Den lilla skrivaren

Och då menar jag inte skrivare som i printer, utan som i någon som skriver. Att skriva kan vara galet otroligt jätteroligt och livsviktigt och strålande. I metron idag talade jag med en vän som heter Tori om helt andra saker, när hon plötsligt utbrast att hon måste skriva ner det. Att hon måste komma ihåg just de där tankarna tills hon kom hem så att hon skulle kunna skriva ner dem i sin dagbok. Sedan talade vi om dagboksskrivande och om en skrivövning där man bara skriver skriver skriver utan att låta handen stanna upp. Det är lite spännande, för ibland när man bara skriver just sådär, uppenbarar sig väldigt mystiska figurer och sammanhang och konflikter där bland orden, på helt nya sätt och alldeles utan förvarning.

Förra veckan fick jag ett brev. På frimärket fanns en bild på en liten gubbe som spelade dragspel som jag visade åt Rosalía, för henne har jag lärt sjunga Minä soitan harmonikkaa. Vi pratade sedan om att vi tycker om att skriva brev. Vi tycker alltså på allvar att det är trevligt att skriva brev, inte bara att ha skrivit brev eller att få brev eller att läsa brev. Det är det inte alla som gör idag, vilket är synd för brev är mycket bra. Många meddelanden ser så mycket finare ut när de är skrivna med skrivstil och blått bläck. I framtiden ska jag skriva sådana brev på spanska, men det vill jag inte ens tänka på för jag vill inte vara i den situationen ännu, att skriva saknadsbrev till den här staden och det här landet. Just nu behövs det inget sådant, det räcker att ses och skratta och njuta och så där.