Que siga la fiesta

Annika var här och vi hörde på Enrique Iglesias och åt god mat och drack goda drinkar och skrattade. Min holländska skulptörkämppis beundrade vår strålande mörka humor. Och vi vandrade i bergen i solnedgången, äventyrligt värre- kommer vi tillbaka till tågstationen innan det blir helt för mörkt och farligt? Nu har jag klarat alla mina tenter och Annika har dessvärre åkt hem, men med Annika i minnet och posttentslyckligheten i hjärtat ska jag och någon eller några kämppisar fortsätta fira. Dock utan Enrique Iglesias eftersom alla utom jag i denna lägenhet är pretentiösa konstnärspersoner. Nånej nånej, jag älskar dem på en slags sätt trots allt.  Här är en bild på när Annika och jag nästan är vilse i Montserrats djungel. Vi förvandlades nästan till bergsvildar. Eller också upptäckte vi den arga modellminen som vi kommer att göra strålande fotomodellskarriär med. Men jo, que siga la fiesta de noche y de día, pusspuss!