Jag och min bloggcoach och en julgåva

Hej alla fans! Hälsningar från ett flickrum i Finland. Nu har jag firat jul och min lillasyster har till min och alla andras stora glädje lärt mig hur man får bilder till min stackars bildfria utbytesblogg. Så äntligen får ni se på fotografier. Och jag har firat jul och varit lycklig och glad och vi spelade brädspel så våldsamt passionerat att alla mina släktingar jag spelade med sade att jag skulle skriva om det i min blogg. Just därför tänker jag inte skriva om spelandet. Så roligt ska mina kära bloggläsande familjemedlemmar inte få ha det... Men min bloggcoach aka syster Mymme ska få en liten tack- och julgåva av mig: läs alla hennes blogg! Mymmes blogg kan ni läsa här. En gång linkade hon till min blogg och jag fick tre nya läsare. Jag förväntar mig mirakel och spektakel av minst samma kaliber. Nu till den egentliga julgåvan, några mycket representativa bilder för innehållet i min blogg: 

Detta är jag och min kämppis Nil. Vi äter vår första gemensamma middag bestående av smörgåsar, stekt potatis, banan, tomat och surimi vid ett matbord med en ovanligt blommmig vaxduk.

Det här var min picknickutsikt på söndag när jag var på bunkertaket med Laura. Och några solstrålar som brände min näsa.

Här var det den katalanska nationaldagen 11.9, sedd från min portgång. 

Tre vildsvinsvalpar tänkte jag skriva men kultingar kanske deras ungar heter? På väg till Tibidabo hur som helst.

Nöjesparken och kyrkan på toppen av berget Tibidabo i solnedgången. Det började åska ungefär 10 minuter efter att jag tog bilden och vi var lite livrädda.

Detta har Sofia knåpat ihop på min kylskåpsdörr en gång. Mycket kärlek och inspiration.

Bon nadal els meus amics, puss och kram och god fortsättning!

Kvällsmatiné

Hola från flygfältet, här sitter jag och väntar. Ikväll ska jag gå på glass med mina högstadiekompisar,  eller nå, Mia har jag in fact känt mycket längre än så. Och sen ska jag skratta med mina systrar. Mymme sade för inte alls länge sedan att hon har saknat min kvällsmatiné. Det är lite svårt att förklara vad det är dock. En slags litet dans- och musiknummer sådär på kvällskvisten. Får gärna innehålla en nytolkning av näin laittaa kalakukkoa. Ikväll kanske med vissa katalanska inslag. Och Michu får äntligen boxa min arm. Syskonkärlek som bäst på kommande ikväll, mina damer och herrar! Bon nadal, olé vad jag är glad och lycklig!

Solen glittrade så jag glömde att det var söndag

Idag var jag med en av de katalanska Laurorna på picknick. Vi gick upp för branta gator och upp på taken till några bunkrar från inbördeskriget. Bunkrarna var högst uppe på ett berg och man såg hela staden därifrån. Solen sken och havet och hustaken nedanför oss glittrade och jag brände näsan och kinderna medan vi åt tortilla de espinacas med fötterna hängande över kanten.

Nu är jag och min röda näsa hemma och skriver en påhittad anamnes för en depressionspatient, komplett med depression i familjen sedan fortsättningskriget så där för att representera mitt kulturella arv och håva in några extra internationalitetspoäng... (Inte egentligen ens menat som ett skämt för jag fattar att det kanske inte är ett ämne att skämta om, det är nu bara vad jag skriver i anamnesen). Och jag har nästan glömt bort att det är söndag idag, så jag kan lyssna på mgmt medan jag skriver utan att världen känns hemsk. Så enormt lite känns det som söndag, att jag kan lyssna på musik ensam utan att det generar söndagsångest.

Vad som däremot skrämmer mig lite är att jag på tisdag åker till Finland för att fira jul. Vet nog inte varför jag är rädd för något sådant. Kanske för att tiden har gått så snabbt och jag inte vill bli påmind om det. Kanske för att jag är i någon slags rotlöshetsperiod när jag svävar runt och söker efter en identitet i den stora världen. Och så är jag ändå bara gamla vanliga finlandssvenska jag när allt kommer omkring. Kanske för att den kommande tiden efter jul  innebär helt för många avsked i Barcelona, för nästan alla andra utbytesstuderande är här bara för en termin och inte hela läsåret. Svårt att veta, men jag är nog också glad. Jag ser fram emot att träffa min familj och några vänner. Och nästan obehagligt mycket längtar jag efter att spela piano och äta djupfrysta lingon.

Såhär tänker jag idag, att det är vackert och det gör ont. Eller alternativt: jag är glad och trött och ledsen.

Av kärlek till frukt

Min vän Julia är kanske den som ivrigast ger mig komplimanger och kommentarer om vad jag skriver. Jag har märkt ett mönster i vad hon tycker mest om att läsa om. Frukt. Nu har jag ju inte skrivit så jättemycket om frukter, en del om bananer, lite apelsin här nyligen, om mango och om nektariner då när det ännu var säsong för sådant. Följande lilla betraktelse skriver jag med Julia i tankarna.
För några dagar sedan, måndag tror jag men är inte helt säker, köpte jag en exotisk frukt. Den hette chirimoya och den var ljusgrön och hjärtformad. Jag blev lite förälskad i den. Dels för att den såg ut som förälskelsen och kärleken själv, och framför allt för att den sedan smakade så gott. Som jordgubbsglass, fast det ju var en frukt.
När jag åt den lilla hjärtchirimoyan tänkte jag på banala kärleksutsagor, sådana där odödliga meningar som är fina i stunden men för mycket av allting i alla andra sammanhang. Vid närmare eftertanke är de där orden nog för mycket redan i sina finaste sammanhang, det bara råkar vara situationer som kräver överdrifter för att bli så strålande varma glittrande som de är, tänker jag. Först tänkte jag på den där gången när vi hade övningen med den magiska butiken här. Det slutade lite illa då, men i början, innan alla började gråta, sade min kurskompis en oförglömlig liten mening. På frågan vad han själv har ett överskott av och skulle byta bort, eller snarare betala med i den magiska butiken, svarade han amor. Alltså kärlek. Voioioioi.
Det fick mig att tänka på någonting jag skrev förra våren en kväll. Jag hade en slags dagbok som för hundra dagar hade tre frågor att svara på, och jag fyllde i en sida varje kväll. En av den dagens frågor var hur jag skulle beväpna mig mot en zombie-attack. Jag skrev med ostadig svart skrivstil: "Med kärlek. För idag skrev jag "el amor nunca es un crimen" i mitt spanska ordförhör". Egentligen finns det ingen direkt logik i vad som skulle göra kärlek till ett vapen i och med att det aldrig skulle vara ett brott, men jag tror att jag kanske egentligen menade något annat än att skydda mig från en zombie-attack egentligen. Det var det största problemet med den dagboken, alltid när jag hade något viktigt och vackert eller hemskt jag ville skriva om, frågade dagboken ungefär vad som fanns i mitt kylskåp och vem som hade namnsdag den dagen, vad mitt senaste telefonsamtal hade handlat om eller de bästa egenskaperna hos min yngsta vän. Så då måste jag liksom svara lite kryptiskt. Typ svara med den ortodoxa namnsdagen för att indikera att jag hade haft en fin pratstund dag med min vän som är ortodox, i brist på andra möjligheter att uttrycka vad jag egentligen gjorde den dagen. Den där gången med ickekriminell kärlek som vapen var mycket sannolikt en referens till något viktigt som jag dessvärre inte minns just nu. Men jag menade nog säkert någon slags kärlek ändå. Kanske kärlek till frukt, möjligtvis inte.

Solägget

Jag åt just kanske det godaste jag har ätit i mitt liv, och det var en apelsin, tro det eller ej. Andra drömmer om glamourös mat, biff och hummer och champagne, men efter denna apelsinupplevelse är jag nästan beredd att sluta söka efter nya smaksensationer. För den vann allt. Jag åt tre apelsiner efter varandra av bara farten, medan jag höll på att laga middag, liksom för att distrahera mig från att äta upp själva maten innan den är klar.
Jag har fått helt löjlit bra poäng för en uppsats jag skrev om impulsivitet och psykopatologi. Jag sade "herregud olé" högt för mig själv när jag såg mitt resultat. Ärligt talat förvånade min reaktion mig. Vilken märklig kombination av ord, men egentligen fungerar det ju. Herregud olé.
Jag har testat en kompis användning av copingstrategier med ett spanskt test och korrigerat och evaluerat och skrivit utlåtande. Det var så roligt att det inte är klokt. Avaluació d'adults i de l'afrontament del risc är verkligen min favoritkurs denna termin. Det är också den enda kursen jag aldrig har varken skolkat från eller försenat mig till. Och nästan varje gång har det åskat ute, så jag har tittat ut genom fönstret på blixtar över Collserolas höga berg medan jag har räknat lite ångestpoäng eller intelligenskvoter, så mysigt att det kryper i mig när jag tänker på det. Och läraren är min idol vad gäller uttrycksförmåga. Hon sade en gång "sí señor" och gjorde en liten divagest med vänstra handen som ackompanjemang. Till denna kurs har jag alltså skrivit det där utlåtandet.
Jag försöker odla mitt hår långt. Den där lilla älvan i sagan Solägget är min håridol idag. Eller också har jag ätit för många apelsiner.

Habilidades vitales

Jag har nu upplevt ett par situationer när jag inte har vetat vad ett visst ord heter eller betyder på spanska. Och alla dessa ord har varit ord som jag aldrig hade kunnat drömma om att skulle vara viktiga att kunna. Eller också var de ord som jag inte ens hade reflekterat över att existerade. Jag skall lära er dem så att ni slipper motsvarande situationer:
Krydda heter especia eller condimento på spanska.
Hjort heter cierva, och jag hörde lite fel i början så jag sade hierba i stället. Hierba betyder ört.
Stöpsel heter enchufe. Alltså eluttag då...
Kran heter grife. Utom på kanarieöarna. Där heter det något annat.
Asustar är att skrämma och susto är liksom dendär handlingen eller reaktionen att bli skrämd. Det hade jag svårt för. Kanske för att man försökte lära mig ordens betydelse i ett tillstånd av skrämsel där jag hade svårt att lyssna och förstå. Eller för att det inte låter alls som något skrämmande.
Tiovivo är en karusell. Carrusel är i och för sig också en karusell, men man kan tydligen blanda ihop det med en hästkärra, så därför är det bra att säga tiovivo i stället. För det betyder alltid bara karusell.
Remar är att ro. Nu fick jag en brinnande iver att ta reda på vad hopa är på spanska, men det finns inte i min ordbok och inte ens google translate kan bistå mig med den informationen.
Tack för mig och njut av er nyförvärvade kunskap i det spanska språket!

Hjärtesnörp

Min syster skickade idag ett meddelande åt  mig. Hon skrev att filmen LOL kommer på tv ikväll, och hon bandar den så vi kan se den tillsammans på jullovet. Och hon skrev att snart är det jul och då får hon äntligen boxa min arm. Mitt hjärta smälter.
Det finns en fin liten skiva som heter Vi accepterar mitt kaos. Min fina vän sa nyligen åt mig att hon accepterar mitt kaos. Jag accepterar hennes och det gjorde nästan ont när det slog mig, att det är det viktigaste i världen och livet, att acceptera varandras kaos. Och att ha varandra då.
Nu den senaste veckan kanske, har jag tänkt en hemsk tanke. Att i sommar när jag är klar här kommer mitt hjärta att brista för här finns så mycket fint och så många fina. Och hemskt att jag tänker på det redan nu, för inte ens hälften av min tid här har gått. Jag brukade förakta kringresande flyktbenägna människor som sade att de aldrig vill stanna längre än absolut nödvändigt på en och samma plats, för det blir bara problem när man blir fäst vid andra människor och sedan måste ge sig av. Jag tänkte att det var fattigt att inte våga, men nästan så att jag förstår nu. Fast det är det sista jag vill förstå. Jag vill inte bli en sådan människa.

Överraskningsmoment

Hej hej. På lördag firade jag Finlands självständighetsdag med finsk fest. Så som alla som någonsin har representerat Finland utomlands, bakade även jag kanelbullar och bjöd på rågbröd och salmiak i olika former. Alltså det är så obeskrivligt  tråkigt att skriva om det här för det är så förutsägbart. Alla vet redan hur ett blogginlägg som handlar om en fest som är utomlands men med Finland som tema ser ut. Att alla gäster tyckte maten var lite konstig och ingen tyckte egentligen om något utom bullarna. Och bullarna är ärligt talat inte ens speciellt finska? Det finns väl precis likadana i Sverige också. Och säkert resten av Norden. Min kännedom sträcker sig inte så långt.
Idag är här helgdag och vi firar ett helgon som heter Inmaculada. Tror jag. Jag firar med att skriva varför det är bra att göra en enkätstudie när man undersöker den territoriala diskrimineringen som fuktion av social exklusion av illegala gatuförsäljare. Och jag vet ärligt talat inte varför en enkät är bättre än något annat instrument. Jag skall koka gröt snart. Önskar att vi kunde undersöka något grötrelaterat istället för social exklusion av gatuförsäljare istället. Det skulle inspirera mig så mycket mera. Gröt och varma känslor. Det önskar jag eder alla!

En muista teidän sukunimiä

En rad ur sången Kesäkaverit går "En muista teidän sukunimiä, voiko silloin sanoa ysätävä?". Tidigare tänkte jag att det där inte funkar mera, att veta efternamnet på en kompis är inget som markerar att man skulle känna varandra bättre än annars, för alla finns på Facebook... Med andra ord vet man ofta någons efternamn redan innan man är nära vänner. Ungefär. Nå, här funkar det lite grann ändå. Många som jag har lärt känna här heter av någon anledning inte sitt riktiga efternamn på Facebook. Eller liksom bara en förkortning av efternamnet. Så jag tänker ibland på om jag kan kalla någon vars efternamn jag inte minns för min vän. Och jag kallar dem så gott som alltid vän. För jag har alltid haft lätt för att se människor som mina vänner, och för att orden man använder här är sådana. Få ord är för stora på spanska, alla kallar varandra underbara, vackra, gullen, snyggingar och raringar hela tiden oavsett om det är första gången man talar med varandra eller om man känt varandra hela livet. Så att man kan. Kalla någon vän fast man inte minns efternamnet.
När jag en gång började med PMMP har jag ett till ärende att fortsätta med också. Jag har alltid tyckt att Oo siellä jossain mun är en av världens finaste sånger. Och jag känner så många människor som tycker att den berör just dem personligen. Jag har bara alltid vägrat att tänka på just den sången som en gestaltning av ett plågsamt distansförhållande. För jag orkar inte tänka på sådant speciellt ofta. Tycker att sången kan handla om annat också. Eller också är jag en ouppmärksam lyssnare som lämnar bort innebörden av de sanna orden. En av mina finaste Barcelonastunder hittills var när jag satt på ett lågt staket runt en palm i el Raval med en kompis (som jag förvisso kallar vän) och vi drack coca-cola i solen och pratade om bland annat Oo siellä jossain mun. Så att sådana kulturella referenser idag.

Allt jag gör det går så bra

Jag kokade just ägg till en liten sallad och halva äggen blev riktigt äckligt löskokta och de andra halvorna riktigt bra, förstår inte riktigt vad jag har gjort fel för ibland blir det bara sådär fast jag alltid kokar ägg på samma sätt. Men det var kanske det som gick mest fel idag. Så jag är mycket tacksam.
Jag var i tid till Psicopatología kl.8.30 idag måndag morgon kors i taket! Och jag har pratat om normala saker med spansktalande personer, flera gånger till och med! Eller normala och normala, för tillfället är mitt enda kriterium att vår diskussion inte ska gå ut på att fråga mig hur länge jag har varit i Barcelona och vad jag tycker om staden och jag svarar tre månader och här är fint och sedan slut, eller alternativt delegera uppgifter till ett grupparbete. Så idag har jag pratat med en Laura om vilka psykiska störningar vi tror att vi själva har störst predisposition för, och med en Pedro om getter och får och vad en yrkeshögskola är för något. Och jag har varit på grupptekniktimme och dansat och lekt hela havet stormar för vi hade konativa övningar eller vad de nu kan kallas, det var roligt roligt roligt och alla dansar så bra här! Och jag har ätit lunch med Janine och skrattat mera än på länge och jag var så glad på vägen hem från metrostationen att jag gick och köpte en glass i en liten stenfotsbutik. Butiksägaren hade tidigare bott i Norge så vi pratade lite låtsasnorska en stund och jag blev konstigt glad av det. Jag blir alltid jätteglad när jag ser en dansk bekant här också, även om vår dansksvenska diskussion oftast främst består av skålskålskål och högre skratt än alla andra. Men ytterligare bra saker idag var att jag fick ett vykort av min farmor. Lite senare fick jag kanske världens finaste saknadsmeddelande av Lina och det gjorde mig glad och ledsen och faktiskt inte trött även om det skulle passa in i meningen. Så var jag på jumppa och det var också roligt roligt roligt. Bra dag på många vis idag alltså, jag brände inte ens fngrarna när jag tände spisen. Jag läser en PISA-rapportsartikel på katalanska och myser i min bra måndagsfiilis nu, för tillfället gör det ingenting att jag har fatalt för många inlämningsarbeten att göra