Rötter

Jag köpte en dag kikärter och mynta och skulle göra sallad. Det blev många myntakvistar över, så jag lade dem i ett glas vatten på mitt fönsterbräde så där som man nu kan tänkas ha en blombukett om man är en sådan person. Där har de stått ett tag nu och de är så fina så, men de har fått rötter! Oavsiktligen har jag blivit en pelargontant som gör små sticklingar av sina älsklingsväxter. Jag funderar på allvar på att stjäla lite mylla nu när mörkret faller över parken här brevid, för att se om mina örter kan överleva i jord också.

Saken är den att de där vita rötterna äcklar mig lite grann. De påminner så mycket om min kämppis morötter som blev lämnade i kylskåpet under en tio dagars resa. De var inte helt färska den där avresedagen heller i och för sig. Men blä vad äckligt. Uj så snude kunde jag nästan säga.

Idag bland andra dagar

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva nu. Alltså. Jag  mår bra. Jag har mycket. Jag är lycklig. Jag är trött. Jag har skrattat och jag har lyssnat och jag har berättat och jag har delat.
Jag har varit mycket i biblioteket. Jag har ätit många apelsiner. Vardaglig dialog i vårt kök:

-Hola chicas, cómo estáis? 

-Bien, o sea superbien!

 -Superbien? Por qué, qué te ha pasado?

 -....he comido tres naranjas hoy.

Idag ritade min vän mig när jag läste i biblioteket. Det är kanske världens finaste bild av mig. Idag lärde vi oss också i en lärobok eller sagobok eller sanningsbok att emotionen spänning uppstår till exempel när du önskar sjunga samtidigt som din mamma önskar sova. Förstår ni hur fint allting är? Fast jag nästan har ont för att jag inte riktigt hinner med, har jag ännu mera ont för att det är så vackert bara. Hjärtslitande vackert.

El meu dia preferit de la setmana

På höstterminen när jag gick på katalanskakurs hade vi en dag i uppgift att på en liten lapp skriva vårt katalanska favoritord. Jag kände då ännu inte till llar de foc, som sedermera blev vinnare och kung, så den ovanligt arma hösteftermiddagen skrev jag dijous på min lapp. Dijous är torsdag och det skrev jag egentligen bara för att det låter så fint när man säger dijous, och för att torsdag ofta är den bästa veckodagen av dem alla.

Idag vaknade jag och var glad. Jag steg upp och åt gröt med jordgubbar och drack kaffe, gjorde piruetter i köket och sjöng buenos diaaas amoooor åt min mindre morgonglada kämppis. Jag galopperade lite i smyg över Plaza de España på väg till metron för allt gick så bra. Tisdagar och torsdagar har jag alla mina favoritföreläsningar och även idag satt jag som ett leende och läraktigt litet ljus och lärde mig en miljon bra saker. 

Katalanskakursen är slut sedan eviga år, men att dijous är underbart kvarstår, och det faktum att det är ett underbart språk. Just idag fick jag en förfrågan om att delta i en konversationsgrupp där man övar katalanska i utbyte mot att lära ut grunderna  i svenska. Jag är så ivrig att jag får något fel! 

Hela dagen var idag just en sådan, att jag var så glad att jag glömde bort att bli hungrig och att jag gick uppför trappan ända till fjärde våningen istället för tredje och undrade vad det var för fel med min nyckel, bara för att allting gick så bra och lätt och glatt. 

Se på bilden här förresten, också bra och lätt och glatt och framför allt internationellt. Där sitter vi i solen en eftermiddag för några veckor sedan, Finland, England, Tyskland och Chile på en och samma kant och tänker på vänskap och början och slut och saknad. Det minns jag också denna torsdag av idag, för det är en stor och vacker tanke och känsla och erfarenhet.

Den lilla skrivaren

Och då menar jag inte skrivare som i printer, utan som i någon som skriver. Att skriva kan vara galet otroligt jätteroligt och livsviktigt och strålande. I metron idag talade jag med en vän som heter Tori om helt andra saker, när hon plötsligt utbrast att hon måste skriva ner det. Att hon måste komma ihåg just de där tankarna tills hon kom hem så att hon skulle kunna skriva ner dem i sin dagbok. Sedan talade vi om dagboksskrivande och om en skrivövning där man bara skriver skriver skriver utan att låta handen stanna upp. Det är lite spännande, för ibland när man bara skriver just sådär, uppenbarar sig väldigt mystiska figurer och sammanhang och konflikter där bland orden, på helt nya sätt och alldeles utan förvarning.

Förra veckan fick jag ett brev. På frimärket fanns en bild på en liten gubbe som spelade dragspel som jag visade åt Rosalía, för henne har jag lärt sjunga Minä soitan harmonikkaa. Vi pratade sedan om att vi tycker om att skriva brev. Vi tycker alltså på allvar att det är trevligt att skriva brev, inte bara att ha skrivit brev eller att få brev eller att läsa brev. Det är det inte alla som gör idag, vilket är synd för brev är mycket bra. Många meddelanden ser så mycket finare ut när de är skrivna med skrivstil och blått bläck. I framtiden ska jag skriva sådana brev på spanska, men det vill jag inte ens tänka på för jag vill inte vara i den situationen ännu, att skriva saknadsbrev till den här staden och det här landet. Just nu behövs det inget sådant, det räcker att ses och skratta och njuta och så där.

Far ända in i baljan, sukkahousuniksin!

God tisdagkväll från er påhittiga nordiska kamrat. Jag sitter barfota vid matbordet och har på mig ljusa jeans och stickad vit tröja. Redan det är nordiskt så det förslår, jag känner mig som någon glad liten saltkråkanpersonlighet.

När jag idag kom hem från sista föreläsningen bara måste jag tina upp två av mina djupfrysta karelska piroger som jag bakade för länge sedan i ett anfall av patriotism. Och jag behövde verkligen få äggsmör till min spartanska måltid. Så jag kokade ett ägg i mikron. Eller jag bara knäckte ett ägg i en kaffekopp och satte in den i mikron en stund. Hur bra som helst! Varför har ingen tidigare sagt åt mig att man kan göra så? Åtminstone om man bara tänker krossa ägg i småbitar, då är det ju helt onödigt att koka i tusen år och vakta spisen och skala och ändå få fullt av skal i maten. Det här gick snabbt som attan och helt utan skal. Kanske inget för sanna äggkonnässörer, men duger bra åt mig. Och säkert åt niksipirkka också.

För att fortsätta min nordiska tips-och-trickskarriär stekte jag strömming till middag idag. Eller det var sardiner, för jag är trots allt vid Medelhavet, men ändå. Mitt tips är att man kan byta ut dem mot varandra, liksom enligt var man är just då. Om man vill kan man väl steka strömming i olivolja och vitlök i Finland också. Och här steker jag sardiner i rågmjöl och smör. Nå där stod jag vid diskbänken och rensade mina små fiskar med egna fiskblodiga händer och tänkte att nu, precis nu, är vi nära till rötterna på alla sätt och vis.

Sist av allt bakar jag bröd ikväll. Det finns ingen vanlig sirap i det här landet, men jag fick ett verkligt genidrag i matbutiken idag och köpte karamellsås som det är meningen att man ska hälla över flan! Nu har jag karamellsås i min jäsande bröddeg och hoppas på det bästa. Åtminstone smakar såsen sirap. Och det är nu verkligen ett tvättäkta skafferistädningspirkkabröd, förutsatt det blir något av det, med solrosfrön och två slags havregryn och jäst som egentligen gick ut för två veckor sedan.  Och min stora stolthet till karamellsås. Antagligen blir det bara en enda bongalo. Förhoppningsvis en tjusig ändå.

Nära, nära

Häromdagen blev jag så glad att se två kurskompisar från förra terminen i korridoren, att jag talade och talade och skrattade och kramade. Och pussade på kinderna.
Jag talade så snabbt att jag inte hängde med ens i mina egna spanska svängar. Jag ville säga åt Irene att jag hade sett henne här om dagen i biblioteket. Jag gjorde ett minimisstag på en liten bokstav. Vad jag sade var "jag såg dig igår i Bibeln"...........

Gamle galosch

Nu åskar det ute och jag gör mina läxor om triangulering i triadiska förhållanden och spinal muskelatrofi. Det har regnat nästan hela dagen men jag är bara glad och nöjd och lite våt om fötterna.
En studiekompis var här några dagar på spontanresa. Så märkvärdigt men fint att det skulle gå så bra som det gick, för i ärlighetens namn hade vi innan vi båda åkte på utbyte i höst aldrig någonsin gjort något tillsammans på fritiden. Eller jo, åkt tåg och gått samma väg hemåt, men aldrig med flit liksom. Men det var så roligt och kravlöst alltihop nu. Vi bara promenerade och åt och pratade och slängde ur oss ordspråk och exotiska kraftuttryck till höger och vänster. Vi trodde att vi skrattade mera än under hela tiden vi varit i utbyte. Så jag var mycket lycklig i några dagar och är det fortfarande. Jag var i och för sig alltid mer eller mindre lycklig här, men nu var det liksom speciallyckligt med denna kära gamla galosch.
I morse när jag hade följt min vän med hennes ryggsäck och en vaniljkrämscroissant till busshållplatsen tog jag metron till universitetet. Jag steg av metron tillsammans med myriader av andra studerande, och just då såg jag en bekant rygg på långt håll, så jag hoppade några graciösa gasellskutt genom folkmassan och högg tag i Rosalías arm. Det var så tidigt att jag inte ännu riktigt kunde tala spanska, men vi var liksom glada ändå. Och även om orden som ramlar ur min mun är ganska långt ifrån korrekt spanska, är en varm kram från en vän alltid detsamma, så jag är fylld av varma känslor idag!