En magisk butik

Tunteellinen tiistai på gång nu. Jag har tänkt och jag kan inte sluta.
I en kurs som jag går gjorde vi två övningar. Den första gick ut på att välja en tuschpenna från golvet, ta den i sin hand och berätta varför just den färgen speglade ens känslotillstånd där och då. Jag valde en mörkblå för att det blev bråttom, alla andra var blixtsnabba, och jag tycker att mörkblå är en vacker färg. Jag var kanske den tredje i ordningen att förklara mitt val. Jag hann inte tänka ut någon djupsinnig färganalys, än mindre översätta den till spanska, så jag sade att jag valde mörkblå för att jag tycker om att ha mörkblåa kläder och jag ofta använde mörkblåa kläder under sommaren som gick, och att jag har tänkt mycket på sommaren på senaste tiden. Ute åskade det just då, så det kändes någorlunda rimligt att jag kanske kunde tänka på sommarens stormar och trikåtröjor, men min föga djupsinniga emotionsanalys var inget någon fäste större vikt vid. En efter en berättade studerandena i gruppen om varför de valt mörka färger eller ilsket rosa eller beigea neutrala färger. Så många grät och talade om närasteåendes död och att inte veta vem man själv är och saknad efter älskade personer i fjärran länder. Jag kände mig så illa till mods, runt omkring mig grät mina kamrater och jag kunde inte ens förmå mig att klappa dem på ryggen för det kändes så illa på något vis, att här säger jag att jag har bra fiilis och gillar kläder i en viss färg och kan nästan inte ens uttrycka det på ett adekvat sätt, medan andra funderar på livet och kärleken och döden. Som en kall fisk utan känslor satt jag stilla på min plats. Just då fanns det ingen människa i hela världen som jag skulle ha saknat så mycket att jag hade börjat gråta där och då.
Strax efteråt gjorde vi en annan övning. En övning som gick ut på att handla, att köpa något man behöver från en butik och berätta varför man behöver detta. Jag hann redan tänka ut att jag skulle köpa en jacka, när vi fick höra att det handlade om en magisk butik. I den magiska butiken fick man inte köpa något materiellt, och som betalning var det enda som dög något man hade för mycket av och ville bli av med. Mitt ytliga och känslokalla tillstånd höll i sig, så när min tur kom fick jag någon slags skenhelig patriotattack och sade att jag skulle köpa ljus till Finland, och att jag i utbyte ger den överskottsenergi jag har på nätterna. Det var ett osedvanligt juntigt svar. Visst vet jag att många hemma i Finland mår dåligt av mörkret, var och varannan föreläsning blir jag påmind om det när någon tar upp årstidsbunden depression som exempel på en psykisk sjukdom som är bunden till en viss geografisk plats. Och jag önskar de drabbade skulle må bättre ja, men egentligen vill jag inte alls ha mera ljus i Finland just nu. Om vintrarna inte vore mörka, skulle inte sommaren vara så ljus, och på ett vridet vis gillar jag den finska folksjälen som lider tyst i mörkret. Dessutom skulle säkert också de sista polarisarna smälta och världen gå under om det blev ljust året om i Norden, vilket jag inte heller vill. Och överskottsenergi är visserligen något jag har för mycket av och stundom vill bli av med, men hade jag tänkt efter ordentligt hade jag nog egentligen velat göra mig av med känslan av ensamhet, oro, trötthet och lathet. Hur som helst kändes det fortfarande respektlöst att ur denna magiska butik köpa detta, i förhållande till mina kamrater som önskade sig hopp och tro åt sina föräldrar, stunder utan smärta åt sina cancersjuka kära och respekt och tillit från sina medmänniskor. Och igen grät så många och jag hade inte ens en näsduk att räcka fram. Det är äckligt att vara så handfallen.
Och oron och tröttheten och ensamhetskänslan är på inga vis konstanta eller nödvändigtvis ens sanna känslor hos mig. Det bara finns stunder som känns lite hopplösa ibland. Jag är lycklig och har det bara bra. Det finns så många människor som jag visst saknar, även om jag inte grät i klassrummet, som är typ viktiga för mig, och de gör mig lycklig.