Nu åskar det ute och jag gör mina läxor om triangulering i triadiska förhållanden och spinal muskelatrofi. Det har regnat nästan hela dagen men jag är bara glad och nöjd och lite våt om fötterna.
En studiekompis var här några dagar på spontanresa. Så märkvärdigt men fint att det skulle gå så bra som det gick, för i ärlighetens namn hade vi innan vi båda åkte på utbyte i höst aldrig någonsin gjort något tillsammans på fritiden. Eller jo, åkt tåg och gått samma väg hemåt, men aldrig med flit liksom. Men det var så roligt och kravlöst alltihop nu. Vi bara promenerade och åt och pratade och slängde ur oss ordspråk och exotiska kraftuttryck till höger och vänster. Vi trodde att vi skrattade mera än under hela tiden vi varit i utbyte. Så jag var mycket lycklig i några dagar och är det fortfarande. Jag var i och för sig alltid mer eller mindre lycklig här, men nu var det liksom speciallyckligt med denna kära gamla galosch.
I morse när jag hade följt min vän med hennes ryggsäck och en vaniljkrämscroissant till busshållplatsen tog jag metron till universitetet. Jag steg av metron tillsammans med myriader av andra studerande, och just då såg jag en bekant rygg på långt håll, så jag hoppade några graciösa gasellskutt genom folkmassan och högg tag i Rosalías arm. Det var så tidigt att jag inte ännu riktigt kunde tala spanska, men vi var liksom glada ändå. Och även om orden som ramlar ur min mun är ganska långt ifrån korrekt spanska, är en varm kram från en vän alltid detsamma, så jag är fylld av varma känslor idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar