Hija

Jag läste en text med tio spanska råd att ge åt sin dotter om man någon dag har en sådan. Och nu kunde jag skriva om de viktiga råden, att låt aldrig någon annan bestämma vad du är värd, lyssna alltid på ditt hjärta och så vidare bortåt. Och de är viktiga och sanna och de berör mig och de berör alla, men det berör mig speciellt att det i denna text står aprende a bailar. Lär dig att dansa. För så blir du vän med dig själv och med dem som du dansar med. Och då menar jag glad dans och lycklighetsdans som inte utesluter någon. Det menar med all säkerhet rådförfattaren också.

Lyckligt litet hjärta

Vet ni när man går på trottoaren och solen lyser rakt mot en och värmer liksom ens bröst så att det känns hur solen strålar rakt in i ens lyckliga lilla hjärta? 

Jag hade tent idag och både före och efter kramade och pussade jag alla jag bara hann kändes det som. För vi har inte längre vanliga föreläsningar, så jag träffar mina kamrater märkbart mera sällan. Och när man inte har setts på en tid blir det så omänskligt fint att ses igen, åtminstone ibland. 

Jag gick och log på gatorna och främmande människor log åt mig och hälsade på mig. En kassatjej sade att jag påminde henne om en vän. Objektivt sett är det kanske ett neutralt uttalande, men egentligen är det ju stort som tusan att påminna en främmande person om en vän. Det är väl det bästa man som okänd kan göra, påminna om en vän när vänner är det bästa som finns.

Förra veckoslutet var jag av och an i Finland på studentdimission. Någon frågade mig varför jag säger "lilla" om allting. Jag hade inget svar till varför jag envisades med att fråga gästerna om de ville ha ett litet glas skumppa, eller om de hade sett min lilla mamma. Men jag antog att det var den spanska lilla delen av mitt lilla hjärta. För här är allt i diminutiv, speciellt saker man tycker om. Svenskan har inte ens en diminutivform, utom -is, och det är bara i slarvigt talspråk egentligen, så opassande att erbjuda andra en skumppis eller fråga om de har sett min mammis (egentligen talar jag kanske just sådär nu när jag tänker efter, men inte på studentmottagning ändå, kanske..). 

Så att idag är jag mycket lycklig och här är en bild på inte solsken som strålar in i mitt hjärta och inte heller månsken utan stadsljussken en kväll för ganska länge sedan, men som likaledes strålade in i mitt lilla hjärta.

Dagen då jag blev märkbart spanskspråkig

Jag sov lite siesta i ett skede idag (jag har äntligen lärt mig hur man gör det utan att må lite illa när man vaknar) och jag drömde på spanska. Kanske jag har drömt på spanska tidigare också, men det här är första gången som jag är alldeles hundrasäker på att alla i min dröm talade spanska.
Idag intervjuade jag en amerikansk man för att skriva ett projekt om generationsskillnader i motivation på arbetsplatser. Han föredrog att bli intervjuad på engelska, så jag simultantolkade mig själv i mitt lilla huvud. Och det var svårt att översätta mitt frågeformulär och mina intervjufrågor till engelska. Jag kom för mitt liv inte på vad logro heter på engelska, och när jag mumlade lite tyst för att rätta mig själv sade jag inte några rara små ord på engelska, utan o sea (ett uttryck jag i min ofullkomlighet tyvärr använder på tok för mycket).
Efter intervjun gick jag och simmade. Till min förvåning räknade jag mina simlängder på spanska. Jag brukade vanligtvis av någon oförklarlig anledning räkna växelvis på svenska och finska, liksom femhuntti, viissataaviiskyt, sexhuntti, kuussataaviiskyt och så vidare. Idag blev det ingen sjuhuntti, utan setecientos. Kanske rentav att föredra framom mitt tidigare juntiga sätt att räkna. Vem säger ens huntti?

Sardinlivet

Veckan som gick bodde tre vänner från Åbo hemma hos mig i mitt rum. Två av oss sov skavfötter i min säng och två på några jumppaunderlag och hopvikta filtar på stengolvet. Några snarkade och några sparkade och det var mycket lyckligt alltihop. Vi brände oss i solen på stranden och köpte kläder i exotiska butiker, drack billigt vin och andra drycker och sjöng den blomstertid på en metrostationen (detta sista mitt på dagen, märk väl). Som ni kan se på den coola bilden, var vi på botellón, och på diskotek och bara helt enkelt i Barcelona.

Hur man dödar en hipster

Spela reggaetón för din vän. Låt din vän smaka på spansk mat och dryck, dansa med din vän till latinopop och få din vän att klä sig i lite flera färger och lite mera blommiga kläder än vanligt. 

Karolina den fina var här i veckan och förlorade för all framtid sin tidigare musiksmak. I början av förra sommaren lyssnade hon ännu bara på band som ingen någonsin hade hört om, med namn som inte betydde något men var ungefär i klass med En halv grön apelsin eller Eiffeltornet och det femte hjulet. Så fick jag veta att jag när sommaren tog slut skulle flytta till Barcelona för ett år. Jag började förbereda mig mentalt med att lyssna på spanska toplistan på spotify. Och jag delade med mig av alla latinska små rytmiska pärlor med min sommarkompis Karo, och det dröjde inte länge innan hon självmant föreslog att vi skulle höra på Enrique Iglesias eller Inna. För det var ju bra fiilis. Nu var hon här och levde verkligen med Nicky Jam och andra godingar runtom sig överallt. Och det var mycket fint och lyckligt. Vem behöver pretentiös och krånglig musik när man kan dansa?

Hello Goodbye

Det är en sång av Beatles men det är likaledes något som händer mig i tid och otid. Att jag träffar en bekant på gatan eller i korridoren eller i en trappa, och jag säger holaaa och den andra säger adeeeu. Så att nu vet ni det. Att här är det meningen att man ska säga hejdå genast i början om man vet att man inte hinner bli och kallprata. Även om det är rätt avigt att hälsa på någon med att säga hejdå.
Igår firade vi min väns födelsedag med att äta brunch och sitta i solen tills alla tyckte att mitt ansikte var lite för rött för att få vistas utomhus längre. Vi spontanköpte en heliumballong som var ett lejon och vi tog många fotografier. Och inte ett enda av dem ska ni få se. Nå nej nå nej, en vacker dag visar jag ännu alla mina lycklighetsbilder åt dem som fortfarande är intresserade. Antar jag. Ikväll kommer min sommarkamrat hit och jag är full av förväntan och lite galenhet.

Filé

En gång jobbade jag på en plats där jag och några kamrater hade som vana att ibland, när vi kände att vi kunde behöva det, äta lite rulltårta. Det blev nästan till en slags sport att skära rulltårta i tunna tunna skivor med fileringskniv som annars bara användes till att finfördela kallrökt lax.

Jag är nu uppe i ett skede av mitt liv när jag egentligen borde skriva uppsats och läsa artiklar, och som alla vet är det då man blir som mest huslig. Jag köpte lax igår och försökte lite putsa till min megalomaniska fiskbit. Och jag minns med avund den tiden av mitt liv då det fanns ett så stort överflöd av bra knivar att man kunde filea sin rulltårta, för här och nu finns kanske fem matknivar, två lite mera grova matknivar och en gammal brödkniv. Jag försökte med brödkniven men fortsatte min fiskmanöver med en söndrig sax.

Nyhetsvärde i ovanstående text: -36

Rötter

Jag köpte en dag kikärter och mynta och skulle göra sallad. Det blev många myntakvistar över, så jag lade dem i ett glas vatten på mitt fönsterbräde så där som man nu kan tänkas ha en blombukett om man är en sådan person. Där har de stått ett tag nu och de är så fina så, men de har fått rötter! Oavsiktligen har jag blivit en pelargontant som gör små sticklingar av sina älsklingsväxter. Jag funderar på allvar på att stjäla lite mylla nu när mörkret faller över parken här brevid, för att se om mina örter kan överleva i jord också.

Saken är den att de där vita rötterna äcklar mig lite grann. De påminner så mycket om min kämppis morötter som blev lämnade i kylskåpet under en tio dagars resa. De var inte helt färska den där avresedagen heller i och för sig. Men blä vad äckligt. Uj så snude kunde jag nästan säga.

Idag bland andra dagar

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva nu. Alltså. Jag  mår bra. Jag har mycket. Jag är lycklig. Jag är trött. Jag har skrattat och jag har lyssnat och jag har berättat och jag har delat.
Jag har varit mycket i biblioteket. Jag har ätit många apelsiner. Vardaglig dialog i vårt kök:

-Hola chicas, cómo estáis? 

-Bien, o sea superbien!

 -Superbien? Por qué, qué te ha pasado?

 -....he comido tres naranjas hoy.

Idag ritade min vän mig när jag läste i biblioteket. Det är kanske världens finaste bild av mig. Idag lärde vi oss också i en lärobok eller sagobok eller sanningsbok att emotionen spänning uppstår till exempel när du önskar sjunga samtidigt som din mamma önskar sova. Förstår ni hur fint allting är? Fast jag nästan har ont för att jag inte riktigt hinner med, har jag ännu mera ont för att det är så vackert bara. Hjärtslitande vackert.

El meu dia preferit de la setmana

På höstterminen när jag gick på katalanskakurs hade vi en dag i uppgift att på en liten lapp skriva vårt katalanska favoritord. Jag kände då ännu inte till llar de foc, som sedermera blev vinnare och kung, så den ovanligt arma hösteftermiddagen skrev jag dijous på min lapp. Dijous är torsdag och det skrev jag egentligen bara för att det låter så fint när man säger dijous, och för att torsdag ofta är den bästa veckodagen av dem alla.

Idag vaknade jag och var glad. Jag steg upp och åt gröt med jordgubbar och drack kaffe, gjorde piruetter i köket och sjöng buenos diaaas amoooor åt min mindre morgonglada kämppis. Jag galopperade lite i smyg över Plaza de España på väg till metron för allt gick så bra. Tisdagar och torsdagar har jag alla mina favoritföreläsningar och även idag satt jag som ett leende och läraktigt litet ljus och lärde mig en miljon bra saker. 

Katalanskakursen är slut sedan eviga år, men att dijous är underbart kvarstår, och det faktum att det är ett underbart språk. Just idag fick jag en förfrågan om att delta i en konversationsgrupp där man övar katalanska i utbyte mot att lära ut grunderna  i svenska. Jag är så ivrig att jag får något fel! 

Hela dagen var idag just en sådan, att jag var så glad att jag glömde bort att bli hungrig och att jag gick uppför trappan ända till fjärde våningen istället för tredje och undrade vad det var för fel med min nyckel, bara för att allting gick så bra och lätt och glatt. 

Se på bilden här förresten, också bra och lätt och glatt och framför allt internationellt. Där sitter vi i solen en eftermiddag för några veckor sedan, Finland, England, Tyskland och Chile på en och samma kant och tänker på vänskap och början och slut och saknad. Det minns jag också denna torsdag av idag, för det är en stor och vacker tanke och känsla och erfarenhet.

Den lilla skrivaren

Och då menar jag inte skrivare som i printer, utan som i någon som skriver. Att skriva kan vara galet otroligt jätteroligt och livsviktigt och strålande. I metron idag talade jag med en vän som heter Tori om helt andra saker, när hon plötsligt utbrast att hon måste skriva ner det. Att hon måste komma ihåg just de där tankarna tills hon kom hem så att hon skulle kunna skriva ner dem i sin dagbok. Sedan talade vi om dagboksskrivande och om en skrivövning där man bara skriver skriver skriver utan att låta handen stanna upp. Det är lite spännande, för ibland när man bara skriver just sådär, uppenbarar sig väldigt mystiska figurer och sammanhang och konflikter där bland orden, på helt nya sätt och alldeles utan förvarning.

Förra veckan fick jag ett brev. På frimärket fanns en bild på en liten gubbe som spelade dragspel som jag visade åt Rosalía, för henne har jag lärt sjunga Minä soitan harmonikkaa. Vi pratade sedan om att vi tycker om att skriva brev. Vi tycker alltså på allvar att det är trevligt att skriva brev, inte bara att ha skrivit brev eller att få brev eller att läsa brev. Det är det inte alla som gör idag, vilket är synd för brev är mycket bra. Många meddelanden ser så mycket finare ut när de är skrivna med skrivstil och blått bläck. I framtiden ska jag skriva sådana brev på spanska, men det vill jag inte ens tänka på för jag vill inte vara i den situationen ännu, att skriva saknadsbrev till den här staden och det här landet. Just nu behövs det inget sådant, det räcker att ses och skratta och njuta och så där.

Far ända in i baljan, sukkahousuniksin!

God tisdagkväll från er påhittiga nordiska kamrat. Jag sitter barfota vid matbordet och har på mig ljusa jeans och stickad vit tröja. Redan det är nordiskt så det förslår, jag känner mig som någon glad liten saltkråkanpersonlighet.

När jag idag kom hem från sista föreläsningen bara måste jag tina upp två av mina djupfrysta karelska piroger som jag bakade för länge sedan i ett anfall av patriotism. Och jag behövde verkligen få äggsmör till min spartanska måltid. Så jag kokade ett ägg i mikron. Eller jag bara knäckte ett ägg i en kaffekopp och satte in den i mikron en stund. Hur bra som helst! Varför har ingen tidigare sagt åt mig att man kan göra så? Åtminstone om man bara tänker krossa ägg i småbitar, då är det ju helt onödigt att koka i tusen år och vakta spisen och skala och ändå få fullt av skal i maten. Det här gick snabbt som attan och helt utan skal. Kanske inget för sanna äggkonnässörer, men duger bra åt mig. Och säkert åt niksipirkka också.

För att fortsätta min nordiska tips-och-trickskarriär stekte jag strömming till middag idag. Eller det var sardiner, för jag är trots allt vid Medelhavet, men ändå. Mitt tips är att man kan byta ut dem mot varandra, liksom enligt var man är just då. Om man vill kan man väl steka strömming i olivolja och vitlök i Finland också. Och här steker jag sardiner i rågmjöl och smör. Nå där stod jag vid diskbänken och rensade mina små fiskar med egna fiskblodiga händer och tänkte att nu, precis nu, är vi nära till rötterna på alla sätt och vis.

Sist av allt bakar jag bröd ikväll. Det finns ingen vanlig sirap i det här landet, men jag fick ett verkligt genidrag i matbutiken idag och köpte karamellsås som det är meningen att man ska hälla över flan! Nu har jag karamellsås i min jäsande bröddeg och hoppas på det bästa. Åtminstone smakar såsen sirap. Och det är nu verkligen ett tvättäkta skafferistädningspirkkabröd, förutsatt det blir något av det, med solrosfrön och två slags havregryn och jäst som egentligen gick ut för två veckor sedan.  Och min stora stolthet till karamellsås. Antagligen blir det bara en enda bongalo. Förhoppningsvis en tjusig ändå.

Nära, nära

Häromdagen blev jag så glad att se två kurskompisar från förra terminen i korridoren, att jag talade och talade och skrattade och kramade. Och pussade på kinderna.
Jag talade så snabbt att jag inte hängde med ens i mina egna spanska svängar. Jag ville säga åt Irene att jag hade sett henne här om dagen i biblioteket. Jag gjorde ett minimisstag på en liten bokstav. Vad jag sade var "jag såg dig igår i Bibeln"...........

Gamle galosch

Nu åskar det ute och jag gör mina läxor om triangulering i triadiska förhållanden och spinal muskelatrofi. Det har regnat nästan hela dagen men jag är bara glad och nöjd och lite våt om fötterna.
En studiekompis var här några dagar på spontanresa. Så märkvärdigt men fint att det skulle gå så bra som det gick, för i ärlighetens namn hade vi innan vi båda åkte på utbyte i höst aldrig någonsin gjort något tillsammans på fritiden. Eller jo, åkt tåg och gått samma väg hemåt, men aldrig med flit liksom. Men det var så roligt och kravlöst alltihop nu. Vi bara promenerade och åt och pratade och slängde ur oss ordspråk och exotiska kraftuttryck till höger och vänster. Vi trodde att vi skrattade mera än under hela tiden vi varit i utbyte. Så jag var mycket lycklig i några dagar och är det fortfarande. Jag var i och för sig alltid mer eller mindre lycklig här, men nu var det liksom speciallyckligt med denna kära gamla galosch.
I morse när jag hade följt min vän med hennes ryggsäck och en vaniljkrämscroissant till busshållplatsen tog jag metron till universitetet. Jag steg av metron tillsammans med myriader av andra studerande, och just då såg jag en bekant rygg på långt håll, så jag hoppade några graciösa gasellskutt genom folkmassan och högg tag i Rosalías arm. Det var så tidigt att jag inte ännu riktigt kunde tala spanska, men vi var liksom glada ändå. Och även om orden som ramlar ur min mun är ganska långt ifrån korrekt spanska, är en varm kram från en vän alltid detsamma, så jag är fylld av varma känslor idag!

Livet som strejkbrytare

Min studievecka var helt löjligt splittrad. Måndag var helt vanlig, men redan tisdag var mycket mystisk. För att fira psykologiska fakultetens skyddshelgon sant Tomàs hade alla ledigt. Endast i Spanien händer sådant där, jag lovar...
På torsdag var det generalstrejk för studerandena i Spanien. Jag skulle nog aldrig våga medge det, men helt ärligt talat förstår jag inte riktigt vitsen med studerandestrejk. Det märks ju inte av i samhället om studerandena en dag låter bli att gå till sina föreläsningar. Manifestationen samma dag förstår jag mycket väl, men strejk? Nå jag hör hur som helst inte till syndikatet eller något. Så jag gick bara på föreläsningar hela dagen. Inte för att inte vara solidarisk, utan för att jag tycker att jag behöver all undervisning jag bara kan få. Och jag fick en ny kamrat från Baskien. För vi var ju bara icke politiskt insatta personer med svårigheter att förstå undervisningsspråket på plats. Och läraren lärde sig våra namn, frågade om personliga åsikter och berättade fascinerande anekdoter och vad som kommer att frågas i provet. Sensmoralen i denna lilla strejkbrytarberättelse är tvivelaktig...

Promenadväder

Idag gick jag för första gången sedan december ut i ballerinor och uppkavlade jeansbuntar för det var så vårigt att det nästan gör ont.

Igår gick jag på promenad med en ny bekant. Vi gick samma väg hemåt från ett möte om frivilligarbete och med ens hade vi tusen saker att tala om, många fler än på själva mötet.

I förrgår gick jag ut och gå med min portugisiska kompis. Det doftade sommar och blommande buskar och träd. Det var precis vad som fanns i Montjuic också. Blommor och solsken och dofter och en liten glass.

Kvällen innan gick jag en sväng med min mycket kära kanariska vän och hennes pojkvän. Jag kunde ha varit alldeles olidligt mycket tredje hjulet, eller femte kanske det heter? Det var jag hur som helst inte. Vad lycklig jag är som har så snälla, roliga och respektfulla vänner. Som till råga på allt också är mina vänner när jag inte hittar på smarta eller roliga saker att säga på spanska. Eller inte förstår vad relámpago är fast de förklarar hundra gånger på tre olika språk. Jag tittar mot himlen säkert fem minuter i sträck, och när det plötsligt blixtrar till tar de i mina armar från varsitt håll och säger "esooo Gabrieeelle!" så jag ska veta att det är blixt det betyder.

Vackert vackert fint, jag är tacksam för alla promenader de senaste dagarna.

En banan och något storslaget

En gång i tidernas begynnelse gjorde jag en playlist tillsammans med min syster. Listan hette Bananabailut. Den innehöll bara sånger som handlade om bananer. Dessvärre har listan gått upp i rök. Jag kan i dagens läge bara hitta på två sånger som handlar om bananer: Svennebanan och Banana boat song. Hur i all fridens namn kunde vi göra en hel lång lista?
Jag gav idag en banan i gåva åt en svältande kamrat. Laura hade glömt sin mat hemma och jag var på väg på skvallermöte i solen efter min familjeterapiföreläsning. Jag skänkte bort bananen och gick och satte mig på en bänk med min nya portugisiska vän, för att ta del av en tårdrypande berättelse om livet på bondgården i en by bestående av två hus bebodda av samma släkt, strikt katolska föräldrar och att i och med universitetsstudier bli så intresserad av universum och allt som inte går att förklara, att man tröttnar på sin ambitionsbefriade bondgårdspojkvän sedan fyra år tillbaka och lämnar honom, men ens pappa blir så arg att han vägrar tala med en på två månader, så man återupptar förhållandet med pojkvännen. Och då finns det en tio år äldre person som man egentligen är förälskad i, som förstår en och också är intresserad av universum. Som har drogproblem. Och så finns ju den där arma bondgårdspojkvännen kvar i bakgrunden. Då kan man ju fly till Barcelona för en stund.
Ibland undrar jag på allvar om mina kompisar är någon slags sagofigurer? För hur i all sin dar kan det där få hända på riktigt? Bra story åtminstone, tillsammans med Chicas rövarhistorier om korruption, analfabetism, slaveri och hiphop kunde jag vid det här laget skriva en liten melodram om livet i postdiktaturens Portugal.

Livet är en karneval

Alla som tycker att livet är orättvist ska veta att det inte är så, för livet är en karneval och sorgerna försvinner med att sjunga. Så där översätter jag en välkänd liten karnevalsång från spanska till svenska för att demonstrera två aktuella fenomen.

Fenomen nummer ett: Jag har ingen som helst framtid som översättare. Jag frågade en dag min vän Laura vad en grupp av bananer heter på spanska. Ordet jag sökte var klase men Laura kunde inte heller hitta på det. Grupp av bananer låter som någon av alla de nytänkande grupperna jag hittade på i gruppteknikstenten. På katalanska filmarkivet pågår ett projekt av Kaurismäkifilmer i februari månad. Mina översättningar av Kauas pilvet karkaavat och Pidä huivista kiinni, Tatjana! är mycket målande och dramatiska. Jag är lite rädd att mina filmintresserade kamrater blir missnöjda när de väl ser filmerna efter alla höga förväntningar mina spanska tolkningar av titlarna har gett dem.

Det andra fenomenet utöver min translingvistiska kreativitet är att här är karneval nu på allvar. Karneval är trehundra miljarder gånger bättre än fastlagsbullar och pulkor och ärtsoppa. Jag har sett parader och trummor och människor som dansar  på gatorna både här i grannkvarteren och i staden Sitges. Inför Sitges var Megan, Britta och jag så pass inspirerade att vi klädde ut oss till blommor. Det tog några timmar att få loss alla intrasslade och fastnålade plastblommor ur min frisyr igår natt. Men helt klart värt det. Funderar på allvar på att köpa ansiktsfärger också, det var så roligt att måla oss blommiga i ansiktet och på armarna igår. 

Resten av livet är nog också en enda karneval nu. Jag har bara roliga kurser att studera och roliga personer att umgås med. Och det är vårigt och ljust och jag kan inte sluta tänka på musik som är som sommarfester.

Pà pè pí pera poma

Hej från feststaden, vi firar Santa Eulalia (med  en livsfarlig grej som heter correfoc, det på bilden ovan, små barn utklädda till djävulen och drakar som springer runt med trummor och eldsprutande jag vet inte vad), San Valentín och Carnaval och tre miljarder avskedsfester. Jag är glad och ledsen men för en gångs skull inte trött, för jag har haft ledigt ledig ledigt i hundra år känns det som nu. I morgon börjar mina vårterminskurser och ingen i världen är lika förväntansfull som jag. Måste bara planera min första skoldagen-outfit och packa min ryggsäck ännu.

Även om skolstarten är den största festen av dem alla, hahahahahaha, så tänkte jag informera er lite om Santa Eulalia som passande nog kombinerades med invigningen av årets tema i staden Barcelona, ljus. Här var ljusfestival på veckoslutet och det fanns oändligt många ljusinstallationer och konstverk runt om i staden. Bland annat en sjungande vattenkran. Det var så otroligt roligt att vi inte kude sluta sjunga pa pe pi pera pomaaa la pera la poma paa pee piii pera pomaa. Sanningen att säga har jag inte slutat ännu heller. 

Ett barn på julafton

Imorgon åker min holländska konstnärskämppis härifrån. Vi är lite ledsna men oj oj oj vad han skänker mig saker. Jag har fått en liten staty som heter Pablo. Pablo är ett litet litet bedårande betongblock med ståltråd runt. Jag var också den enda närvarande när Jigme tömde sitt köksskåp. Jag fick ett kilogram mjöl, ett kilogram salt, ett paket platt spagetti som heter tallarines, en burk kanel och en påse havregryn. Jag förstår inte riktigt varför men alla dessa gåvor gjorde mig mycket glad.
Jag kunde ha fått en burk bjrönbärsmarmelad också. Den var någon slags speciell artesanmarmelad och smakade inte så jättegott, så jag sade att Leandro kanske borde få den i stället. He seems to be a marmalademan, sade jag faktiskt.

Den excessiva fruktbloggen

Det finns redan färska inhemska jordgubbar i detta magnifika land. Och de heter maduixes på katalanska, märk hur nära det är mitt ryska alter egos namn! Maduixa, marusja, maduixa, marusja. Det är nästan ingen skillnad, i all synnerhet om man vet hur man uttalar katalanska. Jag kan informera er om att man uttalar det just så att maduixa och marusja låter nästan identiska.

Ovan ser ni resultatet efter min och Annikas fruktfrukost när hon hälsade på för ett tag sedan. Jag kunde skriva något djupsinnigt om hur frukternas skal när allt kommer omkring är fula och lite äckliga, som ni kan se på den estetiskt föga tilltalande bilden, och att det inre är vad som egentligen räknas, men jag kan lika väl låta bli att skriva det. Alla människor borde veta det ändå. Och att det inte gäller enbart frukter, utan också människor och böcker och båtar och hus och samhällen. Ken katsoo kauneuteen eikä hyvyyteen, häneltä monta ystävyyttä jääpi pois- så sjöng jag med mina vänner när vi var 16 år gamla och åt pistaschnötter och tänkte på kolibrin och andra fåglar. Och den där lilla sången innehåller sanning efter sanning efter sanning.

Frukterna hade en god insida. De var vackra och söta och friska och färgglada. Sådana är ni också. Typ viktiga, puss och kram!

Sjömanshopp

Maria min allra käraste granne genom tiderna var här och hälsade på mig. Vi hoppade sjömanshopp på gatorna av glädje. Och vi doppade fötterna i havet och fick mycket våta byxben, vågorna var stora och det blåste hårt hela veckoslutet. Maria lärde mig hur man gör en ny slags kokosbollar. Alltså blir det inom kort en fortsättningsdel i min elementära grundkurs i svenska (det vill säga jag ska lära min kanariska väninna hur man lagar även denna slags underverk). Ett vackert vackert veckoslut hur som helst, med skratt och skånska och rom och sprite och tillbakablickar till OS-92. Ingen av oss var ens född då, men det kvittar.
För tillfället pågår en vemodig tid. Alla fester jag går på är avskedsfester, och inte sällan gråter vi. Om någon som läser detta planerar att i framtiden åka i utbyte någonstans, om det bara är möjligt så var två terminer och inte bara en! På en termin hinner man bara vara förvirrad, trött, ha hemlängtan, lära känna och just precis bli nära med sina nya vänner. Och då ska allt ta slut. När man kunde ha ännu fyra eller fem månader till av tid tillsammans. Och så mycket hemlängtan har ingen ändå, att man inte skulle klara av ett läsår utomlands i stället för ett halvt. Hemlandet och allting där finns ändå där, och det kommer att vara tragiskt mycket likadant som innan. Utbytesstudier är ett bra sätt att krossa hjärtan men lära unga att inget är så viktigt egentligen att man inte skulle kunna lämna det. Alternativt att allt är just så viktigt att det går att lämna, att man måste våga tro på att vi ses igen. Att man måste våga tycka om människorna i ens omgivning, för annars är man plötsligt väldigt ensam i världen.

Silivati

Saker som stör mig idag är:
- Att ingen i hela världen tycker om konstiga franska karameller som fastnar i tänderna, så jag måste äta upp dem själv. Jag mår redan lite illa efter två med citronsmak och tre med jordgubbssmak.
- Att jag inte kan sluta tänka på den där lilla finska barnsången som handlar om skator, där man sjunger silivati seilaa silivati seilaa yksi lensi pois. Vad i hela fridens namn är silivati för något?
- Att molest inte betyder störa utan typ ofreda på engelska. Molestar är bara att störa på spanska, störa helt normalt på vilket sätt som helst. Så jag sade en gång i misstag "the fact that she never understands me molests me a lot". Jag tänkte i mitt stackars spansktalande huvud "me molesta mucho que ella nunca me entienda" och det är faktiskt en riktigt stilig mening. Men eh. Molest är lite väl dramatiskt på engelska. Störande. Metastörande in fact, att ett ord som ska betyda störande är så störande.
- Jag hade tänkt hålla mig till tre störande punkter idag men kom spontant på en sista när jag läste föregående mening: att jag har börjat säga de hecho i varje liten mening när jag talar spanska. Jag säger det nästan mera än jag säger in fact när jag talar alla andra språk. Redan in fact är lite störande, men de hecho är störande i kubik.

Que siga la fiesta

Annika var här och vi hörde på Enrique Iglesias och åt god mat och drack goda drinkar och skrattade. Min holländska skulptörkämppis beundrade vår strålande mörka humor. Och vi vandrade i bergen i solnedgången, äventyrligt värre- kommer vi tillbaka till tågstationen innan det blir helt för mörkt och farligt? Nu har jag klarat alla mina tenter och Annika har dessvärre åkt hem, men med Annika i minnet och posttentslyckligheten i hjärtat ska jag och någon eller några kämppisar fortsätta fira. Dock utan Enrique Iglesias eftersom alla utom jag i denna lägenhet är pretentiösa konstnärspersoner. Nånej nånej, jag älskar dem på en slags sätt trots allt.  Här är en bild på när Annika och jag nästan är vilse i Montserrats djungel. Vi förvandlades nästan till bergsvildar. Eller också upptäckte vi den arga modellminen som vi kommer att göra strålande fotomodellskarriär med. Men jo, que siga la fiesta de noche y de día, pusspuss!

Kattmadrid

Madridborna kallas förutom madrileños också gatos, alltså katter, fick jag lära mig igår i en stenfotsbutik med spännande vykort och tygpåsar och begagnade böcker. Och katter är djur som är farliga på det allra bästa av sätt, lite som jag kände mig i Madrid när jag anlände ensam i morgonnatten, gick runt på gatorna och inte kunde sluta le för allt var så vackert och fint i soluppgången i väntan på att mina vänner skulle vakna och vi tillsammans kunde äta rostat bröd med aprikosmarmelad till frukost.

Vårt sällskap var inte helt oproblematiskt men mycket dynamiskt ändå. Jag vet inte hur jag skulle beskriva det korrekt, för egentligen tyckte jag om Madridresan just som den var, med frukostchurros på San Ginés, intensivt besökande av sevärdheter och  konstmuséer, sol och fräknar vid roddbåtarna i Parque del Retiro och snöflingor i håret nästa kväll, finska kortspel på hostellgolvet och konversationer på katalanska, bocadillo de calamares och en indienattklubb med 80-talsmusik, ett enormt lopptorg på gatorna mellan gamla hus på söndag förmiddag, fajitas med extra guacamole på morgonnatten och många skratt och kramar och pussar på kinderna. 

Den bild jag väljer för att representera allt detta är paradoxalt nog en bild på två balkonger. Jag spanade in balkonger som aldrig förr i Madrid och dessa två är inte ens de finaste. En vacker dag ska jag ha en balkong med svarta gjutjärnskrumelurer och hundra miljarder krukblomster och gärna ett apelsinträd och ett citronträd i varsin kruka, kanske en körsbärstomatsplanta och lite basilika och mynta. Där ska jag sitta och dricka cava i solen. Lite kattlikt mitt framtida balkongbeteende också. Jag har redan bjudit in min vän Britta till mitt kommande stillsamma balkongcocktailparty. Hon tackade ja.

Neologismernas okrönta kejsarinna

Jag har haft fyra tenter och en deadline för en inlämningsuppgift under de senaste tre dygnen och jag är ganska trött men glad att det är över. En av tenterna bestod av enbart öppna frågor, vilket inte är kutym i detta flervalsfrågornas underland till universitet, där man alltid svarar allting med kulspetspenna. Jag hade följaktligen inte skrivit svar på öppna frågor tidigare och blev lätt bestört. Efter att halva tiden hade gått såg jag det hopplösa i situationen och slutade stressa. Mitt huvud började sjunga Livet är härligt tyst för sig själv (vet ej om min Marusja-period fortfarande är igång eller om det bara var en allmän stressreaktion) och jag måste bita mig i handen för att inte skratta högt. Och jag bara började skriva och skriva och skriva med min lilla blåa kulspetspenna och jag skrev så in i norden. Jag hittade på nya teorier och nya begrepp och nya ord framför allt som på löpande band. Decidimiento som jag påstod att är ett perspektiv på aktivt lyssnande, existerar verkligen inte, och grupo de ayuda mutua är antagligen inte heller något. Eller kanske det är men jag hittade på det i alla fall. Neologismer är inte enbart symptom inom kategorin störningar i språket, utan också mycket användbara som avledningsmanöver och överlevnadsstrategi. Eller det återstår att se om det faktiskt fungerade. Jag hoppas på poäng för kreativitet.

Här i det här landet kommer los reyes magos med gåvor åt barnen på trettondagen. Min vän gav mig på onsdag efter att vi hade ätit lunch lite choklad som hon hade fått av los reyes: ett guldhjärta och en liten orange arg gubbe och en blå och bubblig julgubbe (jag hatar egentligen bubblig choklad för det känns som om små myror skulle ha ätit av den, men den här var mycket god och på alla vis underbar), och jag kände mig lite integrerad i det spanska trettondagsfirandet. De där tre chokladgrejerna i sina färgglada folieomslag var en ovanligt fin gåva. Kanske den finaste gåvan jag har fått av en vän i spanien. Den gåvan, och en liten papperstrana som heter Pepino och blev min igår.

Denna gåvobetraktelse hade inget med neologismer att göra egentligen, men jag skrev det ändå för det kändes viktigt (eller snarare för att jag har en bild på två av chokladbitarna). Nu ska jag mycket snart ta nattbussen till Madrid och söka efter äventyr, frid med er!

Den arga gubben och guldhjärtat, är ni lyckliga nu över mina mycket högkvalitativa bilder?

Kriminaldöden

Jag läser om behandlingsprogram för kriminella och jag kan för mitt liv inte förstå på vilket vis de i praktiken skiljer sig från varandra. De går alla ut på samma sak men har lite olika kreativa namn på de olika faserna och stegen. Jag ska skriva om tenten i ifrågavarande kurs imorgon, för det enda tenten gick ut på när jag första gången skrev den var att namnge olika faser enligt tre miljarder olika författare. Ha ha ha. Det är nästan roligt. Kanske jag blir godkänd denna gång. Annars får jag be om nåd på något lika kreativt sätt som alla dammiga gubbar som har namngivit processerna för prevention av återfall för misshandlare.

Efter kriminaldöden väntar fyra andra tenter. Tre av dem har jag kanske under kontroll. En känns mycket omöjlig. Jag är av den uppfattningen att tillämpad socialpsykologi inte existerar. Det är ingenting. Tomma ord som inte ens är vackra. Självklarheter som man ska vara kritisk till och åsikter som man inte ska ha, men man får inte heller vara av motsatt åsikt. Psicología social aplicada är en vandrande paradox av inexistens, förutom att den inte ens har fötter, så den kan inte vandra.

Marusja

Igår var jag ute och åt med några kompisar. Efter maten gick vi för att träffa några bekanta som satt och drack öl. Vi gick tillsammans med dem till världens dammigaste plats där det bara serverades absint med socker och vatten. Jag gjorde en favorit i repris och provade på skoj om någon som inte hade träffat mig tidigare skulle tro på mig om jag sade att jag var från Ryssland. Jag sade att jag hette Marusja och var från Ryssland och alla försökspersoner trodde på mig.
Idag har jag läst inför min morgondags tent. För att inte ha helt för roligt i sällskap av tentlitteraturen tänkte jag baka kålpiroger. Tydligen fastnade jag lite i Marusjastämningen. Ingen aning hur idén med kålpiroger annars skulle ha dykt upp i mitt huvud. De blev trettio stycken till antalet och faktiskt goda. Jigme och Chica, mina kära kämppisar, återvände idag från sina respektive jullov. Jag var så glad att se dem. Vi tillbringade timmar i köket bland vitkål och jästdeg, skvallrade och pratade om jul och saknad och vad man kan fylla pastejer med i Nederländerna. Det vill säga korv, kött och frukter. Allt lär man sig.

El meu blog de fruites part tres-cents dinou

Hallåja från den dedikerade fruktbloggaren. Igår hittade jag mangoträd på gatan. Jag blev stormförtjust. Annars intet nytt på fruktfronten, jag äter apelsiner i mängd och massor för att råda bot på min förkylning.
Eller kanske en liten miniatyrfruktanekdot. På nyårsafton ska man i Spanien äta tolv vindruvor vid tolvslaget, liksom em för varje slag. Jag höll på att storkna. Det är en jädra massa vindruvor även för mig som en gång vann Åbomästerskap i antal vindruvor i munnen samtidigt. Eller kanske det var körsbärstomater. Rätt vad det är kanske jag har vunnit bägge mästerskapen. Värst vad jag är ödmjuk och modest med mina framgångar idag. Jag råkade dessvärre äta två vindruvor långt innan tolvslaget på nyårsafton. Det lär ge otur. Kanske därför jag blev förkyld.
Här ska ni få se en liten mangobebis som hänger i sitt träd några kvarter från mig. Få se, eller a veure som man säger här, om  ni blir lika ömma i hjärtat som jag av den lilla raringen. Eller kanske ni bara blir yra av den spännande vinkeln på fotografiet. Jag blir kanske lite båda.

Tanti auguri

Moltes felicitats lieblingar, hoppas det nya året bär med sig allt gott och vackert och glittrande och strålande åt er. Igår firade jag nyår i Barcelona och det kändes lite finlandssvenskt. Eller jag skulle äta middag med en vän, men vi bestämde oss för att gå på hemmafest hos hennes kompis istället. Och den här kompisen tyckte i sin tur att vi alla skulle gå på en annan större hemmafest. Denna stora hemmafest visade sig vara hos samma person som jag var på fest hos helt i början av september. Jag hade inte sett någon därifrån sedan dess men det var ju ett trevligt återseende. Och ett mystiskt sammanträffande. Fast varför skulle kretsarna vara så hejdlöst stora bland utbytesstuderande i Barcelona egentligen? Från hemmafesten sprang jag och Janine via en butik där vi köpte mera skumppa till Plaza de España och väntade in tolvslaget då vi sedan åt tolv vindruvor för att få lycka och skålade. Det var fullt av italienare och vi lyckönskade varandra på minst tre miljarder språk. Sedan gick vi bland annat till en bar där ett band spelade Nirvanacovers. Det påminde mig om högstadiet på något vis, men det passade konstigt bra in i situationen.
Före jag återvände till Barcelona var Lina och hälsade på mig och på Helsingforsexkursion, och jag var på filmkväll hos Sofiorna och jag skidade flata och var i Åbo och hos min barndoms grannar och jag var på kaffe med flera små vänner. Och ja jag var lycklig men jag är lycklig att vara här också och detta om något är dödligt ambivalent.
Som alla bloggar med självkänsla (vilket min blogg dock inte är) tänker jag inspirera er till stordåd med hjälp av nyårslöften. Mitt första och främsta i år är att jag lovar att sluta hata färgen lila. Alltså det är kanske inte mitt huvudsakliga mål i livet men det är det enda löftet som inte redan färdigt ingår i mina principer som aldrig byts ut. Jag har köpt nya lenkkare som är jättesköna men mycket lila. Och jag har beslutat mig för att älska dem likasåfullt. För det andra ska jag införa en reaktionsfunktion i min glada lilla utbytesblogg, eftersom Sofia så har önskat. Hon är för lat för att kommentera men skulle vilja kryssa i en liten ruta som beskriver hennes reaktion när hon läser vad jag har skrivit. Mymme min kära bloggcoach visade mig hur man gör och insisterade på att jag måste ha ett reaktionsalternativ som heter "llar de foc". Det betyder öppen spis och är kanske det enda hon kan säga på katalanska. Vänligen meddela mig om ni har andra briljanta idéer för denna funktion så ska jag i bästa servitrisanda göra allt för att uppfylla era önskningar. (Jag som verkligen verkligen är servitris henkeen ja vereen spillde igår ut en ansenlig mängd rödvin på golvet på hemmafesten men det är inte så viktigt ur detta perspektiv).

Potentiellt den sämsta bilden i nyårsbildernas historia men faktiskt den enda jag täcks publicera som ens lite beskriver tolvslaget...