På höstterminen när jag gick på katalanskakurs hade vi en dag i uppgift att på en liten lapp skriva vårt katalanska favoritord. Jag kände då ännu inte till llar de foc, som sedermera blev vinnare och kung, så den ovanligt arma hösteftermiddagen skrev jag dijous på min lapp. Dijous är torsdag och det skrev jag egentligen bara för att det låter så fint när man säger dijous, och för att torsdag ofta är den bästa veckodagen av dem alla.
Idag vaknade jag och var glad. Jag steg upp och åt gröt med jordgubbar och drack kaffe, gjorde piruetter i köket och sjöng buenos diaaas amoooor åt min mindre morgonglada kämppis. Jag galopperade lite i smyg över Plaza de España på väg till metron för allt gick så bra. Tisdagar och torsdagar har jag alla mina favoritföreläsningar och även idag satt jag som ett leende och läraktigt litet ljus och lärde mig en miljon bra saker.
Katalanskakursen är slut sedan eviga år, men att dijous är underbart kvarstår, och det faktum att det är ett underbart språk. Just idag fick jag en förfrågan om att delta i en konversationsgrupp där man övar katalanska i utbyte mot att lära ut grunderna i svenska. Jag är så ivrig att jag får något fel!
Hela dagen var idag just en sådan, att jag var så glad att jag glömde bort att bli hungrig och att jag gick uppför trappan ända till fjärde våningen istället för tredje och undrade vad det var för fel med min nyckel, bara för att allting gick så bra och lätt och glatt.
Se på bilden här förresten, också bra och lätt och glatt och framför allt internationellt. Där sitter vi i solen en eftermiddag för några veckor sedan, Finland, England, Tyskland och Chile på en och samma kant och tänker på vänskap och början och slut och saknad. Det minns jag också denna torsdag av idag, för det är en stor och vacker tanke och känsla och erfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar