Neologismernas okrönta kejsarinna

Jag har haft fyra tenter och en deadline för en inlämningsuppgift under de senaste tre dygnen och jag är ganska trött men glad att det är över. En av tenterna bestod av enbart öppna frågor, vilket inte är kutym i detta flervalsfrågornas underland till universitet, där man alltid svarar allting med kulspetspenna. Jag hade följaktligen inte skrivit svar på öppna frågor tidigare och blev lätt bestört. Efter att halva tiden hade gått såg jag det hopplösa i situationen och slutade stressa. Mitt huvud började sjunga Livet är härligt tyst för sig själv (vet ej om min Marusja-period fortfarande är igång eller om det bara var en allmän stressreaktion) och jag måste bita mig i handen för att inte skratta högt. Och jag bara började skriva och skriva och skriva med min lilla blåa kulspetspenna och jag skrev så in i norden. Jag hittade på nya teorier och nya begrepp och nya ord framför allt som på löpande band. Decidimiento som jag påstod att är ett perspektiv på aktivt lyssnande, existerar verkligen inte, och grupo de ayuda mutua är antagligen inte heller något. Eller kanske det är men jag hittade på det i alla fall. Neologismer är inte enbart symptom inom kategorin störningar i språket, utan också mycket användbara som avledningsmanöver och överlevnadsstrategi. Eller det återstår att se om det faktiskt fungerade. Jag hoppas på poäng för kreativitet.

Här i det här landet kommer los reyes magos med gåvor åt barnen på trettondagen. Min vän gav mig på onsdag efter att vi hade ätit lunch lite choklad som hon hade fått av los reyes: ett guldhjärta och en liten orange arg gubbe och en blå och bubblig julgubbe (jag hatar egentligen bubblig choklad för det känns som om små myror skulle ha ätit av den, men den här var mycket god och på alla vis underbar), och jag kände mig lite integrerad i det spanska trettondagsfirandet. De där tre chokladgrejerna i sina färgglada folieomslag var en ovanligt fin gåva. Kanske den finaste gåvan jag har fått av en vän i spanien. Den gåvan, och en liten papperstrana som heter Pepino och blev min igår.

Denna gåvobetraktelse hade inget med neologismer att göra egentligen, men jag skrev det ändå för det kändes viktigt (eller snarare för att jag har en bild på två av chokladbitarna). Nu ska jag mycket snart ta nattbussen till Madrid och söka efter äventyr, frid med er!

Den arga gubben och guldhjärtat, är ni lyckliga nu över mina mycket högkvalitativa bilder?