måndag 2 februari 2015

Sjömanshopp

Maria min allra käraste granne genom tiderna var här och hälsade på mig. Vi hoppade sjömanshopp på gatorna av glädje. Och vi doppade fötterna i havet och fick mycket våta byxben, vågorna var stora och det blåste hårt hela veckoslutet. Maria lärde mig hur man gör en ny slags kokosbollar. Alltså blir det inom kort en fortsättningsdel i min elementära grundkurs i svenska (det vill säga jag ska lära min kanariska väninna hur man lagar även denna slags underverk). Ett vackert vackert veckoslut hur som helst, med skratt och skånska och rom och sprite och tillbakablickar till OS-92. Ingen av oss var ens född då, men det kvittar.
För tillfället pågår en vemodig tid. Alla fester jag går på är avskedsfester, och inte sällan gråter vi. Om någon som läser detta planerar att i framtiden åka i utbyte någonstans, om det bara är möjligt så var två terminer och inte bara en! På en termin hinner man bara vara förvirrad, trött, ha hemlängtan, lära känna och just precis bli nära med sina nya vänner. Och då ska allt ta slut. När man kunde ha ännu fyra eller fem månader till av tid tillsammans. Och så mycket hemlängtan har ingen ändå, att man inte skulle klara av ett läsår utomlands i stället för ett halvt. Hemlandet och allting där finns ändå där, och det kommer att vara tragiskt mycket likadant som innan. Utbytesstudier är ett bra sätt att krossa hjärtan men lära unga att inget är så viktigt egentligen att man inte skulle kunna lämna det. Alternativt att allt är just så viktigt att det går att lämna, att man måste våga tro på att vi ses igen. Att man måste våga tycka om människorna i ens omgivning, för annars är man plötsligt väldigt ensam i världen.


2 kommentarer:

  1. Vilket fint inlägg! <3 Fast såndän är jag typ jämt, rädd för förändring, blir ängslig när folk tar ut magisterpappren, sticker på utbyte eller annars bara försvinner från kretsarna. Av någon lustig orsak vänjer jag mig alltid i något skede, men väntan på förändring är väl det värsta. Som när det skulle bli sommarlov förra sommaren. Redan i mars började jag oroa mig för att människor försvinner till sina hemorter, men då det verkligen skedde kände jag mig helt okej med det. Jobbigt att en så stor del av min umgängeskrets ska vara i Arken, de som just är de mest utbytbara människorna på ett konkret, men inte ett emotionellt plan, om du förstår hur jag menar :P:P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vad snällt sagt!:) Känner igen det där som du beskriver också, de här avskeden är lite liknande kanske, men ändå hundra gånger större. För där i Åbo är det ändå samma land och samma kultur geografiskt och socialt och allting, men här finns det väldigt få gemensamma sammanhang i framtiden... Men jag vänjer mig nog, det gör man alltid och det har du rätt i.:)

      Radera