Idag var jag med en
av de katalanska Laurorna på picknick. Vi gick upp för branta gator och upp på
taken till några bunkrar från inbördeskriget. Bunkrarna var högst uppe på ett
berg och man såg hela staden därifrån. Solen sken och havet och hustaken nedanför
oss glittrade och jag brände näsan och kinderna medan vi åt tortilla de
espinacas med fötterna hängande över kanten.
Nu är jag och min
röda näsa hemma och skriver en påhittad anamnes för en depressionspatient,
komplett med depression i familjen sedan fortsättningskriget så där för att
representera mitt kulturella arv och håva in några extra
internationalitetspoäng... (Inte egentligen ens menat som ett skämt för jag
fattar att det kanske inte är ett ämne att skämta om, det är nu bara vad jag
skriver i anamnesen). Och jag har nästan glömt bort att det är söndag idag, så
jag kan lyssna på mgmt medan jag skriver utan att världen känns hemsk. Så
enormt lite känns det som söndag, att jag kan lyssna på musik ensam utan att
det generar söndagsångest.
Vad som däremot
skrämmer mig lite är att jag på tisdag åker till Finland för att fira jul. Vet
nog inte varför jag är rädd för något sådant. Kanske för att tiden har gått så
snabbt och jag inte vill bli påmind om det. Kanske för att jag är i någon slags
rotlöshetsperiod när jag svävar runt och söker efter en identitet i den stora
världen. Och så är jag ändå bara gamla vanliga finlandssvenska jag när allt
kommer omkring. Kanske för att den kommande tiden efter jul innebär helt för många avsked i Barcelona,
för nästan alla andra utbytesstuderande är här bara för en termin och inte hela
läsåret. Svårt att veta, men jag är nog också glad. Jag ser fram emot att
träffa min familj och några vänner. Och nästan obehagligt mycket längtar jag efter
att spela piano och äta djupfrysta lingon.
Såhär tänker jag
idag, att det är vackert och det gör ont. Eller alternativt: jag är glad och
trött och ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar