Els Diumenges

Jag hatar att det är söndag och jag älskar att det blåser. Söndag är alltid den värsta och sämsta dagen i veckan. Inte därför att resten av veckoslutet skulle ha varit lite för roligt och fint, ej heller för att det skulle vara en dag av plågsamma avsked och återgång till vardagen. Ingen väntar lika mycket på att vardagen ska börja som jag på söndagar. Min söndagsångest beror på söndagarna i sig. Jag avskyr att söndagarna borde ägnas åt kvalitetstid med sina kära. Tänk om man inte tycker sådär enormt mycket om någon enda liten person i hela världen just då? Jag avskyr att söndagar ska vara lugna och utan stress. Jag avskyr att man ska få sova ut på söndagarna och äta sen frukost, och det finns få saker jag tycker är äckligare än lukten av äggröra och bacon och jag förstår verkligen inte hur man kan vilja förstöra sin dag redan från första början med att äta något sådant. Jag hatar att butikerna är stängda och att kollektivtrafiken är dålig och att ingen någonsin liksom får något gjort. Och städning och matlagning och promenad som tar en dag i anspråk är ingenting att ha fått gjort. Söndagar har alltid varit så här och jag har alltid hatat dem utom när jag har haft söndagsjobb. Jobb räddade mina söndagar, inte för att det var dubbel lön utan för att det var något att göra på en meningslös skitdag. Jag skulle gladeligen jobba alla möjliga söndagar också för normallön om det inte skulle vara så olagligt. Och nu är jag ju här och har inget jobb. Jag får inte ens ha ett. Det gläder mig att det imorgon är måndag och jag har en legitim anledning att stiga upp tidigt och göra meningsfulla saker och liksom leva på riktigt i stället för att bara segla omkring lite planlöst och vara arg utan orsak. Men det blåser halv storm eller någonting, inte vet jag vad de olika blåstarna heter på riktigt för jag är ingen scout, det är bra hur som helst, så vet jag att jag lever och att söndagen snart blåser bort och blir måndag.

Igår var jag helt extremt kulturell. Min portugisiska dansöskämppis hade uppvisning på sin skola. Jag såg två timmar av katalansk modern dans. Det var fint men lite långdraget kanske. Och säkert mycket olagligt att säga något sådant, men jag tycker att alla koreografier var ganska lika varandra? Liksom man gestaltar existentiell ångest och knycker med hela kroppen och drar dramatiskt efter andan mellan varje ryck. Men jag tyckte om vad jag såg intalar jag mig själv. Efter det var jag på konsert med min kanariska kompis och en massa av hennes vänner. Det var en mycket mycket fin konsert i en miniliten lokal med tegelväggar och bjälkar i taket och slitna pinnstolar upphängda på väggarna och dammiga flaskor och diverse alster av Sartre sådär hemtrevligt utspridda runtomkring. Där var en grupp som spelade dragspel, violin, gitarr och kontrabas, och så sjöng de på olika språk och alla i publiken bara lärde sig orden sådär meddetsamma  och kunde sjunga med i refrängerna och klappa flamencorytmer. Och när det tog slut och alla skulle gå ut spelade dragspelsmannen den där dragspelssången från Amelie-filmen som jag tycker galet mycket om alla andra dagar utom idag när det är söndag. Ameliemusiken upphöjer min söndagsångest till tretusen gånger den vanliga. Tur att det var igår jag hörde den. För igår kväll var jag rätt lycklig i mina dyblöta skor på mörka regniga smågator i el Raval.

Le och le och le

Idag är jag glad för att jag blev försenad till min första föreläsning och satte mig tyst längst bak i en kant. Efter en stund kom en av alla dessa katalanska Lauror in i klassen, också hon försenad, och jag log åt henne och hon log åt mig. Fånigt att vara glad för att vi försenade oss, men jag blir alltid helt oerhört galet megaglad när jag pratar med lokala studerande om vad som helst som inte är ett grupparbete som vi är tvungna att göra tillsammans. När någon liksom gör ett medvetet val att umgås med mig. På en liten rast drack jag kaffe med samma Laura och en annan kompis, och jag bara log hela tiden för det var så roligt att prata om vanliga saker och fåniga saker. För det är så svårt att dela med sig av sig själv på främmande språk, jag tänker att alla här tror att jag är mycket tråkigare och dummare än jag påriktigt är för att jag inte alltid kan uttrycka mig med ord. Fast när jag väl börjar kan jag nog ord också. Och vissa saker fattar man liksom ändå fast man inte kan precis alla ord på alla språk. Idag pratade vi om hemligheter och rädslor och pojkar och äpplen som är bra för tänderna. Och jag ler fortfarande för det går ju att prata på spanska och bli vänner. Och det är lättare om man ler samtidigt.

Bykflamenco

Celobert är ett katalanskt ord som jag lärde mig på kursen jag gick. Det betyder ett rum som är lite som en balkong men ändå inte, det är liksom halvutomhus men ändå ett rum. Vi har en celobert här i lägenheten där jag bor, och där står en tvättmaskin. Följaktligen tvättar vi byk där. Utanför balkongräcket, eller fönstrena, jag vet inte helt hur man ska definiera väggen i fråga, hänger vi upp byk på tork på bykstreck med små bykknipor, riktigt medlehavsidylliskt med husväggar åt alla håll och överallt hänger kläder i olika färger.
Kläderna torkar långsamt och de luktar ofta matos trots att de är nytvättade, för allt luktar nu mer eller mindre matos här. När jag plokar ner min byk från strecket klapprar det i bykpinnarna, med god fantasi lite som kastanjetter, och jag får ibland ta till verkligt graciösa handrörelser för att inte mina kläder ska falla ner på något litet tak som ingen någonsin kommer att komma åt. Det finns en hel del ensamma strumpor på olika omöjliga ställen. Hur som helst är det lite av flamencorörelser över mitt bykande, med kastanjetter och allt.
När jag gick i tredje klass ordnades en flamencoklubb i vår skola en eftermiddag i veckan. Klubben hade två deltagare, jag och min klasskompis Mia. Vi var i början mycket ivriga, lärde oss dock inte kastanjetteknik, men om jag inte missminner mig nog hur man ska snurra på en solfjäder och göra piruetter och annat viktigt. Snart blev vår ambitiösa lärarinna kanske trött på den minimala flamencogruppen, och vi gjorde allt möjligt annat än dansade flamenco dessa eftermiddagar. En gång åkte vi skridskor. När Mia och jag tröttnade på att öva på valshopp och treor och de där små skutten som heter varsaloikka på finska men jag inte för mitt liv kan minnas vad vi kallade dem i skolan, åkte vi skridskor ner för en isig grusväg som gick ner längs en åker. Det gick ganska hårt. Det var ganska omöjligt att komma upp igen. Vem kan skrinna i uppförsbacke? En annan gång övade vi på att gå balansgång på en bom, med så många ärtpåsar på huvudet som möjligt. Man skulle alltid gå ett varv fram och tillbaka, och ta en till senapsgul ärtpåse ur en hink som det hade varit kvarg i en gång i tidernas begynnelse, och sätta den på sitt huvud. Till slut hade man en hel del ärtpåsar på huvudet. Vi kunde det med säkert tolv ärtpåsar. Också en slags flamenco.
Nu ska jag gå ut på vift, frid med er och dansa lugnt! Eller så icke, var och en väljer själv (jag väljer allt annat än lugnt, yolo).

Feel the fish, baby

Feel the fish innebär idag mest av allt att det är allrakäraste Sofias födelsedag och hon är upphovsmakaren till denna fantastiska fras. Eller det är hon förvisso inte, upphovsmakaren var en engelskalärare som råkade skriva fel på tavlan en lektion för hundra år sedan, men Sofia är den som myntade begreppet och fenomenet och livsstilen.
Feel the fish är idag känslan av en kall dusch och diskning i kallvatten. Den där apparaten som värmer upp vattnet i vår lägenhet fungerar inte. Någon skall göra något åt saken inom en snar framtid. Tills dess är det feel the fish som gäller, att föreställa sig att man är en liten strömming bland isflaken medan man tvättar håret.
Feel the fish betyder också känslan och minnet av förrförra sommaren med Sofia, att efter en utdragen fest komma på jobb och koka latte och bara inte kunna sluta fnittra och sjunga det är ett kaos kaos kaos kaos kaos i mitt huvuuuud. (Jag var väldigt mycket av nybörjare i min baristakarriär, och de enda figurerna jag kunde göra i kaffet var ett moln och liksom ett stekt ägg. Numera har jag utvecklat min cappuccinotalang och kan också knåpa ihop ett hjärta som nog snarare är en lök.) Under dessa feel the fish-dagar åt vi förvånansvärda mängder skagenröra. Feel the shrimp, men nej, feel the fish ändå.
Feel the fish är också när man går på gatan och det regnar och man inte har något paraply eller någon huva, och man liksom bejakar sin inre Natasha Bedingfield eller tvålreklam och får ett plötsligt infall att vara lycklig ändå, le och sjunga feel the fish on your skin, no one else can feel it for you.
Feel the fish är att jag igår var på en mikroskopisk källarkrog och lyssnade på en monolog om en drake som tydligen var det katalanska utbildningssystemet, en dikt om månen och solen ackompanjerad av två improviserade spanska gitarrer och många många sånger om det världspolitiska läget. Först tänkte jag att jag inte fattar något och att det är förskräckligt pinsamt att inte kunna skratta på rätt ställe på ett äkta sätt. Men sen blev det på något vis vackert ändå. Och efter lite flera konststycken blev det plötsligt fest där, ett dansgolv fyllt av människor i pälsmössor och paljetter och också nog helt vanliga kläder, och jag dansade en slags flamenco i jeans och tennare och rött läppstift och mina vänner hade alla någon slags medfödd talang för latinska danser som jag avundas dem så enormt, och det var alltihop mycket mycket fint.
Feel the fish är att idag har jag drivit min uppsatssituation till sin spets och kan inte göra något annat än att skriva om förhållandet mellan impulsivitet och psykopatologi, för det mästerverket skall lämnas in i morgon klockan 8.30. Och för att jag inte kommer att göra något mera glamouröst än att potentiellt valsa runt lite i köket idag, har jag för en gångs skull ingen mascara på mig och jag ser allvarligt talat ut som en fisk. Fiskar har inga ögonfransar heller.
Grattis grattis grattis kära fina Sofia, per molts anys och feel the fish! Och feel the fish alla som inte har födelsedag idag, jag gillar er också.

Tusen antiösterbottenpoäng

Jag har ett par priser och utmärkelser jag skulle vilja dela ut till diverse instanser och personer. Europamästerskap i gatuborrning går till Passeig de Gràcia, första pris i äckliga blandisar till en viss kamrat som en gång i tidernas begynnelse blandade Baileys med öl och rom och Orangina. Finsk mästare i nyårsteater är Bodoms kungliga teater (Cara läs detta!) och blä nu minns jag inte så jättemånga andra priser jag ville överräcka på min privata lilla välgörenhetsgala men nummer ett av alla dessa vinnare är idag denna ljuva fredag Lina och jag som vinner världsmästerskapen i att hålla kontakt.
Jag har inte sett Lina sedan maj och det märks. När Lina skickade ett söndagskrismeddelande som röstmeddelande i whatsapp en gång för några veckor sedan, höll jag på att dåna av lycka över att höra Linas röst. Även om rösten inte var speciellt glad just då blev jag lycklig lycklig glad. Lina är bra för Lina är potentiellt den bästa förfestpersonen i världen, och hon äger ett martiniglas  med små rosa elefanter på. Och Lina klagar inte på att promenader blir för långa. Och Lina fattar vad min standardkänsla glad och trött och ledsen (med betoning på alla "och") betyder och hon förstår vad en ambivalenskris innebär. Och ååh vad hör mina små öron i skrivande stund om inte tonerna av Hoppar och trampar på ditt hjärta? Världens finaste låt. Också enligt Lina, typ.
Lina är från Österbotten, men hon förtjänar antiösterbottenpoäng för sina ädla handlingar ganska ofta. För en slängkyss får man tusen sådana. Alltså inte har jag egentligen något emot just Österbotten, men jag gillar antiösterbottenpoäng för de är liksom en fin grej Lina och jag håller på med. Lite som mina finska kamrater för ganska länge sedan nu, tilldelade mig spionpoäng för riktigt listigt och suave beteende. Närmare bestämt var det i Toulouse. Men det är inte samma sak, för Lina är nummer ett när det gäller poängräkning. Uttrycket "Gud förbjude" gav henne tyvärr typ tre miljarder österbottenpoäng nyligen. Det blir ganska många slängkyssar för att motbalansera det. Desto större anledning för Lina att komma hit då, för här är det slängkyssar åt alla håll och kanter precis hela tiden.
Nuuu öppnar jag mitt fönster och kastar en slängkyss ut i kvällen, och den flyger flyger flyger till min kära världsmästare i kontakthållande!

Notoorinen banaanityttö

Jag är en av dem som tror på att bananer förebygger och botar sendrag. Bland annat. Ärligt talat tror jag att bananer är bra för typ allt. Jag äter helt fånigt mycket bananer. Minst en per dag har jag hållit mig till i flera års tid nu, för jag är kanske lite onödigt noga med att äta 500 gram frukt och grönsaker varje dag. Jag lovar, det går inte en dag utan att jag i mitt huvud i något skede skulle sjunga "puoli kiloa päivässä pling pling" som i den där tv-reklamen.
På morgnarna har jag oftast bråttom. Jag gillar att äta frukost medan jag går. Eller inte gillar jag det mera än normal frukost, men jag gillar gatufrukost mera än att bli ännu mera fatalt försenad till den första föreläsningen. Min gatufrukost måste gå att inta snabbt och smärtfritt och utan bestick och utan att jag smutsar ner mig (vem försöker jag lura, jag klottar mera än en två-åring vad jag än äter...) . Denna måltid består därför oftast av torrt bröd eller banan. Oftare banan. Det ser kanske konstigt ut att äta banan medan man promenerar, men jag vet faktiskt inte? Jag har aldrig sett någon annan göra det (säger något om normalhetsgraden hos mitt beteende). Dock kan jag till mitt försvar säga att det rör sig om ett kulturobundet fenomen. Jag äter banan på väg till föreläsningar i Åbo också ganska ofta......
Igår kväll var jag i matbutiken och köpte bland annat bananer. Jag lägger aldrig bananerna i en plastpåse i butiken för så har jag blivit lärd i skolan som barn. Alltså jag minns väldigt tydligt hur vår lärare uppmanade oss elever att gå hem och berätta för våra föräldrar om den globala uppvärmningen och hur onödigt det är sätta bananer i plastpåsar när de ändå hålls ihop i varandra och har skal på. Så jag förde aktiv antiplastpåspropaganda i min familj när jag gick i lågstadiet, för jag var ju livrädd för jordens undergång och fick ångest varje gång min mamma hade handlat och lyfte upp en plastpåse med bananer på diskbänken. Nå, i det hushållet köptes bananerna småningom utan plastpåsar och det gör väl de flesta idag i Finland, eller misstar jag mig? Jag har stundvis försökt spana in andra kunders konsumentbeteende, och många undviker att ta små plastpåsar i onödan. Hur som helst lägger typ alla i Spanien bananerna i plastpåsar. Kassamannen blev mycket sur på mig igår när jag hade satt vågtarran rakt på en banan istället för en plastpåse. Han sa att streckkoden inte går att läsa för att den inte är rak, och han rev irriterat loss hela lappen så att den gick sönder och definitivt inte gick att avläsa mera. Han suckade högt och himlade med ögonen och knäppte under stort lidande för hand in summan för mina bananer. Sedan tittade han liksom medlidande på kön efter mig, sådär för att förklara att oj voi den här dumma lilla flickan har nu igen orsakat att kön inte går framåt, skyll inte på att jag skulle arbeta för långsamt utan det är allt hennes fel. När kassamannen Miguel äntligen var klar och jag hade betalat sa jag bara gracias y lo siento muchísimo och gick ut med mina inköp. Aldrig hade jag tänkt mig att tack och förlåt var en passande fras i en butikskassasituation men här blev det nu så ändå. Jag måste hitta en ny butik att köpa bananer i för jag vågar inte gå tillbaka dit i första laget. Dessutom är streckkodera inte skrynkligare på bara bananer än på plastpåsar mig veterligen. Jag är så bitter.
En gång blev min lunchbanan lite skadad under dagens lopp inne i min ryggsäck. Alla mina papper blev bananiga och klibbiga. Det var dock en mycket mindre skada än när jag en gång hade en tonfiskbocadillo i väskan och den liksom läckte tonfisk och olivolja. Jag äger en fånig liten kalender med små vita elefanter på pärmarna. Elefanterna löste upp sig i den där tonfiskoljan och blev till vita märken på mitt paraply och ett häfte och min plånbok och vad jag nu råkade bära på den dagen. Det där vita var oväntat svårt att få bort för det är ju av allt att döma fettlösligt. Blä. Då förederar jag bananer bara.
Vi skrev förresten nyligen en liten text med inlärningslaurorna om hur en bebis i en film lär sig äta banan när pappan hjälper och visar hur man skalar den. Det var liksom ett exempel på närutvecklinszoner och Vygotskij och sådär. När vi såg på bananvideon i bibban blev jag så rörd att jag nästan grät lite. Sedan gick vi till baren bakom kyrkan mitt emot bibban och åt banan.

La bella y la bestia

Idag tränade vi än en gång på grupptekniker och jag var den enda bland mina kurskamrater som mest identifierade mig med Skönheten och odjuret  när valet stod mellan den och tre andra disneyfilmer: Pocahontas, Toy Story och Lejonkungen. Mitt förhållande till Skönheten och odjuret är mycket varmt. För flera år sedan övade jag och en vän in en liten operett eller vad man nu kan kalla det, på temat Skönheten och odjuret. Jag var odjuret eftersom jag var så ofantligt bra på att imitera ringaren i Notre Dame, och jag är fullt medveten om att Quasimodo inte är odjuret men man kan väl dra nytta av egenskaper hos olika karaktärer i sitt rollarbete.... Till operettspektaklet hörde även alla de där förtrollade möblerna och kärlen. Jag var helt speciellt bra på att dansa som ett klädskåp och en kandelaber minns jag. Detta hade jag gärna delat med mig av för gruppen idag, men eftersom ingen annan valde ifrågavarande film, måste jag snabbt som ögat rusa till Lejonkungen istället. Lejonkungen är en film jag inte har något speciellt förhållande till alls. Vi hade den på video hemma, men kassetten var sönder och det gick bara att se de första minuterna, tills då när Simba dansar med flamingorna och de andra.
Detta hade nu väldigt lite med mitt barcelonaliv att göra, jag beklagar stort. Idag har jag haft en fin dag. Det var så varm stämning på gruppteknikgrejen idag. Sedan träffade jag min lilla lauragrupp för att jobba på vårt evighetsprojekt om inlärningspsykologi eller vad det nu är. Det var så roligt idag. För kanske första gången skrattade och på allvar förstod vi varandra också när vi talade om ämnen utanför inlärningspsykologi. Bra känsla. En av de bästa barcelonakänslorna hittills, faktiskt. Utöver dessa trevliga händelser, har jag stekt en omelett idag. Fyllningen bestod av tomat och persilja (all min mat innehåller tomat och persilja känns det som just nu, men vad gör väl det?) och min stackars omelett fastnade fult i stekpannan. Jag kände mig lite som i Frances Ha-filmen, har ni sett den? Där steker Frances omelett när hennes kämppis kommer hem, och hon säger ungefär att hon försökte göra frittata men det blev mera äggröra. Frances är annars också en sympatisk person. Jag rekommenderar filmen om ni vill se på något totalt ofarligt och svartvitt en eftermiddag eller sådär.
Idag var det förresten igen ett sådant där bra, gammalt, svartplastigt metrotåg som jag tycker så mycket om. Fint fint fint.

Saker som gör mig lycklig

Att metrotåget är ett av de där gamla med svarta plastiga bänkar istället för någon av de nyare sorterna.
När någon hälsar på mig och minns vad jag heter.
Att ha tvättat lakan och ingenting har trasslat in sig i påslakanet.
Att det regnar så mycket att håret blir lockigt men mascaran ändå hålls kvar.
Människor som gråter när de skrattar.
En avokado som är precis perfekt.
Nytt nagellack som torkar snabbt.
Post.
Gröt.
(Att dansa till Daddy Yankee)

En dag såg jag...

... på en gata en pojke med ett gips runt armen. Med sin friska hand höll han en pitbullterrier i ett koppel. Pojken stod på en skateboard. Han rullade fram på trottoaren dragen av sin hund. Semi livsfarligt, synd att jag inte hann ta en bild. Inget att tillägga, moro.

Je cherche une âme qui pourra m'aider

Annika är en mycket kär vän till mig. Annika är bra på minst en miljard olika sätt. Jag saknar henne otroligt galet mycket och det är så infernaliskt in i norden svårt att få tag på henne att jag ibland blir ledsen när jag tänker på det.
En gång när vi var på kräftskiva sjöng vi en sång som heter Désenchantée tillsammans. Jag hade alltid av någon anledning trott att orden gick "je cherche une amic para beber", jag hade liksom bytt språk från franska till spanska och däremellan snabbt till katalanska också utan att reagera större på att det jag sjöng närmast betydde "jag söker en vän för att dricka". Annika lärde mig hur sången går på riktigt. Sedan snickrade Annika ihop en liten Madonna-outfit åt sig och hjulade i vardagsrummet. Alla människor i världen borde ha en vän som gör sådant. Annars blir livet lätt tråkigt. Alternativt kan man själv vara den personen.
Annika är inte bara rolig i sina handlingar, utan också i ord. I tiderna bedrev hon en helt fantastisk blogg som hon dessvärre slutade med. Och Annika är ytterst musikaliskt begåvad. Om vi två bildade en duo skulle vi redan ha några paradnummer. Dímelo med beatboxing, Tarantella från Aaronin pianokoulu II och Tommy tycker om mig, för att nämna några. Vi kan nog en hel del annat också.
Vi har gjort upp hur många fina planer som helst som nästan aldrig har blivit av. Latte med baileys-festen skulle vi ordna redan för två år sen typ, och en kväll när vi äter moules marinieres och dricker vitt vin och inte säger ett enda snällt ord om en enda person vi känner har vi inte heller klarat av att ordna fast vi har talat om det i säkert ett år. Och vi är inte två elaka bittra personer heller även om det låter så. Vi bara uppehåller vår värme och vänlighet genom att säga karga sanningar ibland utan att någon behöver ta del av det. Det är också en aktivitet jag kan rekommendera. Livet känns lättare efter en sådan session.
Jag har inte ett enda fotografi på mig och Annika. Eller jo, studentfotografier och några festbilder där det finns en massa andra människor också. Men man kan vara vänner utan att det syns på bild. Ibland är man till och med bättre vänner då. Kanske man umgås mera äkta då, utan att posera liksom. Ingen aning men just nu harmar det ändå lite att jag inte har någon bild att titta på för jag saknar Annika. Blä.
Fast Annika är svår att nå, är hon redo vid kris. Och Annika kom från Helsingfors på avskedsfest till Åbo och det värdesätter jag stort. Jag önskar att Annika skulle komma hit och hälsa på mig. Här finns oändligt många saker som Annika borde se och uppleva. Och jag har fortfarande inte en enda vän här som är som Annika. Det får jag knappast heller för hon är one of a kind.
Slut på hyllningsbrevet till Annika, hoppas hon ens läser detta? Utöver att berätta hur bra min kanske längsta väninna är, ville jag hastigt meddela att jag har klarat min första tent här! Jag var redan förberedd på att få gå fram och tårdrypande tigga om att få fortsätta på kursen och vädja om erasmus-nåd från professor Redondo, men  jag klarade den första deltenten i kriminalpsykologikursen med stolta minimipoäng. Dock har jag också en andra tent i samma kurs, och fem andra kurser att tenta för den delen. Alltid en början.

Du sökte katalanska...

Morjens morjens! Svenska dagen till ära skall jag berätta en liten anekdot från min sista katalanskalektion. Vi hade i uppgift att i tur och ordning i klassen tänka på en känd person och låtsas vara denna person när resten av klassen intervjuade oss. Alla är alltid Michael Jackson eller Madonna. Jag kunde inte tänka på något annat just Michael Jackson och Madonna när det väl var min tur, så jag gjorde kanske tidernas mest oväntade drag och sade "Soc l'Edith Södergran". Min höjdpunkt på min katalanskakarriär hittills är således att kunna berätta att jag är död, jag är en poet, jag har en katt och jag har tuberkulos. Inget av ovanstående påståenden stämmer in på mig, men bra att kunna ändå.
Här blev kallt nu. Jag har efter veckor och månader äntligen lärt mig hur man stänger mitt fönster helt och hållet så jag är väl förberedd för kylan. Jag minns dock inte riktigt vid vilken temperatur normala människor brukar börja använda jacka utomhus? För här har jag sett vinterjackor sedan det blev kring 20 grader på morgnarna. 15 grader brukade vara min gräns för att ha bara ben utomhus, men jag har en känsla av att det inte gäller här.
Nu ska jag sjunga modersmålets sång för mina kämppisar. Jag är förresten nästan överraskad själv över att jag kan båda verserna utantill fortfarande. Det är nämligen några år sedan jag var på svenska dagen-morgonsamling sist. Tyvärr har jag en vag känsla av att mina konstnärskumpaner inte är så värst intresserade av att fira mitt modersmål. De är strängt upptagna av att fira födelsen av några små betongkuber som har torkat på vår balkong i små lådor i snart en vecka. Betongkuberna är nu inlindade i ståltråd och behandlas som spädbarn för de är tydligen gulliga? De ska visst bli en del av något skolprojekt. Så kan det gå när man bor med idel konstnärer. Huhhu.

En magisk butik

Tunteellinen tiistai på gång nu. Jag har tänkt och jag kan inte sluta.
I en kurs som jag går gjorde vi två övningar. Den första gick ut på att välja en tuschpenna från golvet, ta den i sin hand och berätta varför just den färgen speglade ens känslotillstånd där och då. Jag valde en mörkblå för att det blev bråttom, alla andra var blixtsnabba, och jag tycker att mörkblå är en vacker färg. Jag var kanske den tredje i ordningen att förklara mitt val. Jag hann inte tänka ut någon djupsinnig färganalys, än mindre översätta den till spanska, så jag sade att jag valde mörkblå för att jag tycker om att ha mörkblåa kläder och jag ofta använde mörkblåa kläder under sommaren som gick, och att jag har tänkt mycket på sommaren på senaste tiden. Ute åskade det just då, så det kändes någorlunda rimligt att jag kanske kunde tänka på sommarens stormar och trikåtröjor, men min föga djupsinniga emotionsanalys var inget någon fäste större vikt vid. En efter en berättade studerandena i gruppen om varför de valt mörka färger eller ilsket rosa eller beigea neutrala färger. Så många grät och talade om närasteåendes död och att inte veta vem man själv är och saknad efter älskade personer i fjärran länder. Jag kände mig så illa till mods, runt omkring mig grät mina kamrater och jag kunde inte ens förmå mig att klappa dem på ryggen för det kändes så illa på något vis, att här säger jag att jag har bra fiilis och gillar kläder i en viss färg och kan nästan inte ens uttrycka det på ett adekvat sätt, medan andra funderar på livet och kärleken och döden. Som en kall fisk utan känslor satt jag stilla på min plats. Just då fanns det ingen människa i hela världen som jag skulle ha saknat så mycket att jag hade börjat gråta där och då.
Strax efteråt gjorde vi en annan övning. En övning som gick ut på att handla, att köpa något man behöver från en butik och berätta varför man behöver detta. Jag hann redan tänka ut att jag skulle köpa en jacka, när vi fick höra att det handlade om en magisk butik. I den magiska butiken fick man inte köpa något materiellt, och som betalning var det enda som dög något man hade för mycket av och ville bli av med. Mitt ytliga och känslokalla tillstånd höll i sig, så när min tur kom fick jag någon slags skenhelig patriotattack och sade att jag skulle köpa ljus till Finland, och att jag i utbyte ger den överskottsenergi jag har på nätterna. Det var ett osedvanligt juntigt svar. Visst vet jag att många hemma i Finland mår dåligt av mörkret, var och varannan föreläsning blir jag påmind om det när någon tar upp årstidsbunden depression som exempel på en psykisk sjukdom som är bunden till en viss geografisk plats. Och jag önskar de drabbade skulle må bättre ja, men egentligen vill jag inte alls ha mera ljus i Finland just nu. Om vintrarna inte vore mörka, skulle inte sommaren vara så ljus, och på ett vridet vis gillar jag den finska folksjälen som lider tyst i mörkret. Dessutom skulle säkert också de sista polarisarna smälta och världen gå under om det blev ljust året om i Norden, vilket jag inte heller vill. Och överskottsenergi är visserligen något jag har för mycket av och stundom vill bli av med, men hade jag tänkt efter ordentligt hade jag nog egentligen velat göra mig av med känslan av ensamhet, oro, trötthet och lathet. Hur som helst kändes det fortfarande respektlöst att ur denna magiska butik köpa detta, i förhållande till mina kamrater som önskade sig hopp och tro åt sina föräldrar, stunder utan smärta åt sina cancersjuka kära och respekt och tillit från sina medmänniskor. Och igen grät så många och jag hade inte ens en näsduk att räcka fram. Det är äckligt att vara så handfallen.
Och oron och tröttheten och ensamhetskänslan är på inga vis konstanta eller nödvändigtvis ens sanna känslor hos mig. Det bara finns stunder som känns lite hopplösa ibland. Jag är lycklig och har det bara bra. Det finns så många människor som jag visst saknar, även om jag inte grät i klassrummet, som är typ viktiga för mig, och de gör mig lycklig.