Av kärlek till frukt

Min vän Julia är kanske den som ivrigast ger mig komplimanger och kommentarer om vad jag skriver. Jag har märkt ett mönster i vad hon tycker mest om att läsa om. Frukt. Nu har jag ju inte skrivit så jättemycket om frukter, en del om bananer, lite apelsin här nyligen, om mango och om nektariner då när det ännu var säsong för sådant. Följande lilla betraktelse skriver jag med Julia i tankarna.
För några dagar sedan, måndag tror jag men är inte helt säker, köpte jag en exotisk frukt. Den hette chirimoya och den var ljusgrön och hjärtformad. Jag blev lite förälskad i den. Dels för att den såg ut som förälskelsen och kärleken själv, och framför allt för att den sedan smakade så gott. Som jordgubbsglass, fast det ju var en frukt.
När jag åt den lilla hjärtchirimoyan tänkte jag på banala kärleksutsagor, sådana där odödliga meningar som är fina i stunden men för mycket av allting i alla andra sammanhang. Vid närmare eftertanke är de där orden nog för mycket redan i sina finaste sammanhang, det bara råkar vara situationer som kräver överdrifter för att bli så strålande varma glittrande som de är, tänker jag. Först tänkte jag på den där gången när vi hade övningen med den magiska butiken här. Det slutade lite illa då, men i början, innan alla började gråta, sade min kurskompis en oförglömlig liten mening. På frågan vad han själv har ett överskott av och skulle byta bort, eller snarare betala med i den magiska butiken, svarade han amor. Alltså kärlek. Voioioioi.
Det fick mig att tänka på någonting jag skrev förra våren en kväll. Jag hade en slags dagbok som för hundra dagar hade tre frågor att svara på, och jag fyllde i en sida varje kväll. En av den dagens frågor var hur jag skulle beväpna mig mot en zombie-attack. Jag skrev med ostadig svart skrivstil: "Med kärlek. För idag skrev jag "el amor nunca es un crimen" i mitt spanska ordförhör". Egentligen finns det ingen direkt logik i vad som skulle göra kärlek till ett vapen i och med att det aldrig skulle vara ett brott, men jag tror att jag kanske egentligen menade något annat än att skydda mig från en zombie-attack egentligen. Det var det största problemet med den dagboken, alltid när jag hade något viktigt och vackert eller hemskt jag ville skriva om, frågade dagboken ungefär vad som fanns i mitt kylskåp och vem som hade namnsdag den dagen, vad mitt senaste telefonsamtal hade handlat om eller de bästa egenskaperna hos min yngsta vän. Så då måste jag liksom svara lite kryptiskt. Typ svara med den ortodoxa namnsdagen för att indikera att jag hade haft en fin pratstund dag med min vän som är ortodox, i brist på andra möjligheter att uttrycka vad jag egentligen gjorde den dagen. Den där gången med ickekriminell kärlek som vapen var mycket sannolikt en referens till något viktigt som jag dessvärre inte minns just nu. Men jag menade nog säkert någon slags kärlek ändå. Kanske kärlek till frukt, möjligtvis inte.