Livet som strejkbrytare

Min studievecka var helt löjligt splittrad. Måndag var helt vanlig, men redan tisdag var mycket mystisk. För att fira psykologiska fakultetens skyddshelgon sant Tomàs hade alla ledigt. Endast i Spanien händer sådant där, jag lovar...
På torsdag var det generalstrejk för studerandena i Spanien. Jag skulle nog aldrig våga medge det, men helt ärligt talat förstår jag inte riktigt vitsen med studerandestrejk. Det märks ju inte av i samhället om studerandena en dag låter bli att gå till sina föreläsningar. Manifestationen samma dag förstår jag mycket väl, men strejk? Nå jag hör hur som helst inte till syndikatet eller något. Så jag gick bara på föreläsningar hela dagen. Inte för att inte vara solidarisk, utan för att jag tycker att jag behöver all undervisning jag bara kan få. Och jag fick en ny kamrat från Baskien. För vi var ju bara icke politiskt insatta personer med svårigheter att förstå undervisningsspråket på plats. Och läraren lärde sig våra namn, frågade om personliga åsikter och berättade fascinerande anekdoter och vad som kommer att frågas i provet. Sensmoralen i denna lilla strejkbrytarberättelse är tvivelaktig...

Promenadväder

Idag gick jag för första gången sedan december ut i ballerinor och uppkavlade jeansbuntar för det var så vårigt att det nästan gör ont.

Igår gick jag på promenad med en ny bekant. Vi gick samma väg hemåt från ett möte om frivilligarbete och med ens hade vi tusen saker att tala om, många fler än på själva mötet.

I förrgår gick jag ut och gå med min portugisiska kompis. Det doftade sommar och blommande buskar och träd. Det var precis vad som fanns i Montjuic också. Blommor och solsken och dofter och en liten glass.

Kvällen innan gick jag en sväng med min mycket kära kanariska vän och hennes pojkvän. Jag kunde ha varit alldeles olidligt mycket tredje hjulet, eller femte kanske det heter? Det var jag hur som helst inte. Vad lycklig jag är som har så snälla, roliga och respektfulla vänner. Som till råga på allt också är mina vänner när jag inte hittar på smarta eller roliga saker att säga på spanska. Eller inte förstår vad relámpago är fast de förklarar hundra gånger på tre olika språk. Jag tittar mot himlen säkert fem minuter i sträck, och när det plötsligt blixtrar till tar de i mina armar från varsitt håll och säger "esooo Gabrieeelle!" så jag ska veta att det är blixt det betyder.

Vackert vackert fint, jag är tacksam för alla promenader de senaste dagarna.

En banan och något storslaget

En gång i tidernas begynnelse gjorde jag en playlist tillsammans med min syster. Listan hette Bananabailut. Den innehöll bara sånger som handlade om bananer. Dessvärre har listan gått upp i rök. Jag kan i dagens läge bara hitta på två sånger som handlar om bananer: Svennebanan och Banana boat song. Hur i all fridens namn kunde vi göra en hel lång lista?
Jag gav idag en banan i gåva åt en svältande kamrat. Laura hade glömt sin mat hemma och jag var på väg på skvallermöte i solen efter min familjeterapiföreläsning. Jag skänkte bort bananen och gick och satte mig på en bänk med min nya portugisiska vän, för att ta del av en tårdrypande berättelse om livet på bondgården i en by bestående av två hus bebodda av samma släkt, strikt katolska föräldrar och att i och med universitetsstudier bli så intresserad av universum och allt som inte går att förklara, att man tröttnar på sin ambitionsbefriade bondgårdspojkvän sedan fyra år tillbaka och lämnar honom, men ens pappa blir så arg att han vägrar tala med en på två månader, så man återupptar förhållandet med pojkvännen. Och då finns det en tio år äldre person som man egentligen är förälskad i, som förstår en och också är intresserad av universum. Som har drogproblem. Och så finns ju den där arma bondgårdspojkvännen kvar i bakgrunden. Då kan man ju fly till Barcelona för en stund.
Ibland undrar jag på allvar om mina kompisar är någon slags sagofigurer? För hur i all sin dar kan det där få hända på riktigt? Bra story åtminstone, tillsammans med Chicas rövarhistorier om korruption, analfabetism, slaveri och hiphop kunde jag vid det här laget skriva en liten melodram om livet i postdiktaturens Portugal.

Livet är en karneval

Alla som tycker att livet är orättvist ska veta att det inte är så, för livet är en karneval och sorgerna försvinner med att sjunga. Så där översätter jag en välkänd liten karnevalsång från spanska till svenska för att demonstrera två aktuella fenomen.

Fenomen nummer ett: Jag har ingen som helst framtid som översättare. Jag frågade en dag min vän Laura vad en grupp av bananer heter på spanska. Ordet jag sökte var klase men Laura kunde inte heller hitta på det. Grupp av bananer låter som någon av alla de nytänkande grupperna jag hittade på i gruppteknikstenten. På katalanska filmarkivet pågår ett projekt av Kaurismäkifilmer i februari månad. Mina översättningar av Kauas pilvet karkaavat och Pidä huivista kiinni, Tatjana! är mycket målande och dramatiska. Jag är lite rädd att mina filmintresserade kamrater blir missnöjda när de väl ser filmerna efter alla höga förväntningar mina spanska tolkningar av titlarna har gett dem.

Det andra fenomenet utöver min translingvistiska kreativitet är att här är karneval nu på allvar. Karneval är trehundra miljarder gånger bättre än fastlagsbullar och pulkor och ärtsoppa. Jag har sett parader och trummor och människor som dansar  på gatorna både här i grannkvarteren och i staden Sitges. Inför Sitges var Megan, Britta och jag så pass inspirerade att vi klädde ut oss till blommor. Det tog några timmar att få loss alla intrasslade och fastnålade plastblommor ur min frisyr igår natt. Men helt klart värt det. Funderar på allvar på att köpa ansiktsfärger också, det var så roligt att måla oss blommiga i ansiktet och på armarna igår. 

Resten av livet är nog också en enda karneval nu. Jag har bara roliga kurser att studera och roliga personer att umgås med. Och det är vårigt och ljust och jag kan inte sluta tänka på musik som är som sommarfester.

Pà pè pí pera poma

Hej från feststaden, vi firar Santa Eulalia (med  en livsfarlig grej som heter correfoc, det på bilden ovan, små barn utklädda till djävulen och drakar som springer runt med trummor och eldsprutande jag vet inte vad), San Valentín och Carnaval och tre miljarder avskedsfester. Jag är glad och ledsen men för en gångs skull inte trött, för jag har haft ledigt ledig ledigt i hundra år känns det som nu. I morgon börjar mina vårterminskurser och ingen i världen är lika förväntansfull som jag. Måste bara planera min första skoldagen-outfit och packa min ryggsäck ännu.

Även om skolstarten är den största festen av dem alla, hahahahahaha, så tänkte jag informera er lite om Santa Eulalia som passande nog kombinerades med invigningen av årets tema i staden Barcelona, ljus. Här var ljusfestival på veckoslutet och det fanns oändligt många ljusinstallationer och konstverk runt om i staden. Bland annat en sjungande vattenkran. Det var så otroligt roligt att vi inte kude sluta sjunga pa pe pi pera pomaaa la pera la poma paa pee piii pera pomaa. Sanningen att säga har jag inte slutat ännu heller. 

Ett barn på julafton

Imorgon åker min holländska konstnärskämppis härifrån. Vi är lite ledsna men oj oj oj vad han skänker mig saker. Jag har fått en liten staty som heter Pablo. Pablo är ett litet litet bedårande betongblock med ståltråd runt. Jag var också den enda närvarande när Jigme tömde sitt köksskåp. Jag fick ett kilogram mjöl, ett kilogram salt, ett paket platt spagetti som heter tallarines, en burk kanel och en påse havregryn. Jag förstår inte riktigt varför men alla dessa gåvor gjorde mig mycket glad.
Jag kunde ha fått en burk bjrönbärsmarmelad också. Den var någon slags speciell artesanmarmelad och smakade inte så jättegott, så jag sade att Leandro kanske borde få den i stället. He seems to be a marmalademan, sade jag faktiskt.

Den excessiva fruktbloggen

Det finns redan färska inhemska jordgubbar i detta magnifika land. Och de heter maduixes på katalanska, märk hur nära det är mitt ryska alter egos namn! Maduixa, marusja, maduixa, marusja. Det är nästan ingen skillnad, i all synnerhet om man vet hur man uttalar katalanska. Jag kan informera er om att man uttalar det just så att maduixa och marusja låter nästan identiska.

Ovan ser ni resultatet efter min och Annikas fruktfrukost när hon hälsade på för ett tag sedan. Jag kunde skriva något djupsinnigt om hur frukternas skal när allt kommer omkring är fula och lite äckliga, som ni kan se på den estetiskt föga tilltalande bilden, och att det inre är vad som egentligen räknas, men jag kan lika väl låta bli att skriva det. Alla människor borde veta det ändå. Och att det inte gäller enbart frukter, utan också människor och böcker och båtar och hus och samhällen. Ken katsoo kauneuteen eikä hyvyyteen, häneltä monta ystävyyttä jääpi pois- så sjöng jag med mina vänner när vi var 16 år gamla och åt pistaschnötter och tänkte på kolibrin och andra fåglar. Och den där lilla sången innehåller sanning efter sanning efter sanning.

Frukterna hade en god insida. De var vackra och söta och friska och färgglada. Sådana är ni också. Typ viktiga, puss och kram!

Sjömanshopp

Maria min allra käraste granne genom tiderna var här och hälsade på mig. Vi hoppade sjömanshopp på gatorna av glädje. Och vi doppade fötterna i havet och fick mycket våta byxben, vågorna var stora och det blåste hårt hela veckoslutet. Maria lärde mig hur man gör en ny slags kokosbollar. Alltså blir det inom kort en fortsättningsdel i min elementära grundkurs i svenska (det vill säga jag ska lära min kanariska väninna hur man lagar även denna slags underverk). Ett vackert vackert veckoslut hur som helst, med skratt och skånska och rom och sprite och tillbakablickar till OS-92. Ingen av oss var ens född då, men det kvittar.
För tillfället pågår en vemodig tid. Alla fester jag går på är avskedsfester, och inte sällan gråter vi. Om någon som läser detta planerar att i framtiden åka i utbyte någonstans, om det bara är möjligt så var två terminer och inte bara en! På en termin hinner man bara vara förvirrad, trött, ha hemlängtan, lära känna och just precis bli nära med sina nya vänner. Och då ska allt ta slut. När man kunde ha ännu fyra eller fem månader till av tid tillsammans. Och så mycket hemlängtan har ingen ändå, att man inte skulle klara av ett läsår utomlands i stället för ett halvt. Hemlandet och allting där finns ändå där, och det kommer att vara tragiskt mycket likadant som innan. Utbytesstudier är ett bra sätt att krossa hjärtan men lära unga att inget är så viktigt egentligen att man inte skulle kunna lämna det. Alternativt att allt är just så viktigt att det går att lämna, att man måste våga tro på att vi ses igen. Att man måste våga tycka om människorna i ens omgivning, för annars är man plötsligt väldigt ensam i världen.