Solo de errores se aprende

Nu är inte saken den att jag på allvar skulle tycka att man endast lär sig av misstag och fel. Men så går en sång som jag och min kära vän Lina gillar ganska mycket, och den sången har jag lyssnat på idag när jag har dansat ensam i lägenheten. Först dansade jag för att jag på vägen till skolan insåg att jag hade glömt min plånbok hemma och när jag väl var hemma igen märkte jag att jag blir helt otroligt mycket försenad så jag skippade bara föreläsningen och kokade kaffe och dansade lite istället. Jag har utan alltför många misstag lärt mig koka kaffe i en cafetera som det heter på spanska och nu vet jag inte vad som är den rätta benämningen på svenska men någon kallar den mutteripannu på finska och typ caffetiera på italienska. En sådan där snygg kanna bara. Extra snyggt när man kokar på gasspisen. Sådant får jag bra fiilis av. Och kaffet blir starkt som tusan.
Jag allt annat än förnekar att man skulle lära sig av misstag. För det är det enda jag gör här känns det som ibland. Räknar fel i tidtabellerna och förstår inte riktigt var jag skulle vara och med vem och när någon uppgift ska vara inlämnad och så vidare. Jag tänker att kanske vårterminen blir lätt här, att jag då har lärt mig huruniversitetsstudierna kan fungera här. Nu är ju nog inte studierna alls mitt enda eller ens viktigaste problem här och nu men det känns som en bra sak att skriva om just nu när jag en gång började med detta inlärningsämne.
Jag har funderat på inlärning. För att jag lär mig här och för att jag lär andra här. Och säkert också för att jag i ovanligt hög mån umgås med pedagogikstuderande här. Jag och mina medmänniskor är kapabla att diskutera annat än våra studieområden också, men många perspektiv i helt andra ämnen är nog färgade av vad vi studerar. Så jag tänker på helt udda saker ur inlärningsperspektiv ibland. Och jag får ibland plötsliga anfall av vilja att lära ut mina kunskaper till andra personer. Jag höll ett litet motionspropagandatal för Nil häromdagen. Jag sade att det är viktigt att träna sina benmuskler för så kan man undvika att få åderbråck när man blir gammal. Jag vet inte om det är sant, men det verkar logiskt och så har min farmor alltid sagt åt mig. Nil missförstod mig nog lite. För hon tror nu att det som är farligt med tanke på åderbråck, är att börja motionera för sent i livet. Hon har nu en teori om att spanska äldre personer har åderbråck för att de inte har haft några benmuskler, före de sedan blev gamla och plötsligt tränade upp dem, och då liksom exploderade blodådrorna. Låter lite väl dramatiskt och framför allt smärtsamt för att vara sant nog, så hoppas min lilla kämppis inte behöver begå misstaget att spränga sina blodådror för att få lära sig hur åderbråck uppkommer.
Detta var kanske det konstigaste blogginlägg jag har skrivit på länge, men för en gångs skull skriver jag lite oftare då. Nu skall jag äta baklava som jag har fått av Nil. Baklava är mycket gott. När allt kommer omkring är en turkisk kämppis ganska galet bra. Har jag lärt mig, kanske bör tilläggas för att göra cirkeln sluten med detta olyckliga inlärningstema.

Tältä tuoksuu Turku

På fredag morgon drog jag ut min vita stickade tröja ur klädskåpet för första gången sedan jag lyfte ut den ur kappsäcken. Den doftade som mitt tvättmedel jag använde i Åbo. Jag tvingade alla att dofta på min tröja för den doftade Åbo och jag blev riktigt riktigt nostalgisk. Alla mina kläder doftade sådär för inte alls länge sedan. Nu doftar alla mina kläder Bosque Verde-tvättmedel med doft av flores del paradiso. Det är inte en närapå lika god doft kan jag informera er om.
Jag har haft besök från Toulouse en liten kort stund. Jag har kanske tidigare nämnt det men jag tycker det är mycket fint och ganska roligt hur snabbt man kan liksom bli vän med en annan person ibland. Helt löjligt snabbt. Åtminstone om man är ganska lika i vissa avseenden. Vackert vackert alltså jag vet inte helt hur jag ska beskriva nya vänskaper, men kanske ni vet hur det går ibland? Dock har jag en känsla av att alla människor i hela världen inte alls vet hur man kan bli vänner på några små dagar. Om du vet vad jag talar om, tänk då på det lite grann och njut av den tanken och känslan. Om du inte vet, har du något att se fram emot, för det är en fin känsla.
Jag har varit på hemmafest på fredag. Det var fint och gott och alla hämtade lite tapasingredienser med sig. Många hämtade också specialiteter från sitt hemland. Jag var på festen med Anni, och eftersom festen var ovanligt nära mitt eget hem, fick vi ett plötsligt infall om att springa över till mig och hämta lite salmiakkikossu som jag hade i ett skåp. Det är väl typsikt utbytesklichéigt att bjuda sina internationella kamrater på salmiak och kossu och rågbröd och fazers blå men vi gjorde det hur som helst. Några tyckte om det, men de flesta gjorde det inte. Jag tykte ovanligt mycket om det med tanke på hur mycket jag avskyr salmiak. Det var hur som helst en sådan slags hemmafest och jag hade trevligt. En chilensk flicka gjorde någon slags stekt paprika med socker och philadelphiaost. Det var galet gott. Philadelphiaost är bland det bästa jag vet. Eller åtminstone bland det bästa jag tycker att man kan ha i ett kylskåp. Om jag skulle skriva en lista på favoritsaker i kylskåp, skulle philly definitivt ingå. Och bananer och apelsinjuice och gurka och yoghurt och morötter. Där har ni alla mina kalla favoritlivsmedel i detta varma land.
Här är för övrigt fortfarande så pass varmt att jag var och simmade i havet igår. Och studerade på stranden. Jag har hört att den finska befolkningen är lycklig över att det kanske snart blir 10 grader varmt igen. Hurra för er hörni, här är sällan under 20 grader. Och ni har det redan ganska mörkt där. Inte jag.
Nästa veckas fredag har jag min första tent här. Den är i kriminalpsykologi. Den handlar om våld i hemmet, sexuellt utnyttjande och våldtäkter och kanske något annat också. Den skarpa läsaren kan lägga märke till att jag inte är helt på det klara över vad jag bör kunna inför denna tent. Till saken hör att det i biblioteket inte finns något hyllexemplar av tentboken. Hur i all världen ska jag läsa den då?
Till sist vill jag berätta för er om en sista Åbo-relaterad sak. Jag har tidigare berättat för er om hur mitt kylskåp med alla fina texter i Åbo är så essentiellt för mitt välmående. Att där står bland annat "vilken märklig och speciell bärgröt" och "hemlig man röra vacker du" och "modern tvättar" och "varför gråter vinterben?" och "man hinnar en ljus vän" och "vanlig stad sköter natur". Jag gillar den där sortens texter som är lite poetiska och lite fel och lite rätt. Jag har upptäckt att min telefon kan producera en lite liknande slags alster med hjälp av autocorrectfunktionen. Den liksom föreslår nästa ord när jag skriver ett meddelande, och ofta föreslår den faktiskt ganska rätt på ett plan eller annat. Om man bara väljer nästa ord, och nästa, och nästa, får man fram ganska vackra små meningar. Som dessa:
"Hej Julia e ni nu på väg till Madrid i något skede då sä tarvitsit tuota kielta"
"Moro moro täältä tyhjästä hej de va ren ganska svårt att skriva när de händer så mycke hela tiden när du e tillbaka i Åbo för två och ett halvt år sedan ännu smakade gammal ost som va så imponerade när ja kunde varje ord utan att kolla i åbo också på spanska e de ansträngande att försöka lyssna o förstå"
"Livet är nog inte helt säker på åtminstone någo"
"Bra att du vill ha det så mycke hela tiden när du e tillbaka i Barcelona igen på torsdag morgon och jag har fått nya produkter i din kommun"
"Mitä ihmettä miksi ihmeessä teit tästäkin päivästä paljon paremman"
Lite sådär ser Barcelonaversionen av mitt Åbokylskåp tydligen ut. Liksom om min vita tröja doftar Åbo, så låter mitt kök i Åbo sådär. Tältä kuulostaa Turkukeittiö.

T'estimo

Jag har gjort många saker nu. Vet inte var jag ska börja. Kanske med en ambivalenskris jag hade på torsdag. Jag försenade mig en halvtimme till ett seminarium jag inte ens borde ha deltagit i. När jag kom in i klassrummet och bad om ursäkt för att jag var sen fick jag som svar att jag borde ha varit där för en vecka sedan. För en vecka sedan var jag i Toulouse. Jag blev lite ledsen så jag gick ut och åt ett äpple och tänkte bittra tankar. Sedan gick jag på föreläsning. Sedan drack jag kaffe med schweiziska Janine och en svart mager katt tiggde vid vårt bord. Någon spelade gitarr i bordet brevid. Jag och Janine var båda trötta och kände oss ganska tomma men det kändes på ett vis ganska fint ändå i jämförelse med början på dagen. Det var då det var som mest ambivalent. Jag var ju ledsen men i grund och botten förvirrad och nöjd med tillvaron.
Jag har också haft en ex temporebesökare från Sverige hos mig. Min goda vän Cara kom hit för ett par dagar och sov på mitt golv och vi åt glass och prövade hattar i en miljard butiker och köpte skor och gick på stranden och fick våta byxbuntar i vågorna. Det var fint och roligt.
Jag har hällt ut en hink med klorinvatten. Det var inte med flit dock. Jag skulle moppa golven imorse efter min gårdags middagsbjudning som bestod av fem kilogram blåmusslor och kanske världens godaste sangría (det var dessvärre inte jag som tillverkade den så jag vet inte hur man går tillväga för att få den så infernaliskt in i norden god), men jag råkade välta min mopphink. Jag fick en slags klorinfotbad från knäna och neråt på samma gång. Det är säkert inte hälsosamt, men what doesn't kill you makes you stronger, eller något...
Jag har köpt nya skor som är helt galet bekväma och gjorda av läder och snygga och kostar 20 euro. Två av mina vänner måste köpa likadana genast efteråt. Så fantastiska är dessa skor.
Jag har haft det fint här. Jag märker ju att det jag skrivit just på inga vis beskriver vad jag egentligen har gjort hela veckan som gått, men lite beskriver det åtminstone. Jag har sist och slutligen mest varit lycklig och tänkt varma tankar nästan hela tiden. Jag har haft fina personer runt mig och blivit vän med dem. Så här blir det med mitt yra rapporterande, när jag äntligen har tid att skriva är jag så trött och förvirrad att det bara blir mystiskt. Och inga bilder har ni fått se ännu heller. Hoppet är det sista som överger en, minns det hehe
Jag har efter en veckas katalanskundervisning lärt mig hur man säger jag älskar dig på katalanska.

Gammalt lyckligt spökigt

Nu har jag haft besök av min yngsta syster och mina föräldrar. Jag firade min födelsedag med dem på fredag. Michelle kläckte ur sig några oförglömliga ord: "Mamma du behöver nog int oroa dig så där mycket för Gabi mera, hon är inte 12 år gammal, inte ens 17 som jag. Hon är faktiskt nästan 30!". Ojdå. 21 är nog inte nästan 30 i min värld åtminstone. Och jag känner mig som en bebis när jag vägrar äta russin trots att jag är på restaurang och det ser ganska konstigt ut att peta bort dem. Dock har många års träning gett mig en viss talang att göra det snyggt. Och i vissa nödfall har jag till och med ätit ett par russin.
Jag har förresten ett par lokala kompisar här i Barcelona också. Över hälften av dem heter Laura. En av dessa Lauror bjöd mig på kaffe min födelsedag till ära när vi hade håltimme samtidigt efter en föreläsning på min födelsedagsfredag. Det var mycket snällt av henne. Jag upphör fortfarande inte att förvånas över hur man i detta land som kund förväntas sätta sig vid ett bord och  vänta på service också på ett kyffigt metrostationscafé, istället för att bara gå fram till disken och betala. Men bakelsen var god. Och jag fick många hjärtliga gratulationer. Jag blev i och för sig gratulerad av många andra än Laura också, jag var så överväldigad och lycklig av alla fina ord att det inte är helt klokt. Jag har de finaste vännerna.
Under helgen turistade jag stenhårt med min familj. Jag blir helt matt när jag tänker på det nu efteråt. Vi gick alla de största shoppinggatorna, var på Tibidabo och såg på utsikten och åkte pariserhjul, såg Fuente mágico och Sagrada Familia och el Born och Barri gòtic och la Boqueria och Barceloneta, åt tapas och paella och churros och montaditos och allt möjligt.
Idag har jag varit på min första lektion i språket katalanska. Jag kan presentera mig och böja verben att vara och att heta. Läraren har polisonger och pratar väldigt högt med tanke på att vi är sju elever i klassen och rummet är mycket litet. Katalanska känns inte så jätteroligt. Jag har gått två gymnasiekurser i franska men jag fattade aldrig varför det finns accenttecken åt två olika håll? Jag fattar fortfarande inte. Läraren sade att man måste ha bredare mun när man uttalar accenttecken som går från vänster till höger. Jag ser ut som en spökfisk när jag talar katalanska. En spökfisk som säger "Jo em dic Gabrielle, qui ets tu?". Detta ska jag ägna två timmar åt varje dag under fem veckor.

Toulouse och behovet av snabbhet

Bonjour, jag har återvänt från Toulouse! Toulouse var fint. Inte lika fint som Barcelona dock. Det var inte alls så rött eller rosa som utlovat heller. Toulouse var totalt tyst och dött efter halv nio på kvällarna. Vad som var bra med resan var mycket fint sällskap och den där grejen att med inte ens ett dygns varsel åka till ett annat land med bara en liten ryggsäck och inga planer. Jag har aldrig gjort något sådant tidigare. Kändes bra.
Att komma tillbaka till  Barcelona kändes bättre än bra. Jag saknade den här staden som för tillfället är en slags hemstad. Min kompis funderade över hur han kunde behöva åka till Toulouse för att förälska sig i Barcelona. Liksom perspektivbyte. Alla säger att jag ska få så mycket nya perspektiv här. Jag får nog säkert nya perspektiv ja. Jag bara inte känner igen dem ännu. Eller ett lade jag märke till. När vi kom till Toulouse kändes det som en tyst liten stad. Om vi hade kommit från Finland hade Toulouse varit höjden av fart och fläng och människor åt alla håll. Nu var det nästan tråkigt.
Ikväll kommer min yngsta syster och mina föräldrar till Barcelona. Helt konstigt hur länge jag redan har varit borta från Finland. Tiden har gått så fort här. Ibland blir jag rädd när tiden går så här fort, jag hinner liksom inte med.
Å andra sidan tycker jag om när tiden går fort. Jag tycker om typ allt som är snabbt. Jag älskar att prata snabbt och att skynda mig och göra många saker på en gång och ha bråttom. Mina konstnärligt lagda kämppisar ser på mig med förfäran när jag sminkar mig, diskar och äter en smörgås på samma gång som jag lite hänger upp byk och skriver textmeddelanden och dansar. Och jag blir irriterad när människor talar för långsamt och svarar för långsamt på mina frågor, så att jag hinner bli orolig för vad svaret skall bli. Och ännu mera irriterad blir jag när de ber mig tala långsammare. Om jag talar snabbt så gör jag ju det av en anledning. Antingen är jag ivrig, eller också är samtalsämnet något dödstråkigt som jag bara vill få avklarat så snabbt som möjligt.
Kanske jag hinner med i den här snabba tiden här ändå. Jag är nämligen inte ett dugg stressad just nu till exempel. Jag dricker kaffe och är för en gångs skull ensam hemma, alla fyra kämppisar är ute på språng och jag njuter av att i smyg gå barfota i lägenheten. En viss mycket renlig person bland mina kämppisar säger att det är förbjudet att inte använda inneskor nämligen. Ha ha ha, det är den dummaste regeln jag har hört på länge.

Bästa möjliga farliga känsla

Jag försökte översätta "på hugget" till finska. "Paras mahdollinen vaarallinen olo" tycker jag att låter ganska bra även om jag säger det själv. I morgon åker jag väldigt ex tempore till Toulouse, tidigt på morgonen med en billig buss och några trevliga galningar jag har lärt känna här. Vi kommer tillbaka på torsdag förmiddag och jag känner mig alldeles oerhört olaglig som skolkar helt medvetet. Kanske på tiden att prova på det då haha. Huggigt och farligt men bra känns det åtminstone. Mitt största bekymmer är att jag idag innan jag visste att jag skulle resa bort för tre dagar köpte fem bananer. Kommer de att vara goda ännu när jag kommer hem? Jag kanske måste äta alla ikväll och imorgon under resan...
Annars har jag ägnat mig åt olika kulturella aktiviteter under dagarna som gått. På lördag var jag på Oktoberfest. Det var lite mystiskt med så tydligt tysk stämning i Barcelona, men även mycket roligt. På söndag var jag på konstmuseum, tips åt er alla: första söndagen varje måndag är nästan alla muséer gratis i Barcelona! Jag såg medeltidskonst och renässanskonst och modern konst och utsikt från ett palatstak. Det ni. Sedan gick vi till stranden. Det började regna efter kanske tio minuter på en mulen strand, men vi hängde där ändå. Det regnade liksom mera i luften än på oss solpersoner. På kvällen åt jag indisk mat med några andra, och det ångrar jag lite grann för jag känner mig som en vandrande curryklimp fortfarande efter att ha duschat två gånger och tvättat mina kläder och allting. Hur får man bort den där lukten, jag undrar bara?
Jag hade tänkt skriva ett helt annat inlägg om att få spanska vänner och pussa människor man inte minns namnen  på på kinderna, eller också ett helt annat inlägg om sentimentala kylskåpsord, men bägge två är helt för snälla inlägg för en kväll som denna, så dem får ni vänta på tills jag känner mig mindre farlig än just nu. Saludos peligrosos!

Esta es la Gabrielle

Igår hände en lite oväntad sak på min föreläsning i utbildningspsykologi (eller inlärningspsykologi eller undervisningspsykologi, jag vet faktiskt inte vad den heter annat än på katalanska). I slutet av den föregående föreläsningen hade jag gått fram till läraren och sagt att jag inte har någon grupp att göra ett grupparbete för kursen i ännu, och hon sade att hon skulle sätta mig i någon grupp och att jag inte skulle oroa mig. När jag kom in i klassrummet på torsdagmorgon var jag kanske en minut försenad och tänkte sätta mig tyst och snällt ganska långt bak i klassen för att inte störa. Läraren såg mig och ropade att jag skulle komma och sätta mig längst fram. Jag gick fram och jag var livrädd för alla 70 studerande i klassen stirrade på mig. Läraren sade åt alla att detta är Gabrielle och hon är från Finland och talar inte katalanska, vill någon ha henne i sin grupp? Jag trodde att jag skulle dö lite grann. Dock var alla ganska snälla. Många ville ha mig i sin grupp. Jag valde en grupp var typ alla hette Laura  för det kändes som ett bra tecken på något vis. Efter föreläsningen kom säkert alla 70 personer från klassrummet och pussade mig på kinderna. Nu har jag spridit utbytesflunsa utanför utbyteskretsarna. Snart är alla lokala studerande också snoriga och febriga hahahaha.
Igår kväll åt jag en massa spagetti med köttfärssås. Jag var hos Anni och vi var lite hungriga. Sedan spelade vi kort. Läpsy är underligt roligt fast man är över tolv år gammal. Vi fnittrade ganska galet mycket. Och smällde i bordet så att det ekade i huset. Sådan är jag.

Hoy es tu día

Varje morgon åker jag metro till universitetet, den gröna linjen som också heter L3, fjorton hållplatser upp i bergen. Den gröna linjen är alltid den som man måste gå genom långa tunnlar till om man tänker byta linje på en station. Ibland måste man gå genom evighetstunnlar helt utan intentioner att byta linje också. Bara för att det är den gröna linjen. Följaktligen går jag varje morgon genom en lång tunnel som är varm och kvav och under jorden. Den var plötsligt lite fin idag. Väggarna var tapetserade med Nescafé-reklamer. Jag har säkert många politiskt- och miljömedvetna kamrater som inte riktigt gillar Nestlé, men det är ganska ovidkommande i den arla morgonstund då jag ser reklamen. Bilder på vackra människor med röda kaffekoppar, och så står där "hoy es tu día". Och då känns det faktiskt lite som om det är min dag just idag.
Idag hade jag en liksom overklighetskänsla. Tänk att jag faktiskt är här och bor här och lever här och studerar här och äter här och springer här och dansar här och skrattar här. Konstigt att tänka. Jag tänker verkligen inte på det hela tiden, men idag tänkte jag på det och det kändes underligt. I Åbo gick jag varje morgon längs östra kanten av åstranden, och ofta tänkte jag på hur otroligt fint och lyckligt jag har det som får gå en så vacker väg varje morgon. Det var lite overkligt. Det här är overkligt på ett annat sätt. Jag måste kanske stanna upp och begrunda vad det är jag egentligen håller på med. Nu bara tar jag mig från en plats till en annan och presenterar mig för främmande personer efter varandra och hittar rätt klassrum och rätt mötespunkt och rätt nya vänner jag nästan inte minns namnen på några minuter för sent.
Så att om idag är min dag vill jag vara mera medveten om dagen. Jag kom nyss hem från föreläsningar och lunchträffar och promenader, och jag gick hemifrån efter halv åtta i morse. Jag är trött. Samtidigt är det fint att min dag innehåller mycket. Bättre än om jag skulle ha tråkigt här. Jag kan analysera innehållet i dagarna senare, någon dag som i och för sig också är min, men inte kräver lika mycket rörelse och uppmärksamhet.
Vad mera ville jag säga? Kanske ha en bra dag. Passar in i temat åtminstone!