fact. Jag bara ville säga att det känns som om det kommer rätt mycket propaganda från alla håll och kanter här.
torsdag 25 september 2014
Nektarin- och språkakrobatik
Hola och moro, just nu är jag så förvirrad av alla språk jag borde tala och lyssna på att jag inte vet vad jag håller på med mera. Jag använder typ alla språk jag kan utom svenska här. Och några språk jag inte kan för den delen. Som katalanska. Hemma talar vi engelska och spanska beronde på vem som är på plats. Eller mest talar vi någon slags missförståndsspråk. Jag sa igår kväll jestas för mig själv när satt och åt, och Nil som bara kan de riktigt första grunderna i spanska blev jätteivrig och skrek "bien gracias". Hon trodde att jag sade "cómo estás?".
På samma kurs som jag går en schweizisk utbytesstudent. Hon vill prompt tala spanska hela tiden för att öva upp sina kunskaper, och det skulle jag egentligen också vilja göra men det är inte riktigt funktionellt i min vardag, men med henne talar jag då spanska hela tiden. Och jag har nu lärt mig att allt inte går att översätta. Eller jo, det mesta går att översätta, men det är ingen idé om det tar tio gånger för länge att säga den där ena smarta meningen som skulle vara rolig på ett annat språk. Vi talade om hur vi dricker kaffe, att jag inte tycker om kaffe utan mjölk, men att hon beroende på situationen dricker kaffe både med och utan mjölk och socker. Jag sade typ såhär: "Oooh en Finlandia hay una canción en que se canta que tomo mi café de cualquier manera: negro, con leche, frío, caliente, me gustan los hombres con inteligencia y los hombres que se eeeeh ve por las calles ehehehe.!" Den schweiziska förvirrade personen såg på mig med stora oförstående ögon. "Juon kahvini miten sattuu mustana maidolla kylmänä kuumana, pidän miehistä joilla on järkeä ja niistä joita katsotaan kadulla" blev inte så bra i min spanska översättning och det tog så länge för mig att säga det, att Janine som hon heter, i slutet av min monolog säkert redan hade glömt att det i början handlade om kaffe. Hon frågade om det var en traditionell folkvisa. Det är en artighetsfras att fråga om något man inte fattar poängen med är tradition. Har jag lärt mig under min tid här. Jag gör det själv. Typ när mina kämppisar äter något som ser riktigt äckligt ut. Som rädisor med tomat och yoghurt och korv och nektariner. Eller ris med spagettibitar. Då frågar jag om det är typisk traditionell mat i Turkiet typ.
Nu blev jag helt ivrig när jag skrev om nektariner. Jag skall avslöja för er alla, speciellt för Sofia dock, att alltid när jag köper nektariner här, tänker jag på Adrenalina-sången och sjunger "sube la nectarina, sube la nectarina" i mitt huvud. Stigande reggaetón-nektariner liksom. Så går det när man tänker på konstiga ord på konstiga språk hela tiden.
Jag lär mig nya finska ord här också. Mina nya finska kamrater är båda två från Savolax och de lär mig riktigt konstiga ord som jag inte är helt säker på om man kan använda på riktigt eller bara i deras eget hörn av världen.
Mitt mål för idag var att publicera alla mina utlovade bilder här men det går nu inte, snälla hjälp mig någon om du är ett teknikens underbarn? Mitt andra mål var att officiellt anmäla mig till alla mina kurser. Jag köade i 20 minuter innan det framgick att sekreteraren som sköter alla erasmusärenden är borta idag och kommer tillbaka först på måndag. Mitt ytterligare mål var att köpa en manual i psykopatologi (så skulle den nog inte heta på svenska men det heter den om man översätter rakt från spanska, och raka översättningar är min nya favoritsport) men den var slut i bokbutiken. Det kommer nya kanske imorgon eller om en vecka eller nästa år. Skönt. Jag skulle också anmäla mig till katalanskakursen men jag hann inte innan det kontoret stängde. Jag förstår inte hur människor gör för att vara produktiva här, för det är ju omöjligt att göra något utanför kl.10-13.30 måndag till fredag? Allt är bara stängt. Kanske jag måste börja ägna min tid åt mera avancerade tankar än flygande nektariner då.
På samma kurs som jag går en schweizisk utbytesstudent. Hon vill prompt tala spanska hela tiden för att öva upp sina kunskaper, och det skulle jag egentligen också vilja göra men det är inte riktigt funktionellt i min vardag, men med henne talar jag då spanska hela tiden. Och jag har nu lärt mig att allt inte går att översätta. Eller jo, det mesta går att översätta, men det är ingen idé om det tar tio gånger för länge att säga den där ena smarta meningen som skulle vara rolig på ett annat språk. Vi talade om hur vi dricker kaffe, att jag inte tycker om kaffe utan mjölk, men att hon beroende på situationen dricker kaffe både med och utan mjölk och socker. Jag sade typ såhär: "Oooh en Finlandia hay una canción en que se canta que tomo mi café de cualquier manera: negro, con leche, frío, caliente, me gustan los hombres con inteligencia y los hombres que se eeeeh ve por las calles ehehehe.!" Den schweiziska förvirrade personen såg på mig med stora oförstående ögon. "Juon kahvini miten sattuu mustana maidolla kylmänä kuumana, pidän miehistä joilla on järkeä ja niistä joita katsotaan kadulla" blev inte så bra i min spanska översättning och det tog så länge för mig att säga det, att Janine som hon heter, i slutet av min monolog säkert redan hade glömt att det i början handlade om kaffe. Hon frågade om det var en traditionell folkvisa. Det är en artighetsfras att fråga om något man inte fattar poängen med är tradition. Har jag lärt mig under min tid här. Jag gör det själv. Typ när mina kämppisar äter något som ser riktigt äckligt ut. Som rädisor med tomat och yoghurt och korv och nektariner. Eller ris med spagettibitar. Då frågar jag om det är typisk traditionell mat i Turkiet typ.
Nu blev jag helt ivrig när jag skrev om nektariner. Jag skall avslöja för er alla, speciellt för Sofia dock, att alltid när jag köper nektariner här, tänker jag på Adrenalina-sången och sjunger "sube la nectarina, sube la nectarina" i mitt huvud. Stigande reggaetón-nektariner liksom. Så går det när man tänker på konstiga ord på konstiga språk hela tiden.
Jag lär mig nya finska ord här också. Mina nya finska kamrater är båda två från Savolax och de lär mig riktigt konstiga ord som jag inte är helt säker på om man kan använda på riktigt eller bara i deras eget hörn av världen.
Mitt mål för idag var att publicera alla mina utlovade bilder här men det går nu inte, snälla hjälp mig någon om du är ett teknikens underbarn? Mitt andra mål var att officiellt anmäla mig till alla mina kurser. Jag köade i 20 minuter innan det framgick att sekreteraren som sköter alla erasmusärenden är borta idag och kommer tillbaka först på måndag. Mitt ytterligare mål var att köpa en manual i psykopatologi (så skulle den nog inte heta på svenska men det heter den om man översätter rakt från spanska, och raka översättningar är min nya favoritsport) men den var slut i bokbutiken. Det kommer nya kanske imorgon eller om en vecka eller nästa år. Skönt. Jag skulle också anmäla mig till katalanskakursen men jag hann inte innan det kontoret stängde. Jag förstår inte hur människor gör för att vara produktiva här, för det är ju omöjligt att göra något utanför kl.10-13.30 måndag till fredag? Allt är bara stängt. Kanske jag måste börja ägna min tid åt mera avancerade tankar än flygande nektariner då.
tisdag 23 september 2014
En euro och nittionio cent
1,99 kostade min skumppaflaska som jag just köpte i närbutiken Bon Preu. Ikväll firar hela staden att det är ledig dag imorgon då Mercè firas sådär riktigt på allvar. Jag firar att min allra käraste vita spetskjol är vit igen efter en vecka av intensiv antinagellacksbehandling på en kemtvätt i en förort. Min vita spetskjol som jag köpte en måndag i maj i Åbo för två och ett halvt år sedan, efter att ha skrivit inträdesprov till psykologin. I provrummet frågade jag min kompis om jag ser ut som en tennisspelare i kjolen, och hon tyckte att kanske det bara är en bra sak i så fall. Nu ska jag och skumppaflaskan på förfest, och jag tänkte skriva att det inte finns något sådant som äcklig skumppa men det finns det nog. En gång för länge sedan köpte jag en som först exploderade i min famn och sedan ännu smakade gammal ost. En annan gång råkade jag ut för en som smakade paprika. Nej men min historik av dålig skumppa är inte speciellt intressant, vad jag vill säga är att skumppa nästan alltid är en bra idé. Skål och glad tisdag!
måndag 22 september 2014
Barcelona i regnet
Barcelona i regnet är ganska fint på många sätt. Det har regnat av och till hela dagen idag. På morgonen gjorde jag som alla andra här och fällde upp mitt paraply på vägen till metron. När jag steg ut ur metron regnade det inte ens egentligen mera, men alla gick ändå med sina paraplyer. Människorna här är rädda om sitt utseende. Jag fällde ihop mitt paraply, lade det i min väska och gick upp för de tvåhundratvå trapporna (jag har räknat dem...) till min universitetsbyggnad. Jag var på två föreläsningar och jag förstod vad båda handlade om. Den andra var jätteintressant, jag blev helt ivrig över grupper och hur man kan tillämpa olika tekniker i organisationspsykologi. Och jag var inte den enda utbytesstuderande på kursen heller, inte ens den som talade sämst spanska. Jag byter definitivt den katalanska lingvistikpsykologin till den här.
Efter föreläsningen ställde jag mig i kö till kampusets bokbutik och stod där under mitt paraply. Kön tog bara aldrig slut, så jag gick och köpte ett par nya träningsskor istället. Jag älskar mina nya skor. Jag älskar dem så mycket att jag nu tänker bli medlem vid universitetets idrottsanläggning och gå på någon jumppatimme ikväll. Så jag får hoppa runt lite grann i mina nya fina skor och glädja mig på allvar.
Jag är lycklig nu, inte bara för mina skor, utan för att det regnar men det regnar så lite att jag kan gå i regnet utan att egentligen bli våt, utan bara känna mig glad. Sådär som alla kloka personer säger att man blir vacker av regn. På vägen hem från metron för ett par timmar sedan kom min kämppis gående bakom mig och jag blev så glad av att råka träffa en vän och gå samma väg hem i den här enorma staden där jag inte känner speciellt många alls ännu. Hemma åt jag fisk och spenat och hörde på samma playlist som spelades på avskedsfesten i Åbo. Åh jag är så lycklig att jag är här och jag har det så bra här och jag är så lycklig att jag har så många fina personer i mitt liv som jag tycker mycket mycket mycket om, som jag tänker på när jag hör alla dessa fina och fåniga sånger.
Varma lyckliga tankar från regniga Barcelona, jag älskar den här staden även regniga måndagar!
Efter föreläsningen ställde jag mig i kö till kampusets bokbutik och stod där under mitt paraply. Kön tog bara aldrig slut, så jag gick och köpte ett par nya träningsskor istället. Jag älskar mina nya skor. Jag älskar dem så mycket att jag nu tänker bli medlem vid universitetets idrottsanläggning och gå på någon jumppatimme ikväll. Så jag får hoppa runt lite grann i mina nya fina skor och glädja mig på allvar.
Jag är lycklig nu, inte bara för mina skor, utan för att det regnar men det regnar så lite att jag kan gå i regnet utan att egentligen bli våt, utan bara känna mig glad. Sådär som alla kloka personer säger att man blir vacker av regn. På vägen hem från metron för ett par timmar sedan kom min kämppis gående bakom mig och jag blev så glad av att råka träffa en vän och gå samma väg hem i den här enorma staden där jag inte känner speciellt många alls ännu. Hemma åt jag fisk och spenat och hörde på samma playlist som spelades på avskedsfesten i Åbo. Åh jag är så lycklig att jag är här och jag har det så bra här och jag är så lycklig att jag har så många fina personer i mitt liv som jag tycker mycket mycket mycket om, som jag tänker på när jag hör alla dessa fina och fåniga sånger.
Varma lyckliga tankar från regniga Barcelona, jag älskar den här staden även regniga måndagar!
lördag 20 september 2014
Molt molt
Hej alla typ viktiga! Det har varit mycket av allt nu, och jag har lärt mig några små ord katalanska som mina professorer häver ur sig hela tiden. Molt betyder mycket. Det mesta på lektionerna är molt important.
Här pågår lokala festligheter igen, nu är det Barcelonas skyddshelgon Mercè som firas. Det började väl igår och pågår till onsdag tror jag. Just nu har några grannar fest på innergården två våningar nedanför mitt fönster och de skrattar och dansar och lyssnar på salsa och reggaetón och dricker öl och äter onaturligt orangea chips. Jag känner feststämningen rätt tydligt.
Nu har mina föreläsningar förresten börjat, de första var på onsdag, och det har varit helt löjligt tungt. Inte för att själva ämnena skulle vara speciellt svåra, jag vet inte hur många kurser jag redan tidigare har gått som bara går ut på att påpeka hur fint det är att dsm innebär ett dimensionellt tänkande istället för ett kategoriskt diagnosticerande. Grundkursen i neuropsykologi känns också ganska onödigt bekant. Från typ gymnasiet. Vad som däremot är svårt, är att hälften av mina kurser går på katalanska. Skolpsykologikursen är inte helt omöjlig och jag kan förstå sammanhangen på föreläsningarna, och litteraturen är på spanska så jag hänger nog med. Mindre rolig var däremot en kurs i typ katalansk lingvistikpsykologi eller vad man nu ska kalla det. Jag dog lite grann. Jag kan verkligen inte katalanska och där borde jag sitta och analysera vad olika sätt att uttrycka sig på det där underliga språket egentligen innebär och vilken psykologisk inverkan det har. Och läraren frågade mig hur jag skulle säga ett spanskt uttryck på engelska, och jag svarade förvirrat att jag inte vet, att jag talar finska och svenska. Alla skrattade åt mig och jag fattar fortfarande inte riktigt vad som var så roligt? Men jag vill hoppa av den kursen. Och byta till intervention i idrottspsykologi eller vad det nu hette, som alla normala utbytesstuderande går. Det låter mera intressant. Och mera begripligt. Och mindre förnedrande.
Igår efter mina fem föreläsningar som höll på mellan 8.30 och 18 höll jag på att dö lite grann av trötthet, men jag tog mig i kragen och åt en högklassig spagettimiddag med några kamrater, varefter vi begav oss till stranden för att dricka öl och vin och se på fyrverkerier. Och vi hade för avsikt att träffa andra bekanta men det blev nu inte så. Det var en fin kväll.
Idag gick jag och finska Anni och hennes tyska kompis till stranden för att simma, sola och äta lite picknickmat. Jag brände mig riktigt lite men annars var det bara lyckligt. Svårt att tänka att jag faktiskt är här och studerar när jag bara gör härliga saker hela tiden. Som simmar i medelhavet och äter färska frukter och hänger med fina människor. Nu kom jag ganska nyss från stranden och har duschat och fixat mig så smått, för ikväll ska vi ut och äta middag tillsammans. Jag har en ny klänning på mig och jag verkligen verkligen verkligen gillar den här festen till helgonet Mercès ära.
Här pågår lokala festligheter igen, nu är det Barcelonas skyddshelgon Mercè som firas. Det började väl igår och pågår till onsdag tror jag. Just nu har några grannar fest på innergården två våningar nedanför mitt fönster och de skrattar och dansar och lyssnar på salsa och reggaetón och dricker öl och äter onaturligt orangea chips. Jag känner feststämningen rätt tydligt.
Nu har mina föreläsningar förresten börjat, de första var på onsdag, och det har varit helt löjligt tungt. Inte för att själva ämnena skulle vara speciellt svåra, jag vet inte hur många kurser jag redan tidigare har gått som bara går ut på att påpeka hur fint det är att dsm innebär ett dimensionellt tänkande istället för ett kategoriskt diagnosticerande. Grundkursen i neuropsykologi känns också ganska onödigt bekant. Från typ gymnasiet. Vad som däremot är svårt, är att hälften av mina kurser går på katalanska. Skolpsykologikursen är inte helt omöjlig och jag kan förstå sammanhangen på föreläsningarna, och litteraturen är på spanska så jag hänger nog med. Mindre rolig var däremot en kurs i typ katalansk lingvistikpsykologi eller vad man nu ska kalla det. Jag dog lite grann. Jag kan verkligen inte katalanska och där borde jag sitta och analysera vad olika sätt att uttrycka sig på det där underliga språket egentligen innebär och vilken psykologisk inverkan det har. Och läraren frågade mig hur jag skulle säga ett spanskt uttryck på engelska, och jag svarade förvirrat att jag inte vet, att jag talar finska och svenska. Alla skrattade åt mig och jag fattar fortfarande inte riktigt vad som var så roligt? Men jag vill hoppa av den kursen. Och byta till intervention i idrottspsykologi eller vad det nu hette, som alla normala utbytesstuderande går. Det låter mera intressant. Och mera begripligt. Och mindre förnedrande.
Igår efter mina fem föreläsningar som höll på mellan 8.30 och 18 höll jag på att dö lite grann av trötthet, men jag tog mig i kragen och åt en högklassig spagettimiddag med några kamrater, varefter vi begav oss till stranden för att dricka öl och vin och se på fyrverkerier. Och vi hade för avsikt att träffa andra bekanta men det blev nu inte så. Det var en fin kväll.
Idag gick jag och finska Anni och hennes tyska kompis till stranden för att simma, sola och äta lite picknickmat. Jag brände mig riktigt lite men annars var det bara lyckligt. Svårt att tänka att jag faktiskt är här och studerar när jag bara gör härliga saker hela tiden. Som simmar i medelhavet och äter färska frukter och hänger med fina människor. Nu kom jag ganska nyss från stranden och har duschat och fixat mig så smått, för ikväll ska vi ut och äta middag tillsammans. Jag har en ny klänning på mig och jag verkligen verkligen verkligen gillar den här festen till helgonet Mercès ära.
onsdag 17 september 2014
Et queda molt bé aquesta faldilla
Oj nu har jag mycket att rapportera. Fredagens ölfest var rolig. Vi drack en massa öl och sjöng sånger tillsammans. Om man inte sjöng måste man dricka extramycket. Sångerna var helt vanliga sånger som spelas på radio hela tiden, så jag lärde mig inte något nytt just alls. Men jag var lite imponerad av mig själv och hur jag kunde varje ord utantill till whenever wherever... Men inte förvånad alls egentligen, jag har tränat hårt i sommar med Karo, och på våren med Lina, och när jag var typ 8 år hade jag och min bästis en mycket avancerad hopprepskoreografi till den låten. Men hur som helst hade jag en rolig fredag med många nya bekantskaper, alla här är så lätta att lära känna! För alla vill ha nya kompisar och det fort. Lite annat än hemma till vardags. I mitten av sommaren kändes det nästan lite hopplöst, jag mindes nästan inte hur man gör för att få nya vänner. I slutet av sommaren märkte jag att jag nog visst hade fått ett nya par vänner och några kompisar under sommarlovet, men om den processen tog veckor eller månader, tar samma process här typ 20 minuter. Tidskänslan är helt förvriden här, kanske därför jag är lite trött just nu.
På lördag var jag på en gratis middag och träffade igen några av människorna som var på fredagens fest. Maten var helt god och sällskapet trevligt, även om de flesta av oss ännu var ganska trötta efter föregående kväll. På söndag var jag och Nil och min finska kompis Anni på en slags festival kanske man kan kalla det, som hette Piknic Electronik. Det var i parken Montjuic som ligger nära här var jag bor. Vädret var varmt och fiilisen var bra och det var fullt av spanska hipsters med magväskor av läder. På natten åskade det, och det åskade så in i norden att jag inte kunde sova. Först tyckte jag att det var rätt mysigt. Sedan var det bara högljutt och ljust av enorma blixtar. Och det regnade in genom fönstret men det var så varmt att jag ändå inte ville stänga det.
På måndag sprang jag på förmiddagen. Jag har varit på lenkki i samma Montjuic-park några gånger redan och det är rätt roligt. Där finns branta backar och trappor att springa i och cypresser och hibiskusar och svarta katter att titta på. Och man kan undvika övergångsställen och trafikljus på ett helt annat sätt än om man springer på gatorna här. Sedan handlade jag, och jag har sagt det förut men jag kommer att säga det många gånger igen, men jag älskar att gå i matbutikerna här! Jag köpte bland annat en bläckfisk för 80 cent. Jag stekte och åt den alldeles nyss och den var mycket mycket god. Men ja, igår var jag utöver länken och matbutiken också på kaffe med min kämppis och på en rundtur på Estrella Damms bryggeri här i Barcelona. Det var på sätt och vis intressant, men mest det var roligt att träffa andra utbytesstuderande och att få gratis öl. På kvällen lagade vi middag med de finska kompisarna. Det var mysigt. Tyvärr förstörde jag också min favoritkjol och det har jag sörjt i över ett dygn nu. Jag orkar inte skriva om kjolen också här för jag har beklagat mig för typ alla jag känner redan. Men jag är helt löjligt ledsen med tanke på vilken fånig materiell liten sak det är.
Idag har jag varit på Ikea med samma finska kompisar, och senare gått runt i butiker på stan med dem. Jag köpte en ny kjol och en blus för att trösta mig själv i min stora kjolförlust. Ikea i Spanien var förresten rätt underhållande. Det är både hemvant och nordiskt, men samtidigt också mycket särpräglat spanskt. De säljer liksom bocadillo med serranoskinka i stället för köttbullar i restaurangen.
Ikväll är jag trött och lite nervös. Imorgon skall jag gå på min första föreläsning här. Jag försöker hitta på någon slags läsordning åt mig själv, för den informationen jag har fått från universitetets sida är minimal. Och hemsidorna är krångliga och katalanska. Men jag är förväntansfull också och jag har tagit fram kläder åt mig på förhand och förberett mig ganska noga. Nu skall jag packa min skolväska hihi. Och stryka de där kläderna. Vårt spanska strykjärn är dock väldigt spanskt, det finns inga märken på termostaten så man måste freestyla med värmen lite grann. Hoppas mina kläder inte typ smälter...
På lördag var jag på en gratis middag och träffade igen några av människorna som var på fredagens fest. Maten var helt god och sällskapet trevligt, även om de flesta av oss ännu var ganska trötta efter föregående kväll. På söndag var jag och Nil och min finska kompis Anni på en slags festival kanske man kan kalla det, som hette Piknic Electronik. Det var i parken Montjuic som ligger nära här var jag bor. Vädret var varmt och fiilisen var bra och det var fullt av spanska hipsters med magväskor av läder. På natten åskade det, och det åskade så in i norden att jag inte kunde sova. Först tyckte jag att det var rätt mysigt. Sedan var det bara högljutt och ljust av enorma blixtar. Och det regnade in genom fönstret men det var så varmt att jag ändå inte ville stänga det.
På måndag sprang jag på förmiddagen. Jag har varit på lenkki i samma Montjuic-park några gånger redan och det är rätt roligt. Där finns branta backar och trappor att springa i och cypresser och hibiskusar och svarta katter att titta på. Och man kan undvika övergångsställen och trafikljus på ett helt annat sätt än om man springer på gatorna här. Sedan handlade jag, och jag har sagt det förut men jag kommer att säga det många gånger igen, men jag älskar att gå i matbutikerna här! Jag köpte bland annat en bläckfisk för 80 cent. Jag stekte och åt den alldeles nyss och den var mycket mycket god. Men ja, igår var jag utöver länken och matbutiken också på kaffe med min kämppis och på en rundtur på Estrella Damms bryggeri här i Barcelona. Det var på sätt och vis intressant, men mest det var roligt att träffa andra utbytesstuderande och att få gratis öl. På kvällen lagade vi middag med de finska kompisarna. Det var mysigt. Tyvärr förstörde jag också min favoritkjol och det har jag sörjt i över ett dygn nu. Jag orkar inte skriva om kjolen också här för jag har beklagat mig för typ alla jag känner redan. Men jag är helt löjligt ledsen med tanke på vilken fånig materiell liten sak det är.
Idag har jag varit på Ikea med samma finska kompisar, och senare gått runt i butiker på stan med dem. Jag köpte en ny kjol och en blus för att trösta mig själv i min stora kjolförlust. Ikea i Spanien var förresten rätt underhållande. Det är både hemvant och nordiskt, men samtidigt också mycket särpräglat spanskt. De säljer liksom bocadillo med serranoskinka i stället för köttbullar i restaurangen.
Ikväll är jag trött och lite nervös. Imorgon skall jag gå på min första föreläsning här. Jag försöker hitta på någon slags läsordning åt mig själv, för den informationen jag har fått från universitetets sida är minimal. Och hemsidorna är krångliga och katalanska. Men jag är förväntansfull också och jag har tagit fram kläder åt mig på förhand och förberett mig ganska noga. Nu skall jag packa min skolväska hihi. Och stryka de där kläderna. Vårt spanska strykjärn är dock väldigt spanskt, det finns inga märken på termostaten så man måste freestyla med värmen lite grann. Hoppas mina kläder inte typ smälter...
fredag 12 september 2014
Raj raj
Jag älskar älskar älskar när det finns gatumusikanter i metron! Alldeles specifikt sådana som spelar dragspel. I Helsingfors brukade jag niga och le åt dragspelsgubbarna på tågstationerna. Jag gör det nästan här också. Jag måste kanske återgå till mitt gamla system att alltid ha femcentare i jackfickan så att jag kan donera några slantar åt gatumusikanter, för det säger min mormor att man får lycka och tur av. Nog för att jag har ganska mycket lycka redan färdigt här hihi. En sak förvirrar mig mycket med dessa spanska dragspelare, de spelar sånger som jag känner igen som snapsvisor. Oftast Gör mig till finlandssvensk. Jag blir helt smilig i metron när jag hör den. Fast det är säkert någon annan sång på riktigt. I det här landet vet man inte ens att det finns något som finlandssvenskar, än mindre att det är något man vill bli gjord till...
Min fantastiska onsdagsfest med britterna och belgarna var ganska jättefantastisk förutom den lilla detaljen att vi inte kom in till klubben på vars gästlista vi var för kön var miljoners miljarder kilometer lång. Men vi hade en bra förfest ändå. Och högst angenäma metro- och spårvagns- och taxiresor. Jag tog bilder i lägenheten för det var helt sjukt, men jag kan fortfarande inte ladda upp några bilder hit. Ni kan lägga till en bild av glada festpersoner i ett urgammalt burspråk rakt ut över Passeig de Gracia i en lägenhet med guldkrusiduller på väggarna och fyra meter till taket till listan av bilder ni får föreställa er tills jag lär mig hur man publicerar dem. Dessvärre tror jag att det har med internetanslutningen att göra. Vi är kanske för många som delar på dem. Lite som när Nil frågade vad som händer om två personer duschar samtidigt (här finns två badrum) "does the water get confused and very cold?".
Jag har fått en ny kämppis också! En Nederländsk skulpturstuderande (om man nu kan studera skulptur? Eller heter det skulpturkonst eller skulptering?) som heter Jigme. Han verkar rolig. Och på sätt och vis har jag fått ytterligare en ny kämppis. Eller jag trodde att min argetinska arkeolog-kämppis hette Alejandro. Det trodde Nil också, vi trodde att vi var mycket fyndiga när vi sjöng alealejandroo till hans ära medan vi diskade. Nu framgick det att han heter Leandro. Det var nytt för mig. Nu har jag inte sen heller en kämppis som heter Alejandro. I stället har jag en Leandro. Synd, för den argentinska arkeologen Alejandro låter ganska bra i mina öron. Nu existerar denna stiliga alliteration inte längre. Hoppas vår femte och sista kämppis som vi alla ännu väntar på är typ Sonja den slovakiska statsvetaren.
Igår firades här den katalanska nationaldagen och det var mycket rött och gult på alla gator åtminstone. Jag var dock mycket trött hela dagen eftersom jag hade varit på onsdagsfest kvällen innan och sovit tre timmar den natten för Nil ville prompt att vi skulle gå och se någon blomsterceremoni som började kl. 9. Till saken hör att absolut ingenting hände före närmare kl. 10, och då bestod ceremonin av en massa kostympersoner som gick fram med blomsterarrangemang på ett torg. Och typ någon scoutkår och idrottsförening och något litet politiskt parti kanske. Det kändes lite som luciatåget i Helsingfors, fast mycket långsammare. Hur som helst vill katalanerna bli självständiga från Spanien och de vill ordna en folkomröstning om saken, men spanska regeringen förbjuder den folkomröstningen om jag har förstått rätt. Därför ordnades igår en jättestor demonstration som gick ut på att fylla två jättestora gator med katalaner klädda i rött och gult, och gatorna står i vinkel till varandra så från himmelen sett bildade katalanerna ett stort V, som i votar alltså att rösta tror jag? Jag har också bilder på röd-gula katalaner från igår, och bilder på ett liksom mänskligt torn som heter castillo på spanska och något lite liknande på katalanska, som vi såg igår. Castillo-grejen var smått otrolig, människor bara stod rakt ovanpå varandra i säkert åtta våningar! Och högst uppe måste man vara så lätt att det var en fyraåring som stod där och vinkade med handen.
Ikväll ska jag på ett erasmus-evenemang. Det är någon slags sitz-aktig ölfest från Belgien tror jag. Det borde gå ut på att sjunga och dricka öl. Men jag vet faktiskt inte vad det är, det blir intressant att se. Kanske jag lär mig spanska snapsvisor? Eller ölvisor isåfall väl? Raj raj raj raj rajraj!
Min fantastiska onsdagsfest med britterna och belgarna var ganska jättefantastisk förutom den lilla detaljen att vi inte kom in till klubben på vars gästlista vi var för kön var miljoners miljarder kilometer lång. Men vi hade en bra förfest ändå. Och högst angenäma metro- och spårvagns- och taxiresor. Jag tog bilder i lägenheten för det var helt sjukt, men jag kan fortfarande inte ladda upp några bilder hit. Ni kan lägga till en bild av glada festpersoner i ett urgammalt burspråk rakt ut över Passeig de Gracia i en lägenhet med guldkrusiduller på väggarna och fyra meter till taket till listan av bilder ni får föreställa er tills jag lär mig hur man publicerar dem. Dessvärre tror jag att det har med internetanslutningen att göra. Vi är kanske för många som delar på dem. Lite som när Nil frågade vad som händer om två personer duschar samtidigt (här finns två badrum) "does the water get confused and very cold?".
Jag har fått en ny kämppis också! En Nederländsk skulpturstuderande (om man nu kan studera skulptur? Eller heter det skulpturkonst eller skulptering?) som heter Jigme. Han verkar rolig. Och på sätt och vis har jag fått ytterligare en ny kämppis. Eller jag trodde att min argetinska arkeolog-kämppis hette Alejandro. Det trodde Nil också, vi trodde att vi var mycket fyndiga när vi sjöng alealejandroo till hans ära medan vi diskade. Nu framgick det att han heter Leandro. Det var nytt för mig. Nu har jag inte sen heller en kämppis som heter Alejandro. I stället har jag en Leandro. Synd, för den argentinska arkeologen Alejandro låter ganska bra i mina öron. Nu existerar denna stiliga alliteration inte längre. Hoppas vår femte och sista kämppis som vi alla ännu väntar på är typ Sonja den slovakiska statsvetaren.
Igår firades här den katalanska nationaldagen och det var mycket rött och gult på alla gator åtminstone. Jag var dock mycket trött hela dagen eftersom jag hade varit på onsdagsfest kvällen innan och sovit tre timmar den natten för Nil ville prompt att vi skulle gå och se någon blomsterceremoni som började kl. 9. Till saken hör att absolut ingenting hände före närmare kl. 10, och då bestod ceremonin av en massa kostympersoner som gick fram med blomsterarrangemang på ett torg. Och typ någon scoutkår och idrottsförening och något litet politiskt parti kanske. Det kändes lite som luciatåget i Helsingfors, fast mycket långsammare. Hur som helst vill katalanerna bli självständiga från Spanien och de vill ordna en folkomröstning om saken, men spanska regeringen förbjuder den folkomröstningen om jag har förstått rätt. Därför ordnades igår en jättestor demonstration som gick ut på att fylla två jättestora gator med katalaner klädda i rött och gult, och gatorna står i vinkel till varandra så från himmelen sett bildade katalanerna ett stort V, som i votar alltså att rösta tror jag? Jag har också bilder på röd-gula katalaner från igår, och bilder på ett liksom mänskligt torn som heter castillo på spanska och något lite liknande på katalanska, som vi såg igår. Castillo-grejen var smått otrolig, människor bara stod rakt ovanpå varandra i säkert åtta våningar! Och högst uppe måste man vara så lätt att det var en fyraåring som stod där och vinkade med handen.
Ikväll ska jag på ett erasmus-evenemang. Det är någon slags sitz-aktig ölfest från Belgien tror jag. Det borde gå ut på att sjunga och dricka öl. Men jag vet faktiskt inte vad det är, det blir intressant att se. Kanske jag lär mig spanska snapsvisor? Eller ölvisor isåfall väl? Raj raj raj raj rajraj!
onsdag 10 september 2014
Vattenmelon
Nu är jag på hugget! Igår kväll gick jag och min kämppis Nil ut. Det var roligt. Idag gick jag på ett erasmusevenemang. Ingenstans hette det att det inte skulle ha varit för alla erasmusstuderande vid Universitat de Barcelona, men det var tydligen ett infotillfälle för ekonomi- och sociologistuderande. Jag var en nolo-hangaround och pratade med lite svenska och norska personer. När jag gick därifrån mot metron kom två flickor springande efter mig. De bjöd med mig på picknick i en park för de tyckte jag såg så ensam ut. Jag gick på picknicken och det var hur roligt som helst. Nu har jag engelska, belgiska, tyska, mexikanska och en massa andra nationaliteters nya kamrater här. Och jag har ätit vattenmelon och för första gången i mitt liv tyckt att det var gott. Jag brukade hata vattenmelon. Här händer konstiga saker, kanske jag snart gillar russin och fänkål också? Blä.
Mina nya kamrater bjöd mig på förfest som jag snart är på väg till i sällskap av en 2 euros skumppaflaska (!!!!!). Vi skall göra något typ fantastiskt idag men det berättar jag om i ett senare skede för jag är så vidskeplig att jag tror att det inte blir av om jag berättar det på förhand hehe. Här är för övrigt fullt av svarta katter överallt. Ännu har ingen förfärlig katastrof drabbat mig, tack och lov.
Jag trodde att jag hade nått upplysning när jag gjorde mig av med mögeldesignen, men ännu återstår problemet med bilderna. Jag har redan många bilder som jag vill visa åt er, men ni får föreställa er dem nu till att börja med:
1. Jag och Nil äter middag vid vårt matbord med en ytterst spanskt färgrann blommig vaxduk.
2. Vildsvinen på gatan på väg till Tibidabo.
3. Utsikten från Tibidabo.
4. Utsikten från Montjuic.
5. Lite gator och mat.
6. Mitt rum med tusen miljarder bruna skåp och hyllor. Min säng är liksom inbyggd i en bokhylla tror jag.
De var väl mina bästa fotografiska alster för tillfället, i väntan på att ni får se dem på riktigt får ni tänka er hur de ser ut. Alla bilder är ytterst högkvalitativa och fantastiska på alla vis. Jag är en sådan exemplarisk fotograf... Nu ska jag koka lite spagetti och förbereda mig för denna kväll för jag är på hugget! Ursäkta upprepningen men det är jag bara. Adios!
Mina nya kamrater bjöd mig på förfest som jag snart är på väg till i sällskap av en 2 euros skumppaflaska (!!!!!). Vi skall göra något typ fantastiskt idag men det berättar jag om i ett senare skede för jag är så vidskeplig att jag tror att det inte blir av om jag berättar det på förhand hehe. Här är för övrigt fullt av svarta katter överallt. Ännu har ingen förfärlig katastrof drabbat mig, tack och lov.
Jag trodde att jag hade nått upplysning när jag gjorde mig av med mögeldesignen, men ännu återstår problemet med bilderna. Jag har redan många bilder som jag vill visa åt er, men ni får föreställa er dem nu till att börja med:
1. Jag och Nil äter middag vid vårt matbord med en ytterst spanskt färgrann blommig vaxduk.
2. Vildsvinen på gatan på väg till Tibidabo.
3. Utsikten från Tibidabo.
4. Utsikten från Montjuic.
5. Lite gator och mat.
6. Mitt rum med tusen miljarder bruna skåp och hyllor. Min säng är liksom inbyggd i en bokhylla tror jag.
De var väl mina bästa fotografiska alster för tillfället, i väntan på att ni får se dem på riktigt får ni tänka er hur de ser ut. Alla bilder är ytterst högkvalitativa och fantastiska på alla vis. Jag är en sådan exemplarisk fotograf... Nu ska jag koka lite spagetti och förbereda mig för denna kväll för jag är på hugget! Ursäkta upprepningen men det är jag bara. Adios!
söndag 7 september 2014
Bogün
Bogün är turkiska och det betyder idag. Om jag har förstått saken rätt. Det är tyvärr inte många saker jag har förstått rätt den senaste tiden för allt har varit helt kaos men helt underbart och helt för mycket och bara så bra så bra så bra.
Jag har flyttat till en lägenhet där det är meningen att vi ska vara fem kämppisar men just nu är vi tre. En av mina nya kämppisar är turkisk och vi försöker lära varandra ett ord på våra egna språk varje dag. Gårdagens ord var bogün- idag. Idag var ordet typ söndag. Eller körsbär. Jag kunde båda två för några minuter sen men inte hade jag då heller någon aning om hur man skulle skriva dem. Men hon är rolig min turkiska kamrat. Och jag är fylld av förväntan inför dem som ska flytta in nu i veckan.
Jag har fått finska kompisar här. Det kändes som räddningen i nöden att på bostadsförmedlingskontoret höra någon tala på finska. Jag rusade fram och skrek hej och de svarade moi och vi gick och åt lunch tillsammans. Det var redan för några dagar sedan, jag har inte helt koll på veckodagarna för allt händer så snabbt här. Men vi har träffats många gånger och det är så befriande att få tala finska och få uttrycka sig åtminstone någorlunda fritt. Här hemma talar vi nämligen spanska och engelska om vartannat och mina hjärna är mycket trött av allt konstigt översättande.
Mera livsavgörande händelser jag råkat ut för här i Barcelona är ungefär att jag har varit uppe på berget Tibidabo. Man såg långt därifrån och där uppe fanns en nöjespark och en kyrka. Dit vill jag föra mina gäster om jag för såna. Och vi såg vildsvin på vägen upp till berget. Det var också rätt så coolt. Vildsvin på gatan är inte helt vanligt i Finland. Kanske det inte är vanligt här heller, men åtminstone hände det undermin första vecka här.
Jag har också varit på min första lenkki här och det var tungt som attan. En massa branta backar och trappor hit och dit och det var varmt och fuktigt i luften.
Tusen miljarder gånger har jag förundrat mig över hur allt kan vara så billigt här också? Hur kan man köpa en öl för 1,50 på restaurang? Och alla frukter är spanska och billiga och så goda. Under mina fem eller sex dagar här eller vad det nu blir har jag ätit fyra mangor och typ tusen nektariner och kiwifrukter. All mat är i och för sig billig och ganska god här. Bra bra bra.
Jag har flyttat till en lägenhet där det är meningen att vi ska vara fem kämppisar men just nu är vi tre. En av mina nya kämppisar är turkisk och vi försöker lära varandra ett ord på våra egna språk varje dag. Gårdagens ord var bogün- idag. Idag var ordet typ söndag. Eller körsbär. Jag kunde båda två för några minuter sen men inte hade jag då heller någon aning om hur man skulle skriva dem. Men hon är rolig min turkiska kamrat. Och jag är fylld av förväntan inför dem som ska flytta in nu i veckan.
Jag har fått finska kompisar här. Det kändes som räddningen i nöden att på bostadsförmedlingskontoret höra någon tala på finska. Jag rusade fram och skrek hej och de svarade moi och vi gick och åt lunch tillsammans. Det var redan för några dagar sedan, jag har inte helt koll på veckodagarna för allt händer så snabbt här. Men vi har träffats många gånger och det är så befriande att få tala finska och få uttrycka sig åtminstone någorlunda fritt. Här hemma talar vi nämligen spanska och engelska om vartannat och mina hjärna är mycket trött av allt konstigt översättande.
Mera livsavgörande händelser jag råkat ut för här i Barcelona är ungefär att jag har varit uppe på berget Tibidabo. Man såg långt därifrån och där uppe fanns en nöjespark och en kyrka. Dit vill jag föra mina gäster om jag för såna. Och vi såg vildsvin på vägen upp till berget. Det var också rätt så coolt. Vildsvin på gatan är inte helt vanligt i Finland. Kanske det inte är vanligt här heller, men åtminstone hände det undermin första vecka här.
Jag har också varit på min första lenkki här och det var tungt som attan. En massa branta backar och trappor hit och dit och det var varmt och fuktigt i luften.
Tusen miljarder gånger har jag förundrat mig över hur allt kan vara så billigt här också? Hur kan man köpa en öl för 1,50 på restaurang? Och alla frukter är spanska och billiga och så goda. Under mina fem eller sex dagar här eller vad det nu blir har jag ätit fyra mangor och typ tusen nektariner och kiwifrukter. All mat är i och för sig billig och ganska god här. Bra bra bra.
onsdag 3 september 2014
Se m'ha espatllat la sabata
Min sko gick sönder idag precis samtidigt som jag tänkte på hur fel jag har prioriterat i mitt packande och tagit med mig två par svarta ballerinaskor men ingen jacka. Nå nu har jag bara ett par svarta ballerinor kvar så kanske helt snyggt prioriterat ändå. Det dumma var att min sko gick sönder på väg till en bostadsvisning. Jag ville ge sken av den perfekta hyresgästen men anlände haltande med en sprucken hälsöm. Hyresvärden märkte kanske inte saken.
Idag har jag utöver att ordna lite bostadsärenden (inte klart ännu dock!) också registrerat mig vid universitetet. Jag fick många papper som kanske var viktiga, eller också samma papper som jag fått i posten redan i två omgångar. Sådant är väl Spanien. Att alla dokument handlar om läsåret 2012-2013 och det inte står någon fakta på dem utan mest vänliga välkomnande ord. Vad som däremot var en mycket användbar välkomstgåva från Universitat de Barcelona, var en liten ordbok från engelska till katalanska med fokus på fraser som behövs vid universitetsstudier. Med hjälp av detta litterära mästerverk har jag knåpat ihop dagens storslagna rubrik. Mina tidigare kunskaper i katalanska begränsade sig till typ "rebaixes amb treball". Om man gör det till en mening, betyder det med lite god vilja "rabatt med arbete".
Många av husen här i staden är sneda. Det känns tryggt och hemtrevligt efter Åbo, de sneda husens förlovade stad. Förutom snedheten gillar jag också balkongerna på husen. Jag funderade i ett svagt skede på att göra en balkongblogg kan jag medge. De där balkongerna är nämligen galet fina. Jag gillar också att det finns träd på gatorna. Och att här blåser. Och alla små supermercador och fruktbutiker och bagerier och tavernor och skobutikerna längs gatorna. Äh jag gillar allting här.
Que vagi bé!
Idag har jag utöver att ordna lite bostadsärenden (inte klart ännu dock!) också registrerat mig vid universitetet. Jag fick många papper som kanske var viktiga, eller också samma papper som jag fått i posten redan i två omgångar. Sådant är väl Spanien. Att alla dokument handlar om läsåret 2012-2013 och det inte står någon fakta på dem utan mest vänliga välkomnande ord. Vad som däremot var en mycket användbar välkomstgåva från Universitat de Barcelona, var en liten ordbok från engelska till katalanska med fokus på fraser som behövs vid universitetsstudier. Med hjälp av detta litterära mästerverk har jag knåpat ihop dagens storslagna rubrik. Mina tidigare kunskaper i katalanska begränsade sig till typ "rebaixes amb treball". Om man gör det till en mening, betyder det med lite god vilja "rabatt med arbete".
Många av husen här i staden är sneda. Det känns tryggt och hemtrevligt efter Åbo, de sneda husens förlovade stad. Förutom snedheten gillar jag också balkongerna på husen. Jag funderade i ett svagt skede på att göra en balkongblogg kan jag medge. De där balkongerna är nämligen galet fina. Jag gillar också att det finns träd på gatorna. Och att här blåser. Och alla små supermercador och fruktbutiker och bagerier och tavernor och skobutikerna längs gatorna. Äh jag gillar allting här.
Que vagi bé!
tisdag 2 september 2014
Pääjärvi
Jag inser att det här blir en blogg av lösryckta rubriker om jag inte skärper mig snart, men Pääjärvi har spökat i mitt huvud hela den här galet långa dagen. Jag är medveten om att det är Barcelona jag är i och inte alls Pääjärvi, men ni får snart se vad detta har med något att göra. Och Pääjärvi har jag för mig att är en sjö i Karelen någonstans.
Jag reste idag till Barcelona och jag minns nästan inte ens morgonen mera för det var så tidigt, jag hade väckning kl. 5 och hela familjen följde mig till flygplatsen. Jag flög via Oslo och i det första flyget satt jag brevid en flicka som liksom jag hade plockat åt sig HBL före vi steg ombord. Jag läste i tidningen kanske tre minuter och sen somnade jag, så jag inte hann mer än hälsa på min nya tidningskamrat. Vad jag hann läsa var en kolumn om att i Karelen är gråt mera accepterat än i vad som idag är Finland (hur skriver man politiskt korrekt om detta fenomen?) och att där skulle finnas gråterskor. Gråterskor trodde jag att bara fanns i filmer som berättar om begravningar i medelhavsländer, men tydligen finns de påriktigt och närmare än jag trodde till råga på allt.
Den var lite fin den där gråtkolumnen, för jag har tänkt på att gråta de senaste dagarna. Jag trodde att jag skulle böla på min avskedsfest men jag var bara glad. Jag trodde att jag skulle gråta vid många andra farväl som följde därefter också men det gjorde jag inte heller. Jag ville gråta när jag åkte från Åbo i söndags men jag kunde inte. Alltså missförstå mig inte nu, jag är jättelycklig över att åka bort från Finland men det är vemodigt också och jag hade svårt att gråta när jag kände att jag kanske kunde behöva göra det ändå. Nå, efter gråtkolumnen läste jag lite om finska landslaget i korgboll och hur mycket deras supportrar i Bilbao älskar dem. Lagsport berör mig på ett konstigt vis. Jag höll nästan på att bli lite snyftig men så somnade ju jag. Helt utan tårar.
Och vad har det här med just Pääjärvi att göra? I mitt nästa flyg, från Oslo till Barcelona, fick jag en plötslig lust att lyssna på sången Maailman toisella puolen. Den är lite söt och rolig, och den kändes aktuell. Den har med Pääjärvi att göra såtillvida att för ett par år sedan var jag på en 50-årsfest i mellersta Finland, där ett lokalt band spelade. Bandet hette Pääjärvi, som i den där karelska sjön, och spelade bland annat Maailman toisella puolen. Vi dansade till musiken och den stunden minns jag med kärlek när jag hör den sången. Så då tänkte jag igen på karelska gråterskor och att pappa jag är här på andra sidan jorden, som sången går.
Nu har jag landat här på andra sidan jorden. Inte helt bokstavligt talat andra sidan jorden, men här känns som mycket långt borta. Här är varmt och doftar skarpt och det är bara väldigt utomlands. Och alla hus är vackra och människorna har fina kläder. Jag hade planerat att uppsöka ett kontor som förmedlar studentbostäder idag, men när jag kom fram var det inte öppet sen heller. Egentligen är jag inte ens förvånad. Jag är trots allt i Spanien. Istället för att vara produktiv promenerade jag i många timmar. Jag sköter alla ärenden imorgon istället tänker jag mig, och hoppas att jag hittar någon som kan bli min nya kompis i samma veva, för på detta hostell verkar just inte bo någon alls? Jag har sett typ fyra levande personer här. Men jag har inte ens varit här i landet ett dygn och ingen vet om att jag skall komma hit för sådant system med tutorer och andra engagerade personer finns tydligen inte här, och jag känner ingen här heller, så kanske det är tillåtet att ha en ensam dag. Egentligen behövde jag en till ensam dag nu, igår var min första ensamma dag på hur länge som helst och den om något behövdes för att jag skulle lugna ner mig. I natt kanske jag kan försöka sova också, istället för att bara lugna ner mig från övervarvstillstånd? Och även om jag inte lyckas framföra det med min text, känns allt ganska jättebra här just nu. Jag är på äventyr och på hugget! Med eller utan Pääjärvi.
Jag reste idag till Barcelona och jag minns nästan inte ens morgonen mera för det var så tidigt, jag hade väckning kl. 5 och hela familjen följde mig till flygplatsen. Jag flög via Oslo och i det första flyget satt jag brevid en flicka som liksom jag hade plockat åt sig HBL före vi steg ombord. Jag läste i tidningen kanske tre minuter och sen somnade jag, så jag inte hann mer än hälsa på min nya tidningskamrat. Vad jag hann läsa var en kolumn om att i Karelen är gråt mera accepterat än i vad som idag är Finland (hur skriver man politiskt korrekt om detta fenomen?) och att där skulle finnas gråterskor. Gråterskor trodde jag att bara fanns i filmer som berättar om begravningar i medelhavsländer, men tydligen finns de påriktigt och närmare än jag trodde till råga på allt.
Den var lite fin den där gråtkolumnen, för jag har tänkt på att gråta de senaste dagarna. Jag trodde att jag skulle böla på min avskedsfest men jag var bara glad. Jag trodde att jag skulle gråta vid många andra farväl som följde därefter också men det gjorde jag inte heller. Jag ville gråta när jag åkte från Åbo i söndags men jag kunde inte. Alltså missförstå mig inte nu, jag är jättelycklig över att åka bort från Finland men det är vemodigt också och jag hade svårt att gråta när jag kände att jag kanske kunde behöva göra det ändå. Nå, efter gråtkolumnen läste jag lite om finska landslaget i korgboll och hur mycket deras supportrar i Bilbao älskar dem. Lagsport berör mig på ett konstigt vis. Jag höll nästan på att bli lite snyftig men så somnade ju jag. Helt utan tårar.
Och vad har det här med just Pääjärvi att göra? I mitt nästa flyg, från Oslo till Barcelona, fick jag en plötslig lust att lyssna på sången Maailman toisella puolen. Den är lite söt och rolig, och den kändes aktuell. Den har med Pääjärvi att göra såtillvida att för ett par år sedan var jag på en 50-årsfest i mellersta Finland, där ett lokalt band spelade. Bandet hette Pääjärvi, som i den där karelska sjön, och spelade bland annat Maailman toisella puolen. Vi dansade till musiken och den stunden minns jag med kärlek när jag hör den sången. Så då tänkte jag igen på karelska gråterskor och att pappa jag är här på andra sidan jorden, som sången går.
Nu har jag landat här på andra sidan jorden. Inte helt bokstavligt talat andra sidan jorden, men här känns som mycket långt borta. Här är varmt och doftar skarpt och det är bara väldigt utomlands. Och alla hus är vackra och människorna har fina kläder. Jag hade planerat att uppsöka ett kontor som förmedlar studentbostäder idag, men när jag kom fram var det inte öppet sen heller. Egentligen är jag inte ens förvånad. Jag är trots allt i Spanien. Istället för att vara produktiv promenerade jag i många timmar. Jag sköter alla ärenden imorgon istället tänker jag mig, och hoppas att jag hittar någon som kan bli min nya kompis i samma veva, för på detta hostell verkar just inte bo någon alls? Jag har sett typ fyra levande personer här. Men jag har inte ens varit här i landet ett dygn och ingen vet om att jag skall komma hit för sådant system med tutorer och andra engagerade personer finns tydligen inte här, och jag känner ingen här heller, så kanske det är tillåtet att ha en ensam dag. Egentligen behövde jag en till ensam dag nu, igår var min första ensamma dag på hur länge som helst och den om något behövdes för att jag skulle lugna ner mig. I natt kanske jag kan försöka sova också, istället för att bara lugna ner mig från övervarvstillstånd? Och även om jag inte lyckas framföra det med min text, känns allt ganska jättebra här just nu. Jag är på äventyr och på hugget! Med eller utan Pääjärvi.
måndag 1 september 2014
Du är typ viktig
Varför heter min utbytesblogg du är typ viktig? Du är typ viktig är en liten textrad som står på mitt kylskåp hemma i Åbo, fyra ord som betyder mycket för mig. En av mina käraste vänner skrev så med små magneter, de där som heter kylskåpspoesi, för nog ganska länge sedan nu, när vi hade lite fest hos mig. Och hon är typ viktig för mig, verkligen, det finns det många som är. De senaste dagarna och veckorna har jag tänkt mycket på alla kära som jag kommer att sakna när jag är borta nästan ett år, att de betyder mycket för mig och gör mig lycklig och får mig att le. Men jag skall inte skriva enbart en saknadsblogg utan nog en regelrätt utbytesblogg egentligen. Därav det spanska eres typ importante. Jag vet verkligen inte hur man säger typ på spanska? På något vis är just det där lilla typ-ordet så viktigt för sammanhanget också, kanske bäst att inte ens översätta det.
Jag skall alltså tillbringa ett år i Barcelona, studera psykologi där (förhoppningsvis på spanska men eventuellt på katalanska vilket skulle vara lite mera besvärligt eftersom jag inte kan någon katalanska alls) och lära mig om livet och om mig själv och kanske lite om andra människor också. Och jag vill springa och simma och dansa i Barcelona. Och få nya vänner. Även om jag älskar dem jag redan har, men kan man ens ha för många om de är äkta? Tror inte det. Just nu hittar jag inte på flera mål och förhoppningar för min Barcelonavistelse. Lära mig spanska och mera om psykologi då. Jag är trött och nervös och förväntansfull och lycklig. Mest lycklig just nu.
Poängen med du är typ viktig är att ni som läser detta i olika grad är typ viktiga för mig och jag saknar er redan. Imorgon på morgonen åker jag och nu känner jag mig lite tom. Jag har sovit dåligt ett tag nu och inte varit så hungrig och mått lite konstigt. Men just nu känns det ganska bra. Jag lämnar något galet fint här och jag har något galet fint att komma tillbaka till sedan.
Och jag lovar att göra något åt denna blogg för att få den lite finare, publicera bilder och byta bort den där mögeldesignen. Jag bara inte vet hur man gör det snyggt ännu. Puss och kram.
Jag skall alltså tillbringa ett år i Barcelona, studera psykologi där (förhoppningsvis på spanska men eventuellt på katalanska vilket skulle vara lite mera besvärligt eftersom jag inte kan någon katalanska alls) och lära mig om livet och om mig själv och kanske lite om andra människor också. Och jag vill springa och simma och dansa i Barcelona. Och få nya vänner. Även om jag älskar dem jag redan har, men kan man ens ha för många om de är äkta? Tror inte det. Just nu hittar jag inte på flera mål och förhoppningar för min Barcelonavistelse. Lära mig spanska och mera om psykologi då. Jag är trött och nervös och förväntansfull och lycklig. Mest lycklig just nu.
Poängen med du är typ viktig är att ni som läser detta i olika grad är typ viktiga för mig och jag saknar er redan. Imorgon på morgonen åker jag och nu känner jag mig lite tom. Jag har sovit dåligt ett tag nu och inte varit så hungrig och mått lite konstigt. Men just nu känns det ganska bra. Jag lämnar något galet fint här och jag har något galet fint att komma tillbaka till sedan.
Och jag lovar att göra något åt denna blogg för att få den lite finare, publicera bilder och byta bort den där mögeldesignen. Jag bara inte vet hur man gör det snyggt ännu. Puss och kram.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)