Pääjärvi

Jag inser att det här blir en blogg av lösryckta rubriker om jag inte skärper mig snart, men Pääjärvi har spökat i mitt huvud hela den här galet långa dagen. Jag är medveten om att det är Barcelona jag är i och inte alls Pääjärvi, men ni får snart se vad detta har med något att göra. Och Pääjärvi har jag för mig att är en sjö i Karelen någonstans.
Jag reste idag till Barcelona och jag minns nästan inte ens morgonen mera för det var så tidigt, jag hade väckning kl. 5 och hela familjen följde mig till flygplatsen. Jag flög via Oslo och i det första flyget satt jag brevid en flicka som liksom jag hade plockat åt sig HBL före vi steg ombord. Jag läste i tidningen kanske tre minuter och sen somnade jag, så jag inte hann mer än hälsa på min nya tidningskamrat. Vad jag hann läsa var en kolumn om att i Karelen är gråt mera accepterat än i vad som idag är Finland (hur skriver man politiskt korrekt om detta fenomen?) och att där skulle finnas gråterskor. Gråterskor trodde jag att bara fanns i filmer som berättar om begravningar i medelhavsländer, men tydligen finns de påriktigt och närmare än jag trodde till råga på allt.
Den var lite fin den där gråtkolumnen, för jag har tänkt på att gråta de senaste dagarna. Jag trodde att jag skulle böla på min avskedsfest men jag var bara glad. Jag trodde att jag skulle gråta vid många andra farväl som följde därefter också men det gjorde jag inte heller. Jag ville gråta när jag åkte från Åbo i söndags men jag kunde inte. Alltså missförstå mig inte nu, jag är jättelycklig över att åka bort från Finland men det är vemodigt också och jag hade svårt att gråta när jag kände att jag kanske kunde behöva göra det ändå. Nå, efter gråtkolumnen läste jag lite om finska landslaget i korgboll och hur mycket deras supportrar i Bilbao älskar dem. Lagsport berör mig på ett konstigt vis. Jag höll nästan på att bli lite snyftig men så somnade ju jag. Helt utan tårar.
Och vad har det här med just Pääjärvi att göra? I mitt nästa flyg, från Oslo till Barcelona, fick jag en plötslig lust att lyssna på sången Maailman toisella puolen. Den är lite söt och rolig, och den kändes aktuell. Den har med Pääjärvi att göra såtillvida att för ett par år sedan var jag på en 50-årsfest i mellersta Finland, där ett lokalt band spelade. Bandet hette Pääjärvi, som i den där karelska sjön, och spelade bland annat Maailman toisella puolen. Vi dansade till musiken och den stunden minns jag med kärlek när jag hör den sången. Så då tänkte jag igen på karelska gråterskor och att pappa jag är här på andra sidan jorden, som sången går.
Nu har jag landat här på andra sidan jorden. Inte helt bokstavligt talat andra sidan jorden, men här känns som mycket långt borta. Här är varmt och doftar skarpt och det är bara väldigt utomlands. Och alla hus är vackra och människorna har fina kläder. Jag hade planerat att uppsöka ett kontor som förmedlar studentbostäder idag, men när jag kom fram var det inte öppet sen heller. Egentligen är jag inte ens förvånad. Jag är trots allt i Spanien. Istället för att vara produktiv promenerade jag i  många timmar. Jag sköter alla ärenden imorgon istället tänker jag mig, och hoppas att jag hittar någon som kan bli min nya kompis i samma veva, för på detta hostell verkar just inte bo någon alls? Jag har sett typ fyra levande personer här. Men jag har inte ens varit här i landet ett dygn och ingen vet om att jag skall komma hit för sådant system med tutorer och andra engagerade personer finns tydligen inte här, och jag känner ingen här heller, så kanske det är tillåtet att ha en ensam dag. Egentligen behövde jag en till ensam dag nu, igår var min första ensamma dag på hur länge som helst och den om något behövdes för att jag skulle lugna ner mig. I natt kanske jag kan försöka sova också, istället för att bara lugna ner mig från övervarvstillstånd? Och även om jag inte lyckas framföra det med min text, känns allt ganska jättebra här just nu. Jag är på äventyr och på hugget! Med eller utan Pääjärvi.