Silivati

Saker som stör mig idag är:
- Att ingen i hela världen tycker om konstiga franska karameller som fastnar i tänderna, så jag måste äta upp dem själv. Jag mår redan lite illa efter två med citronsmak och tre med jordgubbssmak.
- Att jag inte kan sluta tänka på den där lilla finska barnsången som handlar om skator, där man sjunger silivati seilaa silivati seilaa yksi lensi pois. Vad i hela fridens namn är silivati för något?
- Att molest inte betyder störa utan typ ofreda på engelska. Molestar är bara att störa på spanska, störa helt normalt på vilket sätt som helst. Så jag sade en gång i misstag "the fact that she never understands me molests me a lot". Jag tänkte i mitt stackars spansktalande huvud "me molesta mucho que ella nunca me entienda" och det är faktiskt en riktigt stilig mening. Men eh. Molest är lite väl dramatiskt på engelska. Störande. Metastörande in fact, att ett ord som ska betyda störande är så störande.
- Jag hade tänkt hålla mig till tre störande punkter idag men kom spontant på en sista när jag läste föregående mening: att jag har börjat säga de hecho i varje liten mening när jag talar spanska. Jag säger det nästan mera än jag säger in fact när jag talar alla andra språk. Redan in fact är lite störande, men de hecho är störande i kubik.

Que siga la fiesta

Annika var här och vi hörde på Enrique Iglesias och åt god mat och drack goda drinkar och skrattade. Min holländska skulptörkämppis beundrade vår strålande mörka humor. Och vi vandrade i bergen i solnedgången, äventyrligt värre- kommer vi tillbaka till tågstationen innan det blir helt för mörkt och farligt? Nu har jag klarat alla mina tenter och Annika har dessvärre åkt hem, men med Annika i minnet och posttentslyckligheten i hjärtat ska jag och någon eller några kämppisar fortsätta fira. Dock utan Enrique Iglesias eftersom alla utom jag i denna lägenhet är pretentiösa konstnärspersoner. Nånej nånej, jag älskar dem på en slags sätt trots allt.  Här är en bild på när Annika och jag nästan är vilse i Montserrats djungel. Vi förvandlades nästan till bergsvildar. Eller också upptäckte vi den arga modellminen som vi kommer att göra strålande fotomodellskarriär med. Men jo, que siga la fiesta de noche y de día, pusspuss!

Kattmadrid

Madridborna kallas förutom madrileños också gatos, alltså katter, fick jag lära mig igår i en stenfotsbutik med spännande vykort och tygpåsar och begagnade böcker. Och katter är djur som är farliga på det allra bästa av sätt, lite som jag kände mig i Madrid när jag anlände ensam i morgonnatten, gick runt på gatorna och inte kunde sluta le för allt var så vackert och fint i soluppgången i väntan på att mina vänner skulle vakna och vi tillsammans kunde äta rostat bröd med aprikosmarmelad till frukost.

Vårt sällskap var inte helt oproblematiskt men mycket dynamiskt ändå. Jag vet inte hur jag skulle beskriva det korrekt, för egentligen tyckte jag om Madridresan just som den var, med frukostchurros på San Ginés, intensivt besökande av sevärdheter och  konstmuséer, sol och fräknar vid roddbåtarna i Parque del Retiro och snöflingor i håret nästa kväll, finska kortspel på hostellgolvet och konversationer på katalanska, bocadillo de calamares och en indienattklubb med 80-talsmusik, ett enormt lopptorg på gatorna mellan gamla hus på söndag förmiddag, fajitas med extra guacamole på morgonnatten och många skratt och kramar och pussar på kinderna. 

Den bild jag väljer för att representera allt detta är paradoxalt nog en bild på två balkonger. Jag spanade in balkonger som aldrig förr i Madrid och dessa två är inte ens de finaste. En vacker dag ska jag ha en balkong med svarta gjutjärnskrumelurer och hundra miljarder krukblomster och gärna ett apelsinträd och ett citronträd i varsin kruka, kanske en körsbärstomatsplanta och lite basilika och mynta. Där ska jag sitta och dricka cava i solen. Lite kattlikt mitt framtida balkongbeteende också. Jag har redan bjudit in min vän Britta till mitt kommande stillsamma balkongcocktailparty. Hon tackade ja.

Neologismernas okrönta kejsarinna

Jag har haft fyra tenter och en deadline för en inlämningsuppgift under de senaste tre dygnen och jag är ganska trött men glad att det är över. En av tenterna bestod av enbart öppna frågor, vilket inte är kutym i detta flervalsfrågornas underland till universitet, där man alltid svarar allting med kulspetspenna. Jag hade följaktligen inte skrivit svar på öppna frågor tidigare och blev lätt bestört. Efter att halva tiden hade gått såg jag det hopplösa i situationen och slutade stressa. Mitt huvud började sjunga Livet är härligt tyst för sig själv (vet ej om min Marusja-period fortfarande är igång eller om det bara var en allmän stressreaktion) och jag måste bita mig i handen för att inte skratta högt. Och jag bara började skriva och skriva och skriva med min lilla blåa kulspetspenna och jag skrev så in i norden. Jag hittade på nya teorier och nya begrepp och nya ord framför allt som på löpande band. Decidimiento som jag påstod att är ett perspektiv på aktivt lyssnande, existerar verkligen inte, och grupo de ayuda mutua är antagligen inte heller något. Eller kanske det är men jag hittade på det i alla fall. Neologismer är inte enbart symptom inom kategorin störningar i språket, utan också mycket användbara som avledningsmanöver och överlevnadsstrategi. Eller det återstår att se om det faktiskt fungerade. Jag hoppas på poäng för kreativitet.

Här i det här landet kommer los reyes magos med gåvor åt barnen på trettondagen. Min vän gav mig på onsdag efter att vi hade ätit lunch lite choklad som hon hade fått av los reyes: ett guldhjärta och en liten orange arg gubbe och en blå och bubblig julgubbe (jag hatar egentligen bubblig choklad för det känns som om små myror skulle ha ätit av den, men den här var mycket god och på alla vis underbar), och jag kände mig lite integrerad i det spanska trettondagsfirandet. De där tre chokladgrejerna i sina färgglada folieomslag var en ovanligt fin gåva. Kanske den finaste gåvan jag har fått av en vän i spanien. Den gåvan, och en liten papperstrana som heter Pepino och blev min igår.

Denna gåvobetraktelse hade inget med neologismer att göra egentligen, men jag skrev det ändå för det kändes viktigt (eller snarare för att jag har en bild på två av chokladbitarna). Nu ska jag mycket snart ta nattbussen till Madrid och söka efter äventyr, frid med er!

Den arga gubben och guldhjärtat, är ni lyckliga nu över mina mycket högkvalitativa bilder?

Kriminaldöden

Jag läser om behandlingsprogram för kriminella och jag kan för mitt liv inte förstå på vilket vis de i praktiken skiljer sig från varandra. De går alla ut på samma sak men har lite olika kreativa namn på de olika faserna och stegen. Jag ska skriva om tenten i ifrågavarande kurs imorgon, för det enda tenten gick ut på när jag första gången skrev den var att namnge olika faser enligt tre miljarder olika författare. Ha ha ha. Det är nästan roligt. Kanske jag blir godkänd denna gång. Annars får jag be om nåd på något lika kreativt sätt som alla dammiga gubbar som har namngivit processerna för prevention av återfall för misshandlare.

Efter kriminaldöden väntar fyra andra tenter. Tre av dem har jag kanske under kontroll. En känns mycket omöjlig. Jag är av den uppfattningen att tillämpad socialpsykologi inte existerar. Det är ingenting. Tomma ord som inte ens är vackra. Självklarheter som man ska vara kritisk till och åsikter som man inte ska ha, men man får inte heller vara av motsatt åsikt. Psicología social aplicada är en vandrande paradox av inexistens, förutom att den inte ens har fötter, så den kan inte vandra.

Marusja

Igår var jag ute och åt med några kompisar. Efter maten gick vi för att träffa några bekanta som satt och drack öl. Vi gick tillsammans med dem till världens dammigaste plats där det bara serverades absint med socker och vatten. Jag gjorde en favorit i repris och provade på skoj om någon som inte hade träffat mig tidigare skulle tro på mig om jag sade att jag var från Ryssland. Jag sade att jag hette Marusja och var från Ryssland och alla försökspersoner trodde på mig.
Idag har jag läst inför min morgondags tent. För att inte ha helt för roligt i sällskap av tentlitteraturen tänkte jag baka kålpiroger. Tydligen fastnade jag lite i Marusjastämningen. Ingen aning hur idén med kålpiroger annars skulle ha dykt upp i mitt huvud. De blev trettio stycken till antalet och faktiskt goda. Jigme och Chica, mina kära kämppisar, återvände idag från sina respektive jullov. Jag var så glad att se dem. Vi tillbringade timmar i köket bland vitkål och jästdeg, skvallrade och pratade om jul och saknad och vad man kan fylla pastejer med i Nederländerna. Det vill säga korv, kött och frukter. Allt lär man sig.

El meu blog de fruites part tres-cents dinou

Hallåja från den dedikerade fruktbloggaren. Igår hittade jag mangoträd på gatan. Jag blev stormförtjust. Annars intet nytt på fruktfronten, jag äter apelsiner i mängd och massor för att råda bot på min förkylning.
Eller kanske en liten miniatyrfruktanekdot. På nyårsafton ska man i Spanien äta tolv vindruvor vid tolvslaget, liksom em för varje slag. Jag höll på att storkna. Det är en jädra massa vindruvor även för mig som en gång vann Åbomästerskap i antal vindruvor i munnen samtidigt. Eller kanske det var körsbärstomater. Rätt vad det är kanske jag har vunnit bägge mästerskapen. Värst vad jag är ödmjuk och modest med mina framgångar idag. Jag råkade dessvärre äta två vindruvor långt innan tolvslaget på nyårsafton. Det lär ge otur. Kanske därför jag blev förkyld.
Här ska ni få se en liten mangobebis som hänger i sitt träd några kvarter från mig. Få se, eller a veure som man säger här, om  ni blir lika ömma i hjärtat som jag av den lilla raringen. Eller kanske ni bara blir yra av den spännande vinkeln på fotografiet. Jag blir kanske lite båda.

Tanti auguri

Moltes felicitats lieblingar, hoppas det nya året bär med sig allt gott och vackert och glittrande och strålande åt er. Igår firade jag nyår i Barcelona och det kändes lite finlandssvenskt. Eller jag skulle äta middag med en vän, men vi bestämde oss för att gå på hemmafest hos hennes kompis istället. Och den här kompisen tyckte i sin tur att vi alla skulle gå på en annan större hemmafest. Denna stora hemmafest visade sig vara hos samma person som jag var på fest hos helt i början av september. Jag hade inte sett någon därifrån sedan dess men det var ju ett trevligt återseende. Och ett mystiskt sammanträffande. Fast varför skulle kretsarna vara så hejdlöst stora bland utbytesstuderande i Barcelona egentligen? Från hemmafesten sprang jag och Janine via en butik där vi köpte mera skumppa till Plaza de España och väntade in tolvslaget då vi sedan åt tolv vindruvor för att få lycka och skålade. Det var fullt av italienare och vi lyckönskade varandra på minst tre miljarder språk. Sedan gick vi bland annat till en bar där ett band spelade Nirvanacovers. Det påminde mig om högstadiet på något vis, men det passade konstigt bra in i situationen.
Före jag återvände till Barcelona var Lina och hälsade på mig och på Helsingforsexkursion, och jag var på filmkväll hos Sofiorna och jag skidade flata och var i Åbo och hos min barndoms grannar och jag var på kaffe med flera små vänner. Och ja jag var lycklig men jag är lycklig att vara här också och detta om något är dödligt ambivalent.
Som alla bloggar med självkänsla (vilket min blogg dock inte är) tänker jag inspirera er till stordåd med hjälp av nyårslöften. Mitt första och främsta i år är att jag lovar att sluta hata färgen lila. Alltså det är kanske inte mitt huvudsakliga mål i livet men det är det enda löftet som inte redan färdigt ingår i mina principer som aldrig byts ut. Jag har köpt nya lenkkare som är jättesköna men mycket lila. Och jag har beslutat mig för att älska dem likasåfullt. För det andra ska jag införa en reaktionsfunktion i min glada lilla utbytesblogg, eftersom Sofia så har önskat. Hon är för lat för att kommentera men skulle vilja kryssa i en liten ruta som beskriver hennes reaktion när hon läser vad jag har skrivit. Mymme min kära bloggcoach visade mig hur man gör och insisterade på att jag måste ha ett reaktionsalternativ som heter "llar de foc". Det betyder öppen spis och är kanske det enda hon kan säga på katalanska. Vänligen meddela mig om ni har andra briljanta idéer för denna funktion så ska jag i bästa servitrisanda göra allt för att uppfylla era önskningar. (Jag som verkligen verkligen är servitris henkeen ja vereen spillde igår ut en ansenlig mängd rödvin på golvet på hemmafesten men det är inte så viktigt ur detta perspektiv).

Potentiellt den sämsta bilden i nyårsbildernas historia men faktiskt den enda jag täcks publicera som ens lite beskriver tolvslaget...