Els Diumenges

Jag hatar att det är söndag och jag älskar att det blåser. Söndag är alltid den värsta och sämsta dagen i veckan. Inte därför att resten av veckoslutet skulle ha varit lite för roligt och fint, ej heller för att det skulle vara en dag av plågsamma avsked och återgång till vardagen. Ingen väntar lika mycket på att vardagen ska börja som jag på söndagar. Min söndagsångest beror på söndagarna i sig. Jag avskyr att söndagarna borde ägnas åt kvalitetstid med sina kära. Tänk om man inte tycker sådär enormt mycket om någon enda liten person i hela världen just då? Jag avskyr att söndagar ska vara lugna och utan stress. Jag avskyr att man ska få sova ut på söndagarna och äta sen frukost, och det finns få saker jag tycker är äckligare än lukten av äggröra och bacon och jag förstår verkligen inte hur man kan vilja förstöra sin dag redan från första början med att äta något sådant. Jag hatar att butikerna är stängda och att kollektivtrafiken är dålig och att ingen någonsin liksom får något gjort. Och städning och matlagning och promenad som tar en dag i anspråk är ingenting att ha fått gjort. Söndagar har alltid varit så här och jag har alltid hatat dem utom när jag har haft söndagsjobb. Jobb räddade mina söndagar, inte för att det var dubbel lön utan för att det var något att göra på en meningslös skitdag. Jag skulle gladeligen jobba alla möjliga söndagar också för normallön om det inte skulle vara så olagligt. Och nu är jag ju här och har inget jobb. Jag får inte ens ha ett. Det gläder mig att det imorgon är måndag och jag har en legitim anledning att stiga upp tidigt och göra meningsfulla saker och liksom leva på riktigt i stället för att bara segla omkring lite planlöst och vara arg utan orsak. Men det blåser halv storm eller någonting, inte vet jag vad de olika blåstarna heter på riktigt för jag är ingen scout, det är bra hur som helst, så vet jag att jag lever och att söndagen snart blåser bort och blir måndag.

Igår var jag helt extremt kulturell. Min portugisiska dansöskämppis hade uppvisning på sin skola. Jag såg två timmar av katalansk modern dans. Det var fint men lite långdraget kanske. Och säkert mycket olagligt att säga något sådant, men jag tycker att alla koreografier var ganska lika varandra? Liksom man gestaltar existentiell ångest och knycker med hela kroppen och drar dramatiskt efter andan mellan varje ryck. Men jag tyckte om vad jag såg intalar jag mig själv. Efter det var jag på konsert med min kanariska kompis och en massa av hennes vänner. Det var en mycket mycket fin konsert i en miniliten lokal med tegelväggar och bjälkar i taket och slitna pinnstolar upphängda på väggarna och dammiga flaskor och diverse alster av Sartre sådär hemtrevligt utspridda runtomkring. Där var en grupp som spelade dragspel, violin, gitarr och kontrabas, och så sjöng de på olika språk och alla i publiken bara lärde sig orden sådär meddetsamma  och kunde sjunga med i refrängerna och klappa flamencorytmer. Och när det tog slut och alla skulle gå ut spelade dragspelsmannen den där dragspelssången från Amelie-filmen som jag tycker galet mycket om alla andra dagar utom idag när det är söndag. Ameliemusiken upphöjer min söndagsångest till tretusen gånger den vanliga. Tur att det var igår jag hörde den. För igår kväll var jag rätt lycklig i mina dyblöta skor på mörka regniga smågator i el Raval.