Celobert är ett katalanskt ord som jag lärde mig på kursen jag gick. Det betyder ett rum som är lite som en balkong men ändå inte, det är liksom halvutomhus men ändå ett rum. Vi har en celobert här i lägenheten där jag bor, och där står en tvättmaskin. Följaktligen tvättar vi byk där. Utanför balkongräcket, eller fönstrena, jag vet inte helt hur man ska definiera väggen i fråga, hänger vi upp byk på tork på bykstreck med små bykknipor, riktigt medlehavsidylliskt med husväggar åt alla håll och överallt hänger kläder i olika färger.
Kläderna torkar långsamt och de luktar ofta matos trots att de är nytvättade, för allt luktar nu mer eller mindre matos här. När jag plokar ner min byk från strecket klapprar det i bykpinnarna, med god fantasi lite som kastanjetter, och jag får ibland ta till verkligt graciösa handrörelser för att inte mina kläder ska falla ner på något litet tak som ingen någonsin kommer att komma åt. Det finns en hel del ensamma strumpor på olika omöjliga ställen. Hur som helst är det lite av flamencorörelser över mitt bykande, med kastanjetter och allt.
När jag gick i tredje klass ordnades en flamencoklubb i vår skola en eftermiddag i veckan. Klubben hade två deltagare, jag och min klasskompis Mia. Vi var i början mycket ivriga, lärde oss dock inte kastanjetteknik, men om jag inte missminner mig nog hur man ska snurra på en solfjäder och göra piruetter och annat viktigt. Snart blev vår ambitiösa lärarinna kanske trött på den minimala flamencogruppen, och vi gjorde allt möjligt annat än dansade flamenco dessa eftermiddagar. En gång åkte vi skridskor. När Mia och jag tröttnade på att öva på valshopp och treor och de där små skutten som heter varsaloikka på finska men jag inte för mitt liv kan minnas vad vi kallade dem i skolan, åkte vi skridskor ner för en isig grusväg som gick ner längs en åker. Det gick ganska hårt. Det var ganska omöjligt att komma upp igen. Vem kan skrinna i uppförsbacke? En annan gång övade vi på att gå balansgång på en bom, med så många ärtpåsar på huvudet som möjligt. Man skulle alltid gå ett varv fram och tillbaka, och ta en till senapsgul ärtpåse ur en hink som det hade varit kvarg i en gång i tidernas begynnelse, och sätta den på sitt huvud. Till slut hade man en hel del ärtpåsar på huvudet. Vi kunde det med säkert tolv ärtpåsar. Också en slags flamenco.
Nu ska jag gå ut på vift, frid med er och dansa lugnt! Eller så icke, var och en väljer själv (jag väljer allt annat än lugnt, yolo).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar