Min syster skickade idag ett meddelande åt mig. Hon skrev att filmen LOL kommer på tv ikväll, och hon bandar den så vi kan se den tillsammans på jullovet. Och hon skrev att snart är det jul och då får hon äntligen boxa min arm. Mitt hjärta smälter.
Det finns en fin liten skiva som heter Vi accepterar mitt kaos. Min fina vän sa nyligen åt mig att hon accepterar mitt kaos. Jag accepterar hennes och det gjorde nästan ont när det slog mig, att det är det viktigaste i världen och livet, att acceptera varandras kaos. Och att ha varandra då.
Nu den senaste veckan kanske, har jag tänkt en hemsk tanke. Att i sommar när jag är klar här kommer mitt hjärta att brista för här finns så mycket fint och så många fina. Och hemskt att jag tänker på det redan nu, för inte ens hälften av min tid här har gått. Jag brukade förakta kringresande flyktbenägna människor som sade att de aldrig vill stanna längre än absolut nödvändigt på en och samma plats, för det blir bara problem när man blir fäst vid andra människor och sedan måste ge sig av. Jag tänkte att det var fattigt att inte våga, men nästan så att jag förstår nu. Fast det är det sista jag vill förstå. Jag vill inte bli en sådan människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar