Notoorinen banaanityttö

Jag är en av dem som tror på att bananer förebygger och botar sendrag. Bland annat. Ärligt talat tror jag att bananer är bra för typ allt. Jag äter helt fånigt mycket bananer. Minst en per dag har jag hållit mig till i flera års tid nu, för jag är kanske lite onödigt noga med att äta 500 gram frukt och grönsaker varje dag. Jag lovar, det går inte en dag utan att jag i mitt huvud i något skede skulle sjunga "puoli kiloa päivässä pling pling" som i den där tv-reklamen.
På morgnarna har jag oftast bråttom. Jag gillar att äta frukost medan jag går. Eller inte gillar jag det mera än normal frukost, men jag gillar gatufrukost mera än att bli ännu mera fatalt försenad till den första föreläsningen. Min gatufrukost måste gå att inta snabbt och smärtfritt och utan bestick och utan att jag smutsar ner mig (vem försöker jag lura, jag klottar mera än en två-åring vad jag än äter...) . Denna måltid består därför oftast av torrt bröd eller banan. Oftare banan. Det ser kanske konstigt ut att äta banan medan man promenerar, men jag vet faktiskt inte? Jag har aldrig sett någon annan göra det (säger något om normalhetsgraden hos mitt beteende). Dock kan jag till mitt försvar säga att det rör sig om ett kulturobundet fenomen. Jag äter banan på väg till föreläsningar i Åbo också ganska ofta......
Igår kväll var jag i matbutiken och köpte bland annat bananer. Jag lägger aldrig bananerna i en plastpåse i butiken för så har jag blivit lärd i skolan som barn. Alltså jag minns väldigt tydligt hur vår lärare uppmanade oss elever att gå hem och berätta för våra föräldrar om den globala uppvärmningen och hur onödigt det är sätta bananer i plastpåsar när de ändå hålls ihop i varandra och har skal på. Så jag förde aktiv antiplastpåspropaganda i min familj när jag gick i lågstadiet, för jag var ju livrädd för jordens undergång och fick ångest varje gång min mamma hade handlat och lyfte upp en plastpåse med bananer på diskbänken. Nå, i det hushållet köptes bananerna småningom utan plastpåsar och det gör väl de flesta idag i Finland, eller misstar jag mig? Jag har stundvis försökt spana in andra kunders konsumentbeteende, och många undviker att ta små plastpåsar i onödan. Hur som helst lägger typ alla i Spanien bananerna i plastpåsar. Kassamannen blev mycket sur på mig igår när jag hade satt vågtarran rakt på en banan istället för en plastpåse. Han sa att streckkoden inte går att läsa för att den inte är rak, och han rev irriterat loss hela lappen så att den gick sönder och definitivt inte gick att avläsa mera. Han suckade högt och himlade med ögonen och knäppte under stort lidande för hand in summan för mina bananer. Sedan tittade han liksom medlidande på kön efter mig, sådär för att förklara att oj voi den här dumma lilla flickan har nu igen orsakat att kön inte går framåt, skyll inte på att jag skulle arbeta för långsamt utan det är allt hennes fel. När kassamannen Miguel äntligen var klar och jag hade betalat sa jag bara gracias y lo siento muchísimo och gick ut med mina inköp. Aldrig hade jag tänkt mig att tack och förlåt var en passande fras i en butikskassasituation men här blev det nu så ändå. Jag måste hitta en ny butik att köpa bananer i för jag vågar inte gå tillbaka dit i första laget. Dessutom är streckkodera inte skrynkligare på bara bananer än på plastpåsar mig veterligen. Jag är så bitter.
En gång blev min lunchbanan lite skadad under dagens lopp inne i min ryggsäck. Alla mina papper blev bananiga och klibbiga. Det var dock en mycket mindre skada än när jag en gång hade en tonfiskbocadillo i väskan och den liksom läckte tonfisk och olivolja. Jag äger en fånig liten kalender med små vita elefanter på pärmarna. Elefanterna löste upp sig i den där tonfiskoljan och blev till vita märken på mitt paraply och ett häfte och min plånbok och vad jag nu råkade bära på den dagen. Det där vita var oväntat svårt att få bort för det är ju av allt att döma fettlösligt. Blä. Då förederar jag bananer bara.
Vi skrev förresten nyligen en liten text med inlärningslaurorna om hur en bebis i en film lär sig äta banan när pappan hjälper och visar hur man skalar den. Det var liksom ett exempel på närutvecklinszoner och Vygotskij och sådär. När vi såg på bananvideon i bibban blev jag så rörd att jag nästan grät lite. Sedan gick vi till baren bakom kyrkan mitt emot bibban och åt banan.