Le och le och le

Idag är jag glad för att jag blev försenad till min första föreläsning och satte mig tyst längst bak i en kant. Efter en stund kom en av alla dessa katalanska Lauror in i klassen, också hon försenad, och jag log åt henne och hon log åt mig. Fånigt att vara glad för att vi försenade oss, men jag blir alltid helt oerhört galet megaglad när jag pratar med lokala studerande om vad som helst som inte är ett grupparbete som vi är tvungna att göra tillsammans. När någon liksom gör ett medvetet val att umgås med mig. På en liten rast drack jag kaffe med samma Laura och en annan kompis, och jag bara log hela tiden för det var så roligt att prata om vanliga saker och fåniga saker. För det är så svårt att dela med sig av sig själv på främmande språk, jag tänker att alla här tror att jag är mycket tråkigare och dummare än jag påriktigt är för att jag inte alltid kan uttrycka mig med ord. Fast när jag väl börjar kan jag nog ord också. Och vissa saker fattar man liksom ändå fast man inte kan precis alla ord på alla språk. Idag pratade vi om hemligheter och rädslor och pojkar och äpplen som är bra för tänderna. Och jag ler fortfarande för det går ju att prata på spanska och bli vänner. Och det är lättare om man ler samtidigt.