En muista teidän sukunimiä

En rad ur sången Kesäkaverit går "En muista teidän sukunimiä, voiko silloin sanoa ysätävä?". Tidigare tänkte jag att det där inte funkar mera, att veta efternamnet på en kompis är inget som markerar att man skulle känna varandra bättre än annars, för alla finns på Facebook... Med andra ord vet man ofta någons efternamn redan innan man är nära vänner. Ungefär. Nå, här funkar det lite grann ändå. Många som jag har lärt känna här heter av någon anledning inte sitt riktiga efternamn på Facebook. Eller liksom bara en förkortning av efternamnet. Så jag tänker ibland på om jag kan kalla någon vars efternamn jag inte minns för min vän. Och jag kallar dem så gott som alltid vän. För jag har alltid haft lätt för att se människor som mina vänner, och för att orden man använder här är sådana. Få ord är för stora på spanska, alla kallar varandra underbara, vackra, gullen, snyggingar och raringar hela tiden oavsett om det är första gången man talar med varandra eller om man känt varandra hela livet. Så att man kan. Kalla någon vän fast man inte minns efternamnet.
När jag en gång började med PMMP har jag ett till ärende att fortsätta med också. Jag har alltid tyckt att Oo siellä jossain mun är en av världens finaste sånger. Och jag känner så många människor som tycker att den berör just dem personligen. Jag har bara alltid vägrat att tänka på just den sången som en gestaltning av ett plågsamt distansförhållande. För jag orkar inte tänka på sådant speciellt ofta. Tycker att sången kan handla om annat också. Eller också är jag en ouppmärksam lyssnare som lämnar bort innebörden av de sanna orden. En av mina finaste Barcelonastunder hittills var när jag satt på ett lågt staket runt en palm i el Raval med en kompis (som jag förvisso kallar vän) och vi drack coca-cola i solen och pratade om bland annat Oo siellä jossain mun. Så att sådana kulturella referenser idag.