Jag och min bloggcoach och en julgåva

Hej alla fans! Hälsningar från ett flickrum i Finland. Nu har jag firat jul och min lillasyster har till min och alla andras stora glädje lärt mig hur man får bilder till min stackars bildfria utbytesblogg. Så äntligen får ni se på fotografier. Och jag har firat jul och varit lycklig och glad och vi spelade brädspel så våldsamt passionerat att alla mina släktingar jag spelade med sade att jag skulle skriva om det i min blogg. Just därför tänker jag inte skriva om spelandet. Så roligt ska mina kära bloggläsande familjemedlemmar inte få ha det... Men min bloggcoach aka syster Mymme ska få en liten tack- och julgåva av mig: läs alla hennes blogg! Mymmes blogg kan ni läsa här. En gång linkade hon till min blogg och jag fick tre nya läsare. Jag förväntar mig mirakel och spektakel av minst samma kaliber. Nu till den egentliga julgåvan, några mycket representativa bilder för innehållet i min blogg: 

Detta är jag och min kämppis Nil. Vi äter vår första gemensamma middag bestående av smörgåsar, stekt potatis, banan, tomat och surimi vid ett matbord med en ovanligt blommmig vaxduk.

Det här var min picknickutsikt på söndag när jag var på bunkertaket med Laura. Och några solstrålar som brände min näsa.

Här var det den katalanska nationaldagen 11.9, sedd från min portgång. 

Tre vildsvinsvalpar tänkte jag skriva men kultingar kanske deras ungar heter? På väg till Tibidabo hur som helst.

Nöjesparken och kyrkan på toppen av berget Tibidabo i solnedgången. Det började åska ungefär 10 minuter efter att jag tog bilden och vi var lite livrädda.

Detta har Sofia knåpat ihop på min kylskåpsdörr en gång. Mycket kärlek och inspiration.

Bon nadal els meus amics, puss och kram och god fortsättning!

Kvällsmatiné

Hola från flygfältet, här sitter jag och väntar. Ikväll ska jag gå på glass med mina högstadiekompisar,  eller nå, Mia har jag in fact känt mycket längre än så. Och sen ska jag skratta med mina systrar. Mymme sade för inte alls länge sedan att hon har saknat min kvällsmatiné. Det är lite svårt att förklara vad det är dock. En slags litet dans- och musiknummer sådär på kvällskvisten. Får gärna innehålla en nytolkning av näin laittaa kalakukkoa. Ikväll kanske med vissa katalanska inslag. Och Michu får äntligen boxa min arm. Syskonkärlek som bäst på kommande ikväll, mina damer och herrar! Bon nadal, olé vad jag är glad och lycklig!

Solen glittrade så jag glömde att det var söndag

Idag var jag med en av de katalanska Laurorna på picknick. Vi gick upp för branta gator och upp på taken till några bunkrar från inbördeskriget. Bunkrarna var högst uppe på ett berg och man såg hela staden därifrån. Solen sken och havet och hustaken nedanför oss glittrade och jag brände näsan och kinderna medan vi åt tortilla de espinacas med fötterna hängande över kanten.

Nu är jag och min röda näsa hemma och skriver en påhittad anamnes för en depressionspatient, komplett med depression i familjen sedan fortsättningskriget så där för att representera mitt kulturella arv och håva in några extra internationalitetspoäng... (Inte egentligen ens menat som ett skämt för jag fattar att det kanske inte är ett ämne att skämta om, det är nu bara vad jag skriver i anamnesen). Och jag har nästan glömt bort att det är söndag idag, så jag kan lyssna på mgmt medan jag skriver utan att världen känns hemsk. Så enormt lite känns det som söndag, att jag kan lyssna på musik ensam utan att det generar söndagsångest.

Vad som däremot skrämmer mig lite är att jag på tisdag åker till Finland för att fira jul. Vet nog inte varför jag är rädd för något sådant. Kanske för att tiden har gått så snabbt och jag inte vill bli påmind om det. Kanske för att jag är i någon slags rotlöshetsperiod när jag svävar runt och söker efter en identitet i den stora världen. Och så är jag ändå bara gamla vanliga finlandssvenska jag när allt kommer omkring. Kanske för att den kommande tiden efter jul  innebär helt för många avsked i Barcelona, för nästan alla andra utbytesstuderande är här bara för en termin och inte hela läsåret. Svårt att veta, men jag är nog också glad. Jag ser fram emot att träffa min familj och några vänner. Och nästan obehagligt mycket längtar jag efter att spela piano och äta djupfrysta lingon.

Såhär tänker jag idag, att det är vackert och det gör ont. Eller alternativt: jag är glad och trött och ledsen.

Av kärlek till frukt

Min vän Julia är kanske den som ivrigast ger mig komplimanger och kommentarer om vad jag skriver. Jag har märkt ett mönster i vad hon tycker mest om att läsa om. Frukt. Nu har jag ju inte skrivit så jättemycket om frukter, en del om bananer, lite apelsin här nyligen, om mango och om nektariner då när det ännu var säsong för sådant. Följande lilla betraktelse skriver jag med Julia i tankarna.
För några dagar sedan, måndag tror jag men är inte helt säker, köpte jag en exotisk frukt. Den hette chirimoya och den var ljusgrön och hjärtformad. Jag blev lite förälskad i den. Dels för att den såg ut som förälskelsen och kärleken själv, och framför allt för att den sedan smakade så gott. Som jordgubbsglass, fast det ju var en frukt.
När jag åt den lilla hjärtchirimoyan tänkte jag på banala kärleksutsagor, sådana där odödliga meningar som är fina i stunden men för mycket av allting i alla andra sammanhang. Vid närmare eftertanke är de där orden nog för mycket redan i sina finaste sammanhang, det bara råkar vara situationer som kräver överdrifter för att bli så strålande varma glittrande som de är, tänker jag. Först tänkte jag på den där gången när vi hade övningen med den magiska butiken här. Det slutade lite illa då, men i början, innan alla började gråta, sade min kurskompis en oförglömlig liten mening. På frågan vad han själv har ett överskott av och skulle byta bort, eller snarare betala med i den magiska butiken, svarade han amor. Alltså kärlek. Voioioioi.
Det fick mig att tänka på någonting jag skrev förra våren en kväll. Jag hade en slags dagbok som för hundra dagar hade tre frågor att svara på, och jag fyllde i en sida varje kväll. En av den dagens frågor var hur jag skulle beväpna mig mot en zombie-attack. Jag skrev med ostadig svart skrivstil: "Med kärlek. För idag skrev jag "el amor nunca es un crimen" i mitt spanska ordförhör". Egentligen finns det ingen direkt logik i vad som skulle göra kärlek till ett vapen i och med att det aldrig skulle vara ett brott, men jag tror att jag kanske egentligen menade något annat än att skydda mig från en zombie-attack egentligen. Det var det största problemet med den dagboken, alltid när jag hade något viktigt och vackert eller hemskt jag ville skriva om, frågade dagboken ungefär vad som fanns i mitt kylskåp och vem som hade namnsdag den dagen, vad mitt senaste telefonsamtal hade handlat om eller de bästa egenskaperna hos min yngsta vän. Så då måste jag liksom svara lite kryptiskt. Typ svara med den ortodoxa namnsdagen för att indikera att jag hade haft en fin pratstund dag med min vän som är ortodox, i brist på andra möjligheter att uttrycka vad jag egentligen gjorde den dagen. Den där gången med ickekriminell kärlek som vapen var mycket sannolikt en referens till något viktigt som jag dessvärre inte minns just nu. Men jag menade nog säkert någon slags kärlek ändå. Kanske kärlek till frukt, möjligtvis inte.

Solägget

Jag åt just kanske det godaste jag har ätit i mitt liv, och det var en apelsin, tro det eller ej. Andra drömmer om glamourös mat, biff och hummer och champagne, men efter denna apelsinupplevelse är jag nästan beredd att sluta söka efter nya smaksensationer. För den vann allt. Jag åt tre apelsiner efter varandra av bara farten, medan jag höll på att laga middag, liksom för att distrahera mig från att äta upp själva maten innan den är klar.
Jag har fått helt löjlit bra poäng för en uppsats jag skrev om impulsivitet och psykopatologi. Jag sade "herregud olé" högt för mig själv när jag såg mitt resultat. Ärligt talat förvånade min reaktion mig. Vilken märklig kombination av ord, men egentligen fungerar det ju. Herregud olé.
Jag har testat en kompis användning av copingstrategier med ett spanskt test och korrigerat och evaluerat och skrivit utlåtande. Det var så roligt att det inte är klokt. Avaluació d'adults i de l'afrontament del risc är verkligen min favoritkurs denna termin. Det är också den enda kursen jag aldrig har varken skolkat från eller försenat mig till. Och nästan varje gång har det åskat ute, så jag har tittat ut genom fönstret på blixtar över Collserolas höga berg medan jag har räknat lite ångestpoäng eller intelligenskvoter, så mysigt att det kryper i mig när jag tänker på det. Och läraren är min idol vad gäller uttrycksförmåga. Hon sade en gång "sí señor" och gjorde en liten divagest med vänstra handen som ackompanjemang. Till denna kurs har jag alltså skrivit det där utlåtandet.
Jag försöker odla mitt hår långt. Den där lilla älvan i sagan Solägget är min håridol idag. Eller också har jag ätit för många apelsiner.

Habilidades vitales

Jag har nu upplevt ett par situationer när jag inte har vetat vad ett visst ord heter eller betyder på spanska. Och alla dessa ord har varit ord som jag aldrig hade kunnat drömma om att skulle vara viktiga att kunna. Eller också var de ord som jag inte ens hade reflekterat över att existerade. Jag skall lära er dem så att ni slipper motsvarande situationer:
Krydda heter especia eller condimento på spanska.
Hjort heter cierva, och jag hörde lite fel i början så jag sade hierba i stället. Hierba betyder ört.
Stöpsel heter enchufe. Alltså eluttag då...
Kran heter grife. Utom på kanarieöarna. Där heter det något annat.
Asustar är att skrämma och susto är liksom dendär handlingen eller reaktionen att bli skrämd. Det hade jag svårt för. Kanske för att man försökte lära mig ordens betydelse i ett tillstånd av skrämsel där jag hade svårt att lyssna och förstå. Eller för att det inte låter alls som något skrämmande.
Tiovivo är en karusell. Carrusel är i och för sig också en karusell, men man kan tydligen blanda ihop det med en hästkärra, så därför är det bra att säga tiovivo i stället. För det betyder alltid bara karusell.
Remar är att ro. Nu fick jag en brinnande iver att ta reda på vad hopa är på spanska, men det finns inte i min ordbok och inte ens google translate kan bistå mig med den informationen.
Tack för mig och njut av er nyförvärvade kunskap i det spanska språket!

Hjärtesnörp

Min syster skickade idag ett meddelande åt  mig. Hon skrev att filmen LOL kommer på tv ikväll, och hon bandar den så vi kan se den tillsammans på jullovet. Och hon skrev att snart är det jul och då får hon äntligen boxa min arm. Mitt hjärta smälter.
Det finns en fin liten skiva som heter Vi accepterar mitt kaos. Min fina vän sa nyligen åt mig att hon accepterar mitt kaos. Jag accepterar hennes och det gjorde nästan ont när det slog mig, att det är det viktigaste i världen och livet, att acceptera varandras kaos. Och att ha varandra då.
Nu den senaste veckan kanske, har jag tänkt en hemsk tanke. Att i sommar när jag är klar här kommer mitt hjärta att brista för här finns så mycket fint och så många fina. Och hemskt att jag tänker på det redan nu, för inte ens hälften av min tid här har gått. Jag brukade förakta kringresande flyktbenägna människor som sade att de aldrig vill stanna längre än absolut nödvändigt på en och samma plats, för det blir bara problem när man blir fäst vid andra människor och sedan måste ge sig av. Jag tänkte att det var fattigt att inte våga, men nästan så att jag förstår nu. Fast det är det sista jag vill förstå. Jag vill inte bli en sådan människa.

Överraskningsmoment

Hej hej. På lördag firade jag Finlands självständighetsdag med finsk fest. Så som alla som någonsin har representerat Finland utomlands, bakade även jag kanelbullar och bjöd på rågbröd och salmiak i olika former. Alltså det är så obeskrivligt  tråkigt att skriva om det här för det är så förutsägbart. Alla vet redan hur ett blogginlägg som handlar om en fest som är utomlands men med Finland som tema ser ut. Att alla gäster tyckte maten var lite konstig och ingen tyckte egentligen om något utom bullarna. Och bullarna är ärligt talat inte ens speciellt finska? Det finns väl precis likadana i Sverige också. Och säkert resten av Norden. Min kännedom sträcker sig inte så långt.
Idag är här helgdag och vi firar ett helgon som heter Inmaculada. Tror jag. Jag firar med att skriva varför det är bra att göra en enkätstudie när man undersöker den territoriala diskrimineringen som fuktion av social exklusion av illegala gatuförsäljare. Och jag vet ärligt talat inte varför en enkät är bättre än något annat instrument. Jag skall koka gröt snart. Önskar att vi kunde undersöka något grötrelaterat istället för social exklusion av gatuförsäljare istället. Det skulle inspirera mig så mycket mera. Gröt och varma känslor. Det önskar jag eder alla!

En muista teidän sukunimiä

En rad ur sången Kesäkaverit går "En muista teidän sukunimiä, voiko silloin sanoa ysätävä?". Tidigare tänkte jag att det där inte funkar mera, att veta efternamnet på en kompis är inget som markerar att man skulle känna varandra bättre än annars, för alla finns på Facebook... Med andra ord vet man ofta någons efternamn redan innan man är nära vänner. Ungefär. Nå, här funkar det lite grann ändå. Många som jag har lärt känna här heter av någon anledning inte sitt riktiga efternamn på Facebook. Eller liksom bara en förkortning av efternamnet. Så jag tänker ibland på om jag kan kalla någon vars efternamn jag inte minns för min vän. Och jag kallar dem så gott som alltid vän. För jag har alltid haft lätt för att se människor som mina vänner, och för att orden man använder här är sådana. Få ord är för stora på spanska, alla kallar varandra underbara, vackra, gullen, snyggingar och raringar hela tiden oavsett om det är första gången man talar med varandra eller om man känt varandra hela livet. Så att man kan. Kalla någon vän fast man inte minns efternamnet.
När jag en gång började med PMMP har jag ett till ärende att fortsätta med också. Jag har alltid tyckt att Oo siellä jossain mun är en av världens finaste sånger. Och jag känner så många människor som tycker att den berör just dem personligen. Jag har bara alltid vägrat att tänka på just den sången som en gestaltning av ett plågsamt distansförhållande. För jag orkar inte tänka på sådant speciellt ofta. Tycker att sången kan handla om annat också. Eller också är jag en ouppmärksam lyssnare som lämnar bort innebörden av de sanna orden. En av mina finaste Barcelonastunder hittills var när jag satt på ett lågt staket runt en palm i el Raval med en kompis (som jag förvisso kallar vän) och vi drack coca-cola i solen och pratade om bland annat Oo siellä jossain mun. Så att sådana kulturella referenser idag.

Allt jag gör det går så bra

Jag kokade just ägg till en liten sallad och halva äggen blev riktigt äckligt löskokta och de andra halvorna riktigt bra, förstår inte riktigt vad jag har gjort fel för ibland blir det bara sådär fast jag alltid kokar ägg på samma sätt. Men det var kanske det som gick mest fel idag. Så jag är mycket tacksam.
Jag var i tid till Psicopatología kl.8.30 idag måndag morgon kors i taket! Och jag har pratat om normala saker med spansktalande personer, flera gånger till och med! Eller normala och normala, för tillfället är mitt enda kriterium att vår diskussion inte ska gå ut på att fråga mig hur länge jag har varit i Barcelona och vad jag tycker om staden och jag svarar tre månader och här är fint och sedan slut, eller alternativt delegera uppgifter till ett grupparbete. Så idag har jag pratat med en Laura om vilka psykiska störningar vi tror att vi själva har störst predisposition för, och med en Pedro om getter och får och vad en yrkeshögskola är för något. Och jag har varit på grupptekniktimme och dansat och lekt hela havet stormar för vi hade konativa övningar eller vad de nu kan kallas, det var roligt roligt roligt och alla dansar så bra här! Och jag har ätit lunch med Janine och skrattat mera än på länge och jag var så glad på vägen hem från metrostationen att jag gick och köpte en glass i en liten stenfotsbutik. Butiksägaren hade tidigare bott i Norge så vi pratade lite låtsasnorska en stund och jag blev konstigt glad av det. Jag blir alltid jätteglad när jag ser en dansk bekant här också, även om vår dansksvenska diskussion oftast främst består av skålskålskål och högre skratt än alla andra. Men ytterligare bra saker idag var att jag fick ett vykort av min farmor. Lite senare fick jag kanske världens finaste saknadsmeddelande av Lina och det gjorde mig glad och ledsen och faktiskt inte trött även om det skulle passa in i meningen. Så var jag på jumppa och det var också roligt roligt roligt. Bra dag på många vis idag alltså, jag brände inte ens fngrarna när jag tände spisen. Jag läser en PISA-rapportsartikel på katalanska och myser i min bra måndagsfiilis nu, för tillfället gör det ingenting att jag har fatalt för många inlämningsarbeten att göra

Els Diumenges

Jag hatar att det är söndag och jag älskar att det blåser. Söndag är alltid den värsta och sämsta dagen i veckan. Inte därför att resten av veckoslutet skulle ha varit lite för roligt och fint, ej heller för att det skulle vara en dag av plågsamma avsked och återgång till vardagen. Ingen väntar lika mycket på att vardagen ska börja som jag på söndagar. Min söndagsångest beror på söndagarna i sig. Jag avskyr att söndagarna borde ägnas åt kvalitetstid med sina kära. Tänk om man inte tycker sådär enormt mycket om någon enda liten person i hela världen just då? Jag avskyr att söndagar ska vara lugna och utan stress. Jag avskyr att man ska få sova ut på söndagarna och äta sen frukost, och det finns få saker jag tycker är äckligare än lukten av äggröra och bacon och jag förstår verkligen inte hur man kan vilja förstöra sin dag redan från första början med att äta något sådant. Jag hatar att butikerna är stängda och att kollektivtrafiken är dålig och att ingen någonsin liksom får något gjort. Och städning och matlagning och promenad som tar en dag i anspråk är ingenting att ha fått gjort. Söndagar har alltid varit så här och jag har alltid hatat dem utom när jag har haft söndagsjobb. Jobb räddade mina söndagar, inte för att det var dubbel lön utan för att det var något att göra på en meningslös skitdag. Jag skulle gladeligen jobba alla möjliga söndagar också för normallön om det inte skulle vara så olagligt. Och nu är jag ju här och har inget jobb. Jag får inte ens ha ett. Det gläder mig att det imorgon är måndag och jag har en legitim anledning att stiga upp tidigt och göra meningsfulla saker och liksom leva på riktigt i stället för att bara segla omkring lite planlöst och vara arg utan orsak. Men det blåser halv storm eller någonting, inte vet jag vad de olika blåstarna heter på riktigt för jag är ingen scout, det är bra hur som helst, så vet jag att jag lever och att söndagen snart blåser bort och blir måndag.

Igår var jag helt extremt kulturell. Min portugisiska dansöskämppis hade uppvisning på sin skola. Jag såg två timmar av katalansk modern dans. Det var fint men lite långdraget kanske. Och säkert mycket olagligt att säga något sådant, men jag tycker att alla koreografier var ganska lika varandra? Liksom man gestaltar existentiell ångest och knycker med hela kroppen och drar dramatiskt efter andan mellan varje ryck. Men jag tyckte om vad jag såg intalar jag mig själv. Efter det var jag på konsert med min kanariska kompis och en massa av hennes vänner. Det var en mycket mycket fin konsert i en miniliten lokal med tegelväggar och bjälkar i taket och slitna pinnstolar upphängda på väggarna och dammiga flaskor och diverse alster av Sartre sådär hemtrevligt utspridda runtomkring. Där var en grupp som spelade dragspel, violin, gitarr och kontrabas, och så sjöng de på olika språk och alla i publiken bara lärde sig orden sådär meddetsamma  och kunde sjunga med i refrängerna och klappa flamencorytmer. Och när det tog slut och alla skulle gå ut spelade dragspelsmannen den där dragspelssången från Amelie-filmen som jag tycker galet mycket om alla andra dagar utom idag när det är söndag. Ameliemusiken upphöjer min söndagsångest till tretusen gånger den vanliga. Tur att det var igår jag hörde den. För igår kväll var jag rätt lycklig i mina dyblöta skor på mörka regniga smågator i el Raval.

Le och le och le

Idag är jag glad för att jag blev försenad till min första föreläsning och satte mig tyst längst bak i en kant. Efter en stund kom en av alla dessa katalanska Lauror in i klassen, också hon försenad, och jag log åt henne och hon log åt mig. Fånigt att vara glad för att vi försenade oss, men jag blir alltid helt oerhört galet megaglad när jag pratar med lokala studerande om vad som helst som inte är ett grupparbete som vi är tvungna att göra tillsammans. När någon liksom gör ett medvetet val att umgås med mig. På en liten rast drack jag kaffe med samma Laura och en annan kompis, och jag bara log hela tiden för det var så roligt att prata om vanliga saker och fåniga saker. För det är så svårt att dela med sig av sig själv på främmande språk, jag tänker att alla här tror att jag är mycket tråkigare och dummare än jag påriktigt är för att jag inte alltid kan uttrycka mig med ord. Fast när jag väl börjar kan jag nog ord också. Och vissa saker fattar man liksom ändå fast man inte kan precis alla ord på alla språk. Idag pratade vi om hemligheter och rädslor och pojkar och äpplen som är bra för tänderna. Och jag ler fortfarande för det går ju att prata på spanska och bli vänner. Och det är lättare om man ler samtidigt.

Bykflamenco

Celobert är ett katalanskt ord som jag lärde mig på kursen jag gick. Det betyder ett rum som är lite som en balkong men ändå inte, det är liksom halvutomhus men ändå ett rum. Vi har en celobert här i lägenheten där jag bor, och där står en tvättmaskin. Följaktligen tvättar vi byk där. Utanför balkongräcket, eller fönstrena, jag vet inte helt hur man ska definiera väggen i fråga, hänger vi upp byk på tork på bykstreck med små bykknipor, riktigt medlehavsidylliskt med husväggar åt alla håll och överallt hänger kläder i olika färger.
Kläderna torkar långsamt och de luktar ofta matos trots att de är nytvättade, för allt luktar nu mer eller mindre matos här. När jag plokar ner min byk från strecket klapprar det i bykpinnarna, med god fantasi lite som kastanjetter, och jag får ibland ta till verkligt graciösa handrörelser för att inte mina kläder ska falla ner på något litet tak som ingen någonsin kommer att komma åt. Det finns en hel del ensamma strumpor på olika omöjliga ställen. Hur som helst är det lite av flamencorörelser över mitt bykande, med kastanjetter och allt.
När jag gick i tredje klass ordnades en flamencoklubb i vår skola en eftermiddag i veckan. Klubben hade två deltagare, jag och min klasskompis Mia. Vi var i början mycket ivriga, lärde oss dock inte kastanjetteknik, men om jag inte missminner mig nog hur man ska snurra på en solfjäder och göra piruetter och annat viktigt. Snart blev vår ambitiösa lärarinna kanske trött på den minimala flamencogruppen, och vi gjorde allt möjligt annat än dansade flamenco dessa eftermiddagar. En gång åkte vi skridskor. När Mia och jag tröttnade på att öva på valshopp och treor och de där små skutten som heter varsaloikka på finska men jag inte för mitt liv kan minnas vad vi kallade dem i skolan, åkte vi skridskor ner för en isig grusväg som gick ner längs en åker. Det gick ganska hårt. Det var ganska omöjligt att komma upp igen. Vem kan skrinna i uppförsbacke? En annan gång övade vi på att gå balansgång på en bom, med så många ärtpåsar på huvudet som möjligt. Man skulle alltid gå ett varv fram och tillbaka, och ta en till senapsgul ärtpåse ur en hink som det hade varit kvarg i en gång i tidernas begynnelse, och sätta den på sitt huvud. Till slut hade man en hel del ärtpåsar på huvudet. Vi kunde det med säkert tolv ärtpåsar. Också en slags flamenco.
Nu ska jag gå ut på vift, frid med er och dansa lugnt! Eller så icke, var och en väljer själv (jag väljer allt annat än lugnt, yolo).

Feel the fish, baby

Feel the fish innebär idag mest av allt att det är allrakäraste Sofias födelsedag och hon är upphovsmakaren till denna fantastiska fras. Eller det är hon förvisso inte, upphovsmakaren var en engelskalärare som råkade skriva fel på tavlan en lektion för hundra år sedan, men Sofia är den som myntade begreppet och fenomenet och livsstilen.
Feel the fish är idag känslan av en kall dusch och diskning i kallvatten. Den där apparaten som värmer upp vattnet i vår lägenhet fungerar inte. Någon skall göra något åt saken inom en snar framtid. Tills dess är det feel the fish som gäller, att föreställa sig att man är en liten strömming bland isflaken medan man tvättar håret.
Feel the fish betyder också känslan och minnet av förrförra sommaren med Sofia, att efter en utdragen fest komma på jobb och koka latte och bara inte kunna sluta fnittra och sjunga det är ett kaos kaos kaos kaos kaos i mitt huvuuuud. (Jag var väldigt mycket av nybörjare i min baristakarriär, och de enda figurerna jag kunde göra i kaffet var ett moln och liksom ett stekt ägg. Numera har jag utvecklat min cappuccinotalang och kan också knåpa ihop ett hjärta som nog snarare är en lök.) Under dessa feel the fish-dagar åt vi förvånansvärda mängder skagenröra. Feel the shrimp, men nej, feel the fish ändå.
Feel the fish är också när man går på gatan och det regnar och man inte har något paraply eller någon huva, och man liksom bejakar sin inre Natasha Bedingfield eller tvålreklam och får ett plötsligt infall att vara lycklig ändå, le och sjunga feel the fish on your skin, no one else can feel it for you.
Feel the fish är att jag igår var på en mikroskopisk källarkrog och lyssnade på en monolog om en drake som tydligen var det katalanska utbildningssystemet, en dikt om månen och solen ackompanjerad av två improviserade spanska gitarrer och många många sånger om det världspolitiska läget. Först tänkte jag att jag inte fattar något och att det är förskräckligt pinsamt att inte kunna skratta på rätt ställe på ett äkta sätt. Men sen blev det på något vis vackert ändå. Och efter lite flera konststycken blev det plötsligt fest där, ett dansgolv fyllt av människor i pälsmössor och paljetter och också nog helt vanliga kläder, och jag dansade en slags flamenco i jeans och tennare och rött läppstift och mina vänner hade alla någon slags medfödd talang för latinska danser som jag avundas dem så enormt, och det var alltihop mycket mycket fint.
Feel the fish är att idag har jag drivit min uppsatssituation till sin spets och kan inte göra något annat än att skriva om förhållandet mellan impulsivitet och psykopatologi, för det mästerverket skall lämnas in i morgon klockan 8.30. Och för att jag inte kommer att göra något mera glamouröst än att potentiellt valsa runt lite i köket idag, har jag för en gångs skull ingen mascara på mig och jag ser allvarligt talat ut som en fisk. Fiskar har inga ögonfransar heller.
Grattis grattis grattis kära fina Sofia, per molts anys och feel the fish! Och feel the fish alla som inte har födelsedag idag, jag gillar er också.

Tusen antiösterbottenpoäng

Jag har ett par priser och utmärkelser jag skulle vilja dela ut till diverse instanser och personer. Europamästerskap i gatuborrning går till Passeig de Gràcia, första pris i äckliga blandisar till en viss kamrat som en gång i tidernas begynnelse blandade Baileys med öl och rom och Orangina. Finsk mästare i nyårsteater är Bodoms kungliga teater (Cara läs detta!) och blä nu minns jag inte så jättemånga andra priser jag ville överräcka på min privata lilla välgörenhetsgala men nummer ett av alla dessa vinnare är idag denna ljuva fredag Lina och jag som vinner världsmästerskapen i att hålla kontakt.
Jag har inte sett Lina sedan maj och det märks. När Lina skickade ett söndagskrismeddelande som röstmeddelande i whatsapp en gång för några veckor sedan, höll jag på att dåna av lycka över att höra Linas röst. Även om rösten inte var speciellt glad just då blev jag lycklig lycklig glad. Lina är bra för Lina är potentiellt den bästa förfestpersonen i världen, och hon äger ett martiniglas  med små rosa elefanter på. Och Lina klagar inte på att promenader blir för långa. Och Lina fattar vad min standardkänsla glad och trött och ledsen (med betoning på alla "och") betyder och hon förstår vad en ambivalenskris innebär. Och ååh vad hör mina små öron i skrivande stund om inte tonerna av Hoppar och trampar på ditt hjärta? Världens finaste låt. Också enligt Lina, typ.
Lina är från Österbotten, men hon förtjänar antiösterbottenpoäng för sina ädla handlingar ganska ofta. För en slängkyss får man tusen sådana. Alltså inte har jag egentligen något emot just Österbotten, men jag gillar antiösterbottenpoäng för de är liksom en fin grej Lina och jag håller på med. Lite som mina finska kamrater för ganska länge sedan nu, tilldelade mig spionpoäng för riktigt listigt och suave beteende. Närmare bestämt var det i Toulouse. Men det är inte samma sak, för Lina är nummer ett när det gäller poängräkning. Uttrycket "Gud förbjude" gav henne tyvärr typ tre miljarder österbottenpoäng nyligen. Det blir ganska många slängkyssar för att motbalansera det. Desto större anledning för Lina att komma hit då, för här är det slängkyssar åt alla håll och kanter precis hela tiden.
Nuuu öppnar jag mitt fönster och kastar en slängkyss ut i kvällen, och den flyger flyger flyger till min kära världsmästare i kontakthållande!

Notoorinen banaanityttö

Jag är en av dem som tror på att bananer förebygger och botar sendrag. Bland annat. Ärligt talat tror jag att bananer är bra för typ allt. Jag äter helt fånigt mycket bananer. Minst en per dag har jag hållit mig till i flera års tid nu, för jag är kanske lite onödigt noga med att äta 500 gram frukt och grönsaker varje dag. Jag lovar, det går inte en dag utan att jag i mitt huvud i något skede skulle sjunga "puoli kiloa päivässä pling pling" som i den där tv-reklamen.
På morgnarna har jag oftast bråttom. Jag gillar att äta frukost medan jag går. Eller inte gillar jag det mera än normal frukost, men jag gillar gatufrukost mera än att bli ännu mera fatalt försenad till den första föreläsningen. Min gatufrukost måste gå att inta snabbt och smärtfritt och utan bestick och utan att jag smutsar ner mig (vem försöker jag lura, jag klottar mera än en två-åring vad jag än äter...) . Denna måltid består därför oftast av torrt bröd eller banan. Oftare banan. Det ser kanske konstigt ut att äta banan medan man promenerar, men jag vet faktiskt inte? Jag har aldrig sett någon annan göra det (säger något om normalhetsgraden hos mitt beteende). Dock kan jag till mitt försvar säga att det rör sig om ett kulturobundet fenomen. Jag äter banan på väg till föreläsningar i Åbo också ganska ofta......
Igår kväll var jag i matbutiken och köpte bland annat bananer. Jag lägger aldrig bananerna i en plastpåse i butiken för så har jag blivit lärd i skolan som barn. Alltså jag minns väldigt tydligt hur vår lärare uppmanade oss elever att gå hem och berätta för våra föräldrar om den globala uppvärmningen och hur onödigt det är sätta bananer i plastpåsar när de ändå hålls ihop i varandra och har skal på. Så jag förde aktiv antiplastpåspropaganda i min familj när jag gick i lågstadiet, för jag var ju livrädd för jordens undergång och fick ångest varje gång min mamma hade handlat och lyfte upp en plastpåse med bananer på diskbänken. Nå, i det hushållet köptes bananerna småningom utan plastpåsar och det gör väl de flesta idag i Finland, eller misstar jag mig? Jag har stundvis försökt spana in andra kunders konsumentbeteende, och många undviker att ta små plastpåsar i onödan. Hur som helst lägger typ alla i Spanien bananerna i plastpåsar. Kassamannen blev mycket sur på mig igår när jag hade satt vågtarran rakt på en banan istället för en plastpåse. Han sa att streckkoden inte går att läsa för att den inte är rak, och han rev irriterat loss hela lappen så att den gick sönder och definitivt inte gick att avläsa mera. Han suckade högt och himlade med ögonen och knäppte under stort lidande för hand in summan för mina bananer. Sedan tittade han liksom medlidande på kön efter mig, sådär för att förklara att oj voi den här dumma lilla flickan har nu igen orsakat att kön inte går framåt, skyll inte på att jag skulle arbeta för långsamt utan det är allt hennes fel. När kassamannen Miguel äntligen var klar och jag hade betalat sa jag bara gracias y lo siento muchísimo och gick ut med mina inköp. Aldrig hade jag tänkt mig att tack och förlåt var en passande fras i en butikskassasituation men här blev det nu så ändå. Jag måste hitta en ny butik att köpa bananer i för jag vågar inte gå tillbaka dit i första laget. Dessutom är streckkodera inte skrynkligare på bara bananer än på plastpåsar mig veterligen. Jag är så bitter.
En gång blev min lunchbanan lite skadad under dagens lopp inne i min ryggsäck. Alla mina papper blev bananiga och klibbiga. Det var dock en mycket mindre skada än när jag en gång hade en tonfiskbocadillo i väskan och den liksom läckte tonfisk och olivolja. Jag äger en fånig liten kalender med små vita elefanter på pärmarna. Elefanterna löste upp sig i den där tonfiskoljan och blev till vita märken på mitt paraply och ett häfte och min plånbok och vad jag nu råkade bära på den dagen. Det där vita var oväntat svårt att få bort för det är ju av allt att döma fettlösligt. Blä. Då förederar jag bananer bara.
Vi skrev förresten nyligen en liten text med inlärningslaurorna om hur en bebis i en film lär sig äta banan när pappan hjälper och visar hur man skalar den. Det var liksom ett exempel på närutvecklinszoner och Vygotskij och sådär. När vi såg på bananvideon i bibban blev jag så rörd att jag nästan grät lite. Sedan gick vi till baren bakom kyrkan mitt emot bibban och åt banan.

La bella y la bestia

Idag tränade vi än en gång på grupptekniker och jag var den enda bland mina kurskamrater som mest identifierade mig med Skönheten och odjuret  när valet stod mellan den och tre andra disneyfilmer: Pocahontas, Toy Story och Lejonkungen. Mitt förhållande till Skönheten och odjuret är mycket varmt. För flera år sedan övade jag och en vän in en liten operett eller vad man nu kan kalla det, på temat Skönheten och odjuret. Jag var odjuret eftersom jag var så ofantligt bra på att imitera ringaren i Notre Dame, och jag är fullt medveten om att Quasimodo inte är odjuret men man kan väl dra nytta av egenskaper hos olika karaktärer i sitt rollarbete.... Till operettspektaklet hörde även alla de där förtrollade möblerna och kärlen. Jag var helt speciellt bra på att dansa som ett klädskåp och en kandelaber minns jag. Detta hade jag gärna delat med mig av för gruppen idag, men eftersom ingen annan valde ifrågavarande film, måste jag snabbt som ögat rusa till Lejonkungen istället. Lejonkungen är en film jag inte har något speciellt förhållande till alls. Vi hade den på video hemma, men kassetten var sönder och det gick bara att se de första minuterna, tills då när Simba dansar med flamingorna och de andra.
Detta hade nu väldigt lite med mitt barcelonaliv att göra, jag beklagar stort. Idag har jag haft en fin dag. Det var så varm stämning på gruppteknikgrejen idag. Sedan träffade jag min lilla lauragrupp för att jobba på vårt evighetsprojekt om inlärningspsykologi eller vad det nu är. Det var så roligt idag. För kanske första gången skrattade och på allvar förstod vi varandra också när vi talade om ämnen utanför inlärningspsykologi. Bra känsla. En av de bästa barcelonakänslorna hittills, faktiskt. Utöver dessa trevliga händelser, har jag stekt en omelett idag. Fyllningen bestod av tomat och persilja (all min mat innehåller tomat och persilja känns det som just nu, men vad gör väl det?) och min stackars omelett fastnade fult i stekpannan. Jag kände mig lite som i Frances Ha-filmen, har ni sett den? Där steker Frances omelett när hennes kämppis kommer hem, och hon säger ungefär att hon försökte göra frittata men det blev mera äggröra. Frances är annars också en sympatisk person. Jag rekommenderar filmen om ni vill se på något totalt ofarligt och svartvitt en eftermiddag eller sådär.
Idag var det förresten igen ett sådant där bra, gammalt, svartplastigt metrotåg som jag tycker så mycket om. Fint fint fint.

Saker som gör mig lycklig

Att metrotåget är ett av de där gamla med svarta plastiga bänkar istället för någon av de nyare sorterna.
När någon hälsar på mig och minns vad jag heter.
Att ha tvättat lakan och ingenting har trasslat in sig i påslakanet.
Att det regnar så mycket att håret blir lockigt men mascaran ändå hålls kvar.
Människor som gråter när de skrattar.
En avokado som är precis perfekt.
Nytt nagellack som torkar snabbt.
Post.
Gröt.
(Att dansa till Daddy Yankee)

En dag såg jag...

... på en gata en pojke med ett gips runt armen. Med sin friska hand höll han en pitbullterrier i ett koppel. Pojken stod på en skateboard. Han rullade fram på trottoaren dragen av sin hund. Semi livsfarligt, synd att jag inte hann ta en bild. Inget att tillägga, moro.

Je cherche une âme qui pourra m'aider

Annika är en mycket kär vän till mig. Annika är bra på minst en miljard olika sätt. Jag saknar henne otroligt galet mycket och det är så infernaliskt in i norden svårt att få tag på henne att jag ibland blir ledsen när jag tänker på det.
En gång när vi var på kräftskiva sjöng vi en sång som heter Désenchantée tillsammans. Jag hade alltid av någon anledning trott att orden gick "je cherche une amic para beber", jag hade liksom bytt språk från franska till spanska och däremellan snabbt till katalanska också utan att reagera större på att det jag sjöng närmast betydde "jag söker en vän för att dricka". Annika lärde mig hur sången går på riktigt. Sedan snickrade Annika ihop en liten Madonna-outfit åt sig och hjulade i vardagsrummet. Alla människor i världen borde ha en vän som gör sådant. Annars blir livet lätt tråkigt. Alternativt kan man själv vara den personen.
Annika är inte bara rolig i sina handlingar, utan också i ord. I tiderna bedrev hon en helt fantastisk blogg som hon dessvärre slutade med. Och Annika är ytterst musikaliskt begåvad. Om vi två bildade en duo skulle vi redan ha några paradnummer. Dímelo med beatboxing, Tarantella från Aaronin pianokoulu II och Tommy tycker om mig, för att nämna några. Vi kan nog en hel del annat också.
Vi har gjort upp hur många fina planer som helst som nästan aldrig har blivit av. Latte med baileys-festen skulle vi ordna redan för två år sen typ, och en kväll när vi äter moules marinieres och dricker vitt vin och inte säger ett enda snällt ord om en enda person vi känner har vi inte heller klarat av att ordna fast vi har talat om det i säkert ett år. Och vi är inte två elaka bittra personer heller även om det låter så. Vi bara uppehåller vår värme och vänlighet genom att säga karga sanningar ibland utan att någon behöver ta del av det. Det är också en aktivitet jag kan rekommendera. Livet känns lättare efter en sådan session.
Jag har inte ett enda fotografi på mig och Annika. Eller jo, studentfotografier och några festbilder där det finns en massa andra människor också. Men man kan vara vänner utan att det syns på bild. Ibland är man till och med bättre vänner då. Kanske man umgås mera äkta då, utan att posera liksom. Ingen aning men just nu harmar det ändå lite att jag inte har någon bild att titta på för jag saknar Annika. Blä.
Fast Annika är svår att nå, är hon redo vid kris. Och Annika kom från Helsingfors på avskedsfest till Åbo och det värdesätter jag stort. Jag önskar att Annika skulle komma hit och hälsa på mig. Här finns oändligt många saker som Annika borde se och uppleva. Och jag har fortfarande inte en enda vän här som är som Annika. Det får jag knappast heller för hon är one of a kind.
Slut på hyllningsbrevet till Annika, hoppas hon ens läser detta? Utöver att berätta hur bra min kanske längsta väninna är, ville jag hastigt meddela att jag har klarat min första tent här! Jag var redan förberedd på att få gå fram och tårdrypande tigga om att få fortsätta på kursen och vädja om erasmus-nåd från professor Redondo, men  jag klarade den första deltenten i kriminalpsykologikursen med stolta minimipoäng. Dock har jag också en andra tent i samma kurs, och fem andra kurser att tenta för den delen. Alltid en början.

Du sökte katalanska...

Morjens morjens! Svenska dagen till ära skall jag berätta en liten anekdot från min sista katalanskalektion. Vi hade i uppgift att i tur och ordning i klassen tänka på en känd person och låtsas vara denna person när resten av klassen intervjuade oss. Alla är alltid Michael Jackson eller Madonna. Jag kunde inte tänka på något annat just Michael Jackson och Madonna när det väl var min tur, så jag gjorde kanske tidernas mest oväntade drag och sade "Soc l'Edith Södergran". Min höjdpunkt på min katalanskakarriär hittills är således att kunna berätta att jag är död, jag är en poet, jag har en katt och jag har tuberkulos. Inget av ovanstående påståenden stämmer in på mig, men bra att kunna ändå.
Här blev kallt nu. Jag har efter veckor och månader äntligen lärt mig hur man stänger mitt fönster helt och hållet så jag är väl förberedd för kylan. Jag minns dock inte riktigt vid vilken temperatur normala människor brukar börja använda jacka utomhus? För här har jag sett vinterjackor sedan det blev kring 20 grader på morgnarna. 15 grader brukade vara min gräns för att ha bara ben utomhus, men jag har en känsla av att det inte gäller här.
Nu ska jag sjunga modersmålets sång för mina kämppisar. Jag är förresten nästan överraskad själv över att jag kan båda verserna utantill fortfarande. Det är nämligen några år sedan jag var på svenska dagen-morgonsamling sist. Tyvärr har jag en vag känsla av att mina konstnärskumpaner inte är så värst intresserade av att fira mitt modersmål. De är strängt upptagna av att fira födelsen av några små betongkuber som har torkat på vår balkong i små lådor i snart en vecka. Betongkuberna är nu inlindade i ståltråd och behandlas som spädbarn för de är tydligen gulliga? De ska visst bli en del av något skolprojekt. Så kan det gå när man bor med idel konstnärer. Huhhu.

En magisk butik

Tunteellinen tiistai på gång nu. Jag har tänkt och jag kan inte sluta.
I en kurs som jag går gjorde vi två övningar. Den första gick ut på att välja en tuschpenna från golvet, ta den i sin hand och berätta varför just den färgen speglade ens känslotillstånd där och då. Jag valde en mörkblå för att det blev bråttom, alla andra var blixtsnabba, och jag tycker att mörkblå är en vacker färg. Jag var kanske den tredje i ordningen att förklara mitt val. Jag hann inte tänka ut någon djupsinnig färganalys, än mindre översätta den till spanska, så jag sade att jag valde mörkblå för att jag tycker om att ha mörkblåa kläder och jag ofta använde mörkblåa kläder under sommaren som gick, och att jag har tänkt mycket på sommaren på senaste tiden. Ute åskade det just då, så det kändes någorlunda rimligt att jag kanske kunde tänka på sommarens stormar och trikåtröjor, men min föga djupsinniga emotionsanalys var inget någon fäste större vikt vid. En efter en berättade studerandena i gruppen om varför de valt mörka färger eller ilsket rosa eller beigea neutrala färger. Så många grät och talade om närasteåendes död och att inte veta vem man själv är och saknad efter älskade personer i fjärran länder. Jag kände mig så illa till mods, runt omkring mig grät mina kamrater och jag kunde inte ens förmå mig att klappa dem på ryggen för det kändes så illa på något vis, att här säger jag att jag har bra fiilis och gillar kläder i en viss färg och kan nästan inte ens uttrycka det på ett adekvat sätt, medan andra funderar på livet och kärleken och döden. Som en kall fisk utan känslor satt jag stilla på min plats. Just då fanns det ingen människa i hela världen som jag skulle ha saknat så mycket att jag hade börjat gråta där och då.
Strax efteråt gjorde vi en annan övning. En övning som gick ut på att handla, att köpa något man behöver från en butik och berätta varför man behöver detta. Jag hann redan tänka ut att jag skulle köpa en jacka, när vi fick höra att det handlade om en magisk butik. I den magiska butiken fick man inte köpa något materiellt, och som betalning var det enda som dög något man hade för mycket av och ville bli av med. Mitt ytliga och känslokalla tillstånd höll i sig, så när min tur kom fick jag någon slags skenhelig patriotattack och sade att jag skulle köpa ljus till Finland, och att jag i utbyte ger den överskottsenergi jag har på nätterna. Det var ett osedvanligt juntigt svar. Visst vet jag att många hemma i Finland mår dåligt av mörkret, var och varannan föreläsning blir jag påmind om det när någon tar upp årstidsbunden depression som exempel på en psykisk sjukdom som är bunden till en viss geografisk plats. Och jag önskar de drabbade skulle må bättre ja, men egentligen vill jag inte alls ha mera ljus i Finland just nu. Om vintrarna inte vore mörka, skulle inte sommaren vara så ljus, och på ett vridet vis gillar jag den finska folksjälen som lider tyst i mörkret. Dessutom skulle säkert också de sista polarisarna smälta och världen gå under om det blev ljust året om i Norden, vilket jag inte heller vill. Och överskottsenergi är visserligen något jag har för mycket av och stundom vill bli av med, men hade jag tänkt efter ordentligt hade jag nog egentligen velat göra mig av med känslan av ensamhet, oro, trötthet och lathet. Hur som helst kändes det fortfarande respektlöst att ur denna magiska butik köpa detta, i förhållande till mina kamrater som önskade sig hopp och tro åt sina föräldrar, stunder utan smärta åt sina cancersjuka kära och respekt och tillit från sina medmänniskor. Och igen grät så många och jag hade inte ens en näsduk att räcka fram. Det är äckligt att vara så handfallen.
Och oron och tröttheten och ensamhetskänslan är på inga vis konstanta eller nödvändigtvis ens sanna känslor hos mig. Det bara finns stunder som känns lite hopplösa ibland. Jag är lycklig och har det bara bra. Det finns så många människor som jag visst saknar, även om jag inte grät i klassrummet, som är typ viktiga för mig, och de gör mig lycklig.

Solo de errores se aprende

Nu är inte saken den att jag på allvar skulle tycka att man endast lär sig av misstag och fel. Men så går en sång som jag och min kära vän Lina gillar ganska mycket, och den sången har jag lyssnat på idag när jag har dansat ensam i lägenheten. Först dansade jag för att jag på vägen till skolan insåg att jag hade glömt min plånbok hemma och när jag väl var hemma igen märkte jag att jag blir helt otroligt mycket försenad så jag skippade bara föreläsningen och kokade kaffe och dansade lite istället. Jag har utan alltför många misstag lärt mig koka kaffe i en cafetera som det heter på spanska och nu vet jag inte vad som är den rätta benämningen på svenska men någon kallar den mutteripannu på finska och typ caffetiera på italienska. En sådan där snygg kanna bara. Extra snyggt när man kokar på gasspisen. Sådant får jag bra fiilis av. Och kaffet blir starkt som tusan.
Jag allt annat än förnekar att man skulle lära sig av misstag. För det är det enda jag gör här känns det som ibland. Räknar fel i tidtabellerna och förstår inte riktigt var jag skulle vara och med vem och när någon uppgift ska vara inlämnad och så vidare. Jag tänker att kanske vårterminen blir lätt här, att jag då har lärt mig huruniversitetsstudierna kan fungera här. Nu är ju nog inte studierna alls mitt enda eller ens viktigaste problem här och nu men det känns som en bra sak att skriva om just nu när jag en gång började med detta inlärningsämne.
Jag har funderat på inlärning. För att jag lär mig här och för att jag lär andra här. Och säkert också för att jag i ovanligt hög mån umgås med pedagogikstuderande här. Jag och mina medmänniskor är kapabla att diskutera annat än våra studieområden också, men många perspektiv i helt andra ämnen är nog färgade av vad vi studerar. Så jag tänker på helt udda saker ur inlärningsperspektiv ibland. Och jag får ibland plötsliga anfall av vilja att lära ut mina kunskaper till andra personer. Jag höll ett litet motionspropagandatal för Nil häromdagen. Jag sade att det är viktigt att träna sina benmuskler för så kan man undvika att få åderbråck när man blir gammal. Jag vet inte om det är sant, men det verkar logiskt och så har min farmor alltid sagt åt mig. Nil missförstod mig nog lite. För hon tror nu att det som är farligt med tanke på åderbråck, är att börja motionera för sent i livet. Hon har nu en teori om att spanska äldre personer har åderbråck för att de inte har haft några benmuskler, före de sedan blev gamla och plötsligt tränade upp dem, och då liksom exploderade blodådrorna. Låter lite väl dramatiskt och framför allt smärtsamt för att vara sant nog, så hoppas min lilla kämppis inte behöver begå misstaget att spränga sina blodådror för att få lära sig hur åderbråck uppkommer.
Detta var kanske det konstigaste blogginlägg jag har skrivit på länge, men för en gångs skull skriver jag lite oftare då. Nu skall jag äta baklava som jag har fått av Nil. Baklava är mycket gott. När allt kommer omkring är en turkisk kämppis ganska galet bra. Har jag lärt mig, kanske bör tilläggas för att göra cirkeln sluten med detta olyckliga inlärningstema.

Tältä tuoksuu Turku

På fredag morgon drog jag ut min vita stickade tröja ur klädskåpet för första gången sedan jag lyfte ut den ur kappsäcken. Den doftade som mitt tvättmedel jag använde i Åbo. Jag tvingade alla att dofta på min tröja för den doftade Åbo och jag blev riktigt riktigt nostalgisk. Alla mina kläder doftade sådär för inte alls länge sedan. Nu doftar alla mina kläder Bosque Verde-tvättmedel med doft av flores del paradiso. Det är inte en närapå lika god doft kan jag informera er om.
Jag har haft besök från Toulouse en liten kort stund. Jag har kanske tidigare nämnt det men jag tycker det är mycket fint och ganska roligt hur snabbt man kan liksom bli vän med en annan person ibland. Helt löjligt snabbt. Åtminstone om man är ganska lika i vissa avseenden. Vackert vackert alltså jag vet inte helt hur jag ska beskriva nya vänskaper, men kanske ni vet hur det går ibland? Dock har jag en känsla av att alla människor i hela världen inte alls vet hur man kan bli vänner på några små dagar. Om du vet vad jag talar om, tänk då på det lite grann och njut av den tanken och känslan. Om du inte vet, har du något att se fram emot, för det är en fin känsla.
Jag har varit på hemmafest på fredag. Det var fint och gott och alla hämtade lite tapasingredienser med sig. Många hämtade också specialiteter från sitt hemland. Jag var på festen med Anni, och eftersom festen var ovanligt nära mitt eget hem, fick vi ett plötsligt infall om att springa över till mig och hämta lite salmiakkikossu som jag hade i ett skåp. Det är väl typsikt utbytesklichéigt att bjuda sina internationella kamrater på salmiak och kossu och rågbröd och fazers blå men vi gjorde det hur som helst. Några tyckte om det, men de flesta gjorde det inte. Jag tykte ovanligt mycket om det med tanke på hur mycket jag avskyr salmiak. Det var hur som helst en sådan slags hemmafest och jag hade trevligt. En chilensk flicka gjorde någon slags stekt paprika med socker och philadelphiaost. Det var galet gott. Philadelphiaost är bland det bästa jag vet. Eller åtminstone bland det bästa jag tycker att man kan ha i ett kylskåp. Om jag skulle skriva en lista på favoritsaker i kylskåp, skulle philly definitivt ingå. Och bananer och apelsinjuice och gurka och yoghurt och morötter. Där har ni alla mina kalla favoritlivsmedel i detta varma land.
Här är för övrigt fortfarande så pass varmt att jag var och simmade i havet igår. Och studerade på stranden. Jag har hört att den finska befolkningen är lycklig över att det kanske snart blir 10 grader varmt igen. Hurra för er hörni, här är sällan under 20 grader. Och ni har det redan ganska mörkt där. Inte jag.
Nästa veckas fredag har jag min första tent här. Den är i kriminalpsykologi. Den handlar om våld i hemmet, sexuellt utnyttjande och våldtäkter och kanske något annat också. Den skarpa läsaren kan lägga märke till att jag inte är helt på det klara över vad jag bör kunna inför denna tent. Till saken hör att det i biblioteket inte finns något hyllexemplar av tentboken. Hur i all världen ska jag läsa den då?
Till sist vill jag berätta för er om en sista Åbo-relaterad sak. Jag har tidigare berättat för er om hur mitt kylskåp med alla fina texter i Åbo är så essentiellt för mitt välmående. Att där står bland annat "vilken märklig och speciell bärgröt" och "hemlig man röra vacker du" och "modern tvättar" och "varför gråter vinterben?" och "man hinnar en ljus vän" och "vanlig stad sköter natur". Jag gillar den där sortens texter som är lite poetiska och lite fel och lite rätt. Jag har upptäckt att min telefon kan producera en lite liknande slags alster med hjälp av autocorrectfunktionen. Den liksom föreslår nästa ord när jag skriver ett meddelande, och ofta föreslår den faktiskt ganska rätt på ett plan eller annat. Om man bara väljer nästa ord, och nästa, och nästa, får man fram ganska vackra små meningar. Som dessa:
"Hej Julia e ni nu på väg till Madrid i något skede då sä tarvitsit tuota kielta"
"Moro moro täältä tyhjästä hej de va ren ganska svårt att skriva när de händer så mycke hela tiden när du e tillbaka i Åbo för två och ett halvt år sedan ännu smakade gammal ost som va så imponerade när ja kunde varje ord utan att kolla i åbo också på spanska e de ansträngande att försöka lyssna o förstå"
"Livet är nog inte helt säker på åtminstone någo"
"Bra att du vill ha det så mycke hela tiden när du e tillbaka i Barcelona igen på torsdag morgon och jag har fått nya produkter i din kommun"
"Mitä ihmettä miksi ihmeessä teit tästäkin päivästä paljon paremman"
Lite sådär ser Barcelonaversionen av mitt Åbokylskåp tydligen ut. Liksom om min vita tröja doftar Åbo, så låter mitt kök i Åbo sådär. Tältä kuulostaa Turkukeittiö.

T'estimo

Jag har gjort många saker nu. Vet inte var jag ska börja. Kanske med en ambivalenskris jag hade på torsdag. Jag försenade mig en halvtimme till ett seminarium jag inte ens borde ha deltagit i. När jag kom in i klassrummet och bad om ursäkt för att jag var sen fick jag som svar att jag borde ha varit där för en vecka sedan. För en vecka sedan var jag i Toulouse. Jag blev lite ledsen så jag gick ut och åt ett äpple och tänkte bittra tankar. Sedan gick jag på föreläsning. Sedan drack jag kaffe med schweiziska Janine och en svart mager katt tiggde vid vårt bord. Någon spelade gitarr i bordet brevid. Jag och Janine var båda trötta och kände oss ganska tomma men det kändes på ett vis ganska fint ändå i jämförelse med början på dagen. Det var då det var som mest ambivalent. Jag var ju ledsen men i grund och botten förvirrad och nöjd med tillvaron.
Jag har också haft en ex temporebesökare från Sverige hos mig. Min goda vän Cara kom hit för ett par dagar och sov på mitt golv och vi åt glass och prövade hattar i en miljard butiker och köpte skor och gick på stranden och fick våta byxbuntar i vågorna. Det var fint och roligt.
Jag har hällt ut en hink med klorinvatten. Det var inte med flit dock. Jag skulle moppa golven imorse efter min gårdags middagsbjudning som bestod av fem kilogram blåmusslor och kanske världens godaste sangría (det var dessvärre inte jag som tillverkade den så jag vet inte hur man går tillväga för att få den så infernaliskt in i norden god), men jag råkade välta min mopphink. Jag fick en slags klorinfotbad från knäna och neråt på samma gång. Det är säkert inte hälsosamt, men what doesn't kill you makes you stronger, eller något...
Jag har köpt nya skor som är helt galet bekväma och gjorda av läder och snygga och kostar 20 euro. Två av mina vänner måste köpa likadana genast efteråt. Så fantastiska är dessa skor.
Jag har haft det fint här. Jag märker ju att det jag skrivit just på inga vis beskriver vad jag egentligen har gjort hela veckan som gått, men lite beskriver det åtminstone. Jag har sist och slutligen mest varit lycklig och tänkt varma tankar nästan hela tiden. Jag har haft fina personer runt mig och blivit vän med dem. Så här blir det med mitt yra rapporterande, när jag äntligen har tid att skriva är jag så trött och förvirrad att det bara blir mystiskt. Och inga bilder har ni fått se ännu heller. Hoppet är det sista som överger en, minns det hehe
Jag har efter en veckas katalanskundervisning lärt mig hur man säger jag älskar dig på katalanska.

Gammalt lyckligt spökigt

Nu har jag haft besök av min yngsta syster och mina föräldrar. Jag firade min födelsedag med dem på fredag. Michelle kläckte ur sig några oförglömliga ord: "Mamma du behöver nog int oroa dig så där mycket för Gabi mera, hon är inte 12 år gammal, inte ens 17 som jag. Hon är faktiskt nästan 30!". Ojdå. 21 är nog inte nästan 30 i min värld åtminstone. Och jag känner mig som en bebis när jag vägrar äta russin trots att jag är på restaurang och det ser ganska konstigt ut att peta bort dem. Dock har många års träning gett mig en viss talang att göra det snyggt. Och i vissa nödfall har jag till och med ätit ett par russin.
Jag har förresten ett par lokala kompisar här i Barcelona också. Över hälften av dem heter Laura. En av dessa Lauror bjöd mig på kaffe min födelsedag till ära när vi hade håltimme samtidigt efter en föreläsning på min födelsedagsfredag. Det var mycket snällt av henne. Jag upphör fortfarande inte att förvånas över hur man i detta land som kund förväntas sätta sig vid ett bord och  vänta på service också på ett kyffigt metrostationscafé, istället för att bara gå fram till disken och betala. Men bakelsen var god. Och jag fick många hjärtliga gratulationer. Jag blev i och för sig gratulerad av många andra än Laura också, jag var så överväldigad och lycklig av alla fina ord att det inte är helt klokt. Jag har de finaste vännerna.
Under helgen turistade jag stenhårt med min familj. Jag blir helt matt när jag tänker på det nu efteråt. Vi gick alla de största shoppinggatorna, var på Tibidabo och såg på utsikten och åkte pariserhjul, såg Fuente mágico och Sagrada Familia och el Born och Barri gòtic och la Boqueria och Barceloneta, åt tapas och paella och churros och montaditos och allt möjligt.
Idag har jag varit på min första lektion i språket katalanska. Jag kan presentera mig och böja verben att vara och att heta. Läraren har polisonger och pratar väldigt högt med tanke på att vi är sju elever i klassen och rummet är mycket litet. Katalanska känns inte så jätteroligt. Jag har gått två gymnasiekurser i franska men jag fattade aldrig varför det finns accenttecken åt två olika håll? Jag fattar fortfarande inte. Läraren sade att man måste ha bredare mun när man uttalar accenttecken som går från vänster till höger. Jag ser ut som en spökfisk när jag talar katalanska. En spökfisk som säger "Jo em dic Gabrielle, qui ets tu?". Detta ska jag ägna två timmar åt varje dag under fem veckor.

Toulouse och behovet av snabbhet

Bonjour, jag har återvänt från Toulouse! Toulouse var fint. Inte lika fint som Barcelona dock. Det var inte alls så rött eller rosa som utlovat heller. Toulouse var totalt tyst och dött efter halv nio på kvällarna. Vad som var bra med resan var mycket fint sällskap och den där grejen att med inte ens ett dygns varsel åka till ett annat land med bara en liten ryggsäck och inga planer. Jag har aldrig gjort något sådant tidigare. Kändes bra.
Att komma tillbaka till  Barcelona kändes bättre än bra. Jag saknade den här staden som för tillfället är en slags hemstad. Min kompis funderade över hur han kunde behöva åka till Toulouse för att förälska sig i Barcelona. Liksom perspektivbyte. Alla säger att jag ska få så mycket nya perspektiv här. Jag får nog säkert nya perspektiv ja. Jag bara inte känner igen dem ännu. Eller ett lade jag märke till. När vi kom till Toulouse kändes det som en tyst liten stad. Om vi hade kommit från Finland hade Toulouse varit höjden av fart och fläng och människor åt alla håll. Nu var det nästan tråkigt.
Ikväll kommer min yngsta syster och mina föräldrar till Barcelona. Helt konstigt hur länge jag redan har varit borta från Finland. Tiden har gått så fort här. Ibland blir jag rädd när tiden går så här fort, jag hinner liksom inte med.
Å andra sidan tycker jag om när tiden går fort. Jag tycker om typ allt som är snabbt. Jag älskar att prata snabbt och att skynda mig och göra många saker på en gång och ha bråttom. Mina konstnärligt lagda kämppisar ser på mig med förfäran när jag sminkar mig, diskar och äter en smörgås på samma gång som jag lite hänger upp byk och skriver textmeddelanden och dansar. Och jag blir irriterad när människor talar för långsamt och svarar för långsamt på mina frågor, så att jag hinner bli orolig för vad svaret skall bli. Och ännu mera irriterad blir jag när de ber mig tala långsammare. Om jag talar snabbt så gör jag ju det av en anledning. Antingen är jag ivrig, eller också är samtalsämnet något dödstråkigt som jag bara vill få avklarat så snabbt som möjligt.
Kanske jag hinner med i den här snabba tiden här ändå. Jag är nämligen inte ett dugg stressad just nu till exempel. Jag dricker kaffe och är för en gångs skull ensam hemma, alla fyra kämppisar är ute på språng och jag njuter av att i smyg gå barfota i lägenheten. En viss mycket renlig person bland mina kämppisar säger att det är förbjudet att inte använda inneskor nämligen. Ha ha ha, det är den dummaste regeln jag har hört på länge.

Bästa möjliga farliga känsla

Jag försökte översätta "på hugget" till finska. "Paras mahdollinen vaarallinen olo" tycker jag att låter ganska bra även om jag säger det själv. I morgon åker jag väldigt ex tempore till Toulouse, tidigt på morgonen med en billig buss och några trevliga galningar jag har lärt känna här. Vi kommer tillbaka på torsdag förmiddag och jag känner mig alldeles oerhört olaglig som skolkar helt medvetet. Kanske på tiden att prova på det då haha. Huggigt och farligt men bra känns det åtminstone. Mitt största bekymmer är att jag idag innan jag visste att jag skulle resa bort för tre dagar köpte fem bananer. Kommer de att vara goda ännu när jag kommer hem? Jag kanske måste äta alla ikväll och imorgon under resan...
Annars har jag ägnat mig åt olika kulturella aktiviteter under dagarna som gått. På lördag var jag på Oktoberfest. Det var lite mystiskt med så tydligt tysk stämning i Barcelona, men även mycket roligt. På söndag var jag på konstmuseum, tips åt er alla: första söndagen varje måndag är nästan alla muséer gratis i Barcelona! Jag såg medeltidskonst och renässanskonst och modern konst och utsikt från ett palatstak. Det ni. Sedan gick vi till stranden. Det började regna efter kanske tio minuter på en mulen strand, men vi hängde där ändå. Det regnade liksom mera i luften än på oss solpersoner. På kvällen åt jag indisk mat med några andra, och det ångrar jag lite grann för jag känner mig som en vandrande curryklimp fortfarande efter att ha duschat två gånger och tvättat mina kläder och allting. Hur får man bort den där lukten, jag undrar bara?
Jag hade tänkt skriva ett helt annat inlägg om att få spanska vänner och pussa människor man inte minns namnen  på på kinderna, eller också ett helt annat inlägg om sentimentala kylskåpsord, men bägge två är helt för snälla inlägg för en kväll som denna, så dem får ni vänta på tills jag känner mig mindre farlig än just nu. Saludos peligrosos!

Esta es la Gabrielle

Igår hände en lite oväntad sak på min föreläsning i utbildningspsykologi (eller inlärningspsykologi eller undervisningspsykologi, jag vet faktiskt inte vad den heter annat än på katalanska). I slutet av den föregående föreläsningen hade jag gått fram till läraren och sagt att jag inte har någon grupp att göra ett grupparbete för kursen i ännu, och hon sade att hon skulle sätta mig i någon grupp och att jag inte skulle oroa mig. När jag kom in i klassrummet på torsdagmorgon var jag kanske en minut försenad och tänkte sätta mig tyst och snällt ganska långt bak i klassen för att inte störa. Läraren såg mig och ropade att jag skulle komma och sätta mig längst fram. Jag gick fram och jag var livrädd för alla 70 studerande i klassen stirrade på mig. Läraren sade åt alla att detta är Gabrielle och hon är från Finland och talar inte katalanska, vill någon ha henne i sin grupp? Jag trodde att jag skulle dö lite grann. Dock var alla ganska snälla. Många ville ha mig i sin grupp. Jag valde en grupp var typ alla hette Laura  för det kändes som ett bra tecken på något vis. Efter föreläsningen kom säkert alla 70 personer från klassrummet och pussade mig på kinderna. Nu har jag spridit utbytesflunsa utanför utbyteskretsarna. Snart är alla lokala studerande också snoriga och febriga hahahaha.
Igår kväll åt jag en massa spagetti med köttfärssås. Jag var hos Anni och vi var lite hungriga. Sedan spelade vi kort. Läpsy är underligt roligt fast man är över tolv år gammal. Vi fnittrade ganska galet mycket. Och smällde i bordet så att det ekade i huset. Sådan är jag.

Hoy es tu día

Varje morgon åker jag metro till universitetet, den gröna linjen som också heter L3, fjorton hållplatser upp i bergen. Den gröna linjen är alltid den som man måste gå genom långa tunnlar till om man tänker byta linje på en station. Ibland måste man gå genom evighetstunnlar helt utan intentioner att byta linje också. Bara för att det är den gröna linjen. Följaktligen går jag varje morgon genom en lång tunnel som är varm och kvav och under jorden. Den var plötsligt lite fin idag. Väggarna var tapetserade med Nescafé-reklamer. Jag har säkert många politiskt- och miljömedvetna kamrater som inte riktigt gillar Nestlé, men det är ganska ovidkommande i den arla morgonstund då jag ser reklamen. Bilder på vackra människor med röda kaffekoppar, och så står där "hoy es tu día". Och då känns det faktiskt lite som om det är min dag just idag.
Idag hade jag en liksom overklighetskänsla. Tänk att jag faktiskt är här och bor här och lever här och studerar här och äter här och springer här och dansar här och skrattar här. Konstigt att tänka. Jag tänker verkligen inte på det hela tiden, men idag tänkte jag på det och det kändes underligt. I Åbo gick jag varje morgon längs östra kanten av åstranden, och ofta tänkte jag på hur otroligt fint och lyckligt jag har det som får gå en så vacker väg varje morgon. Det var lite overkligt. Det här är overkligt på ett annat sätt. Jag måste kanske stanna upp och begrunda vad det är jag egentligen håller på med. Nu bara tar jag mig från en plats till en annan och presenterar mig för främmande personer efter varandra och hittar rätt klassrum och rätt mötespunkt och rätt nya vänner jag nästan inte minns namnen på några minuter för sent.
Så att om idag är min dag vill jag vara mera medveten om dagen. Jag kom nyss hem från föreläsningar och lunchträffar och promenader, och jag gick hemifrån efter halv åtta i morse. Jag är trött. Samtidigt är det fint att min dag innehåller mycket. Bättre än om jag skulle ha tråkigt här. Jag kan analysera innehållet i dagarna senare, någon dag som i och för sig också är min, men inte kräver lika mycket rörelse och uppmärksamhet.
Vad mera ville jag säga? Kanske ha en bra dag. Passar in i temat åtminstone!

Horquillas (och hur många parenteser kan man skriva i en text?)

Det finns bloggläsare som länge och väl har väntat på ett inlägg om Microsoftmode. Dessvärre kommer ni inte att få ett sådant på länge. Jag har inte tagit med mig en enda av alla mina mycket stilfulla Microsoft-t-skjortor till Barcelona. Ni kan däremot få höra lite om hårmode. Eller vad jag tycker att kunde få vara hårmode åtminstone.
Det hände en konstig sak med mitt hår efter några dagar i Barcelona. Det bara började falla av. Hela vår lägenhet är fortfarande full av mina hårstrån, jag borstar håret flera gånger per dag och ändå lossnar en massa strån när jag drar med handen genom håret (även känt som den klassiska Svea-moven). Jag beklagade mig över detta håravfall för alla jag träffade, och de gav mig olika förklaringar. Oftast föreslogs nog någon slags stressreaktion, att jag var så nervös att mitt hår börjar falla av. Jag fick också höra att det är helt rätt att det går så, alla människor tappar sitt hår vart sjunde år (information från en ytterst ytterst pålitlig källa.....). Någon föreslog att det beror på vattnet i Barcelona, att det är hårdare än vad jag är van vid. Vattnet smakar förresten ganska starkt av klor här, men jag dricker det ändå med god aptit (i väntan på att det lilla hår jag har kvar ska bli grönt).
Jag bestämde mig också för att byta hårstil lite grann. Eller byta hårstil kan man nog inte kalla det, men jag har de senaste åren så gott som varje dag haft min pannlugg (ingen regelrätt pannlugg kanske men det som nu skulle vara en pannlugg om håret just där var lite kortare) fast med två spännen satta i kors. Och allra oftast var spännena av en viss modell och guldfärgade. Liksom klassisk hårnål. I kanske två veckor har jag nu varit helt utan dessa spännen och bara haft helt totalt löst hår (mycket dramatiska vändningar i mitt liv, jag vet). Det har känts bra, lite mindre småflickigt än spännen i pannluggen. Tyvärr köpte jag spanska Glamour för ett tag sedan, och läste där ett stilreportage. Synliga klassiska hårnålar är tydligen högsta mode nu. Man ska ha sådana i sitt hår, gärna just i min gamla korsformation. Eller också bara myriader av svarta hårnålar överallt i hela håret. Jag såg faktiskt en tant som var kanske 83 år gammal med precis sådan frisyr i metron bara ett par timmar innan jag läste detta reportage. Horquillas heter dessa klassikerspännen förresten på spanska. Ifall någon av er intresserad av att lära sig mycket viktig spansk vokabulär.
Borde jag då återgå till dessa horquillor nu när de äntligen är high fashion? Kanske inte. De river loss de sista hårstråna jag har kvar, hehehe. Och ingen annan här använder sådana, bara modellerna i Glamour och 83-åringen i den gula metrolinjen. Mitt hår får lov att vänja sig vid hårt klorvatten och sluta falla av. Eller också får alla mina kämppisar (jag ska förresten få en till i övermorgon, en portugisisk dansstuderande) vänja sig vid att ha blonda hårstrån seglande i lägenheten. Här är jag förresten mycket blond i jämförelse med alla mörklockiga spanjorer. Helt rolig omväxling, jag brukade räknas som typ brunhårig i Finland. Så det om mitt hårmode, adios nu ska jag på lenkki!

Propagandaland

Innan jag redogör för den hjärntvätt jag blir utsatt för här, vill jag bara hastigt berätta en liten anekdot om språk som jag inte kan som uteblev från min förra post. Jag var för ett tag sen på en fest där de allra flesta var från Västeuropa och Sydamerika. Jag tyckte att det var en bra idé att fejka att jag kan tala ryska. Jag sa alla ryska ord jag kan efter varandra, jag vet inte hur de stavas, så jag kan nu tyvärr tyvärr inte demonstrera för er hur det lät, men orden betyder typ "detta är min bror, var så vänlig, räkor, soppa, ja, nej, detta är min syster, den svarta katten murka tycker om mjölk, detta är mitt hus, pirog, smör, tack, god dag, skål". Sedan hittade jag på några nya ryska ord också och skrattade lite hest för att verka extra trovärdig. Exakt alla som var på den festen gick på det och tror nu att alla finska människor också talar ryska. Hahaha.
Sedan till enhelt annan sak. Katalonien strävar som bäst efter självständighet och språket här är ganska galet politiskt betingat, det spelar stor roll om man hälsar på någon med buenos dias eller bon dia. Annars också verkar det för många vara viktigt att i mån av möjlighet alltid kalla landet vi befinner oss i för Katalonien, inte Spanien. På alla husväggar finns balkonger och fönster prydda av den katalanska flaggan. Sådan nationalism är ganska främmande för mig, frånsett typ ishockeysammanhang. På Mercè-festens avslutning på onsdagkväll, var det ett jättestort fyrverkeri med tillhörande musik och tal. Talet var så patriotiskt att jag trodde det var ett skämt! Ingen skulle någonsin ta ett sådant tal på allvar i Finland, man skulle tro att det var en parodi på en parodi på ett populistpartis årsfest (om nu populistpartier har årsfester). Här fick vi nu höra om hur Katalonien utan tvivel är det bästa landet i världen, flera gånger om.
Igår var jag också på en föreläsning, jag vet inte helt vad jag ska kalla ämnet och jag har länge länge funderat på om det i det svenska språket finns en skillnad mellan brottslighet och kriminalitet? Kanske det heter kriminalpsykologi då. Vi kan kalla det så för stunden i alla fall. Jag fick många nya tankar att tänka på. Vad som förvånade mig mest var hur mycket gott föreläsaren hade att säga om sitt eget land. Som att i de nordiska länderna är jämlikheten människor emellan större och det finns inte segregation i samma utsträckning som här, men ändå sker där i förhållande tre gånger flera våldsbrott riktade mot kvinnor än här. Ojdå, sa jag och gjorde stora ögon. Kanske det är sant som han sade. Men det var ju lite konstigt att framhäva just Spaniens egen excellens i brottslighetsstatistiken. Eller kanske jag bara kommer från ett land med mycket dålig självkänsla. Det gör jag ju, in fact. Jag bara ville säga att det känns som om det kommer rätt mycket propaganda från alla håll och kanter här.

Nektarin- och språkakrobatik

Hola och moro, just nu är jag så förvirrad av alla språk jag borde tala och lyssna på att jag inte vet vad jag håller på med mera. Jag använder typ alla språk jag kan utom svenska här. Och några språk jag inte kan för den delen. Som katalanska. Hemma talar vi engelska och spanska beronde på vem som är på plats. Eller mest talar vi någon slags missförståndsspråk. Jag sa igår kväll jestas för mig själv när satt och åt, och Nil som bara kan de riktigt första grunderna i spanska blev jätteivrig och skrek "bien gracias". Hon trodde att jag sade "cómo estás?".
På samma kurs som jag går en schweizisk utbytesstudent. Hon vill prompt tala spanska hela tiden för att öva upp sina kunskaper, och det skulle jag egentligen också vilja göra men det är inte riktigt funktionellt i min vardag, men med henne talar jag då spanska hela tiden. Och jag har nu lärt mig att allt inte går att översätta. Eller jo, det mesta går att översätta, men det är ingen idé om det tar tio gånger för länge att säga den där ena smarta meningen som skulle vara rolig på ett annat språk. Vi talade om hur vi dricker kaffe, att jag inte tycker om kaffe utan mjölk, men att hon beroende på situationen dricker kaffe både med och utan mjölk och socker. Jag sade typ såhär: "Oooh en Finlandia hay una canción en que se canta que tomo mi café de cualquier manera: negro, con leche, frío, caliente, me gustan los hombres con inteligencia y los hombres que se eeeeh ve por las calles ehehehe.!" Den schweiziska förvirrade personen såg på mig med stora oförstående ögon. "Juon kahvini miten sattuu mustana maidolla kylmänä kuumana, pidän miehistä joilla on järkeä ja niistä joita katsotaan kadulla" blev inte så bra i min spanska översättning och det tog så länge för mig att säga det, att Janine som hon heter, i slutet av min monolog säkert redan hade glömt att det i början handlade om kaffe. Hon frågade om det var en traditionell folkvisa. Det är en artighetsfras att fråga om något man inte fattar poängen med är tradition. Har jag lärt mig under min tid här. Jag gör det själv. Typ när mina kämppisar äter något som ser riktigt äckligt ut. Som rädisor med tomat och yoghurt och korv och nektariner. Eller ris med spagettibitar. Då frågar jag om det är typisk traditionell mat i Turkiet typ.
Nu blev jag helt ivrig när jag skrev om nektariner. Jag skall avslöja för er alla, speciellt för Sofia dock, att alltid när jag köper nektariner här, tänker jag på Adrenalina-sången och sjunger "sube la nectarina, sube la nectarina" i mitt huvud. Stigande reggaetón-nektariner liksom. Så går det när man tänker på konstiga ord på konstiga språk hela tiden.
Jag lär mig nya finska ord här också. Mina nya finska kamrater är båda två från Savolax och de lär mig riktigt konstiga ord som jag inte är helt säker på om man kan använda på riktigt eller bara i deras eget hörn av världen.
Mitt mål för idag var att publicera alla mina utlovade bilder här men det går nu inte, snälla hjälp mig någon om du är ett teknikens underbarn? Mitt andra mål var att officiellt anmäla mig till alla mina kurser. Jag köade i 20 minuter innan det framgick att sekreteraren som sköter alla erasmusärenden är borta idag och kommer tillbaka först på måndag. Mitt ytterligare mål var att köpa en manual i psykopatologi (så skulle den nog inte heta på svenska men det heter den om man översätter rakt från spanska, och raka översättningar är min nya favoritsport) men den var slut i bokbutiken. Det kommer nya kanske imorgon eller om en vecka eller nästa år. Skönt. Jag skulle också anmäla mig till katalanskakursen men jag hann inte innan det kontoret stängde. Jag förstår inte hur människor gör för att vara produktiva här, för det är ju omöjligt att göra något utanför kl.10-13.30 måndag till fredag? Allt är bara stängt. Kanske jag måste börja ägna min tid åt mera avancerade tankar än flygande nektariner då.

En euro och nittionio cent

1,99 kostade min skumppaflaska som jag just köpte i närbutiken Bon Preu. Ikväll firar hela staden att det är ledig dag imorgon då Mercè firas sådär riktigt på allvar. Jag firar att min allra käraste vita spetskjol är vit igen efter en vecka av intensiv antinagellacksbehandling på en kemtvätt i en förort. Min vita spetskjol som jag köpte en måndag i maj i Åbo för två och ett halvt år sedan, efter att ha skrivit inträdesprov till psykologin. I provrummet frågade jag min kompis om jag ser ut som en tennisspelare i kjolen, och hon tyckte att kanske det bara är en bra sak i så fall. Nu ska jag och skumppaflaskan på förfest, och jag tänkte skriva att det inte finns något sådant som äcklig skumppa men det finns det nog. En gång för länge sedan köpte jag en som först exploderade i min famn och sedan ännu smakade gammal ost. En annan gång råkade jag ut för en som smakade paprika. Nej men min historik av dålig skumppa är inte speciellt intressant, vad jag vill säga är att skumppa nästan alltid är en bra idé. Skål och glad tisdag!

Barcelona i regnet

Barcelona i regnet är ganska fint på många sätt. Det har regnat av och till hela dagen idag. På morgonen gjorde jag som alla andra här och fällde upp mitt paraply på vägen till metron. När jag steg ut ur metron regnade det inte ens egentligen mera, men alla gick ändå med sina paraplyer. Människorna här är rädda om sitt utseende. Jag fällde ihop mitt paraply, lade det i min väska och gick upp för de tvåhundratvå trapporna (jag har räknat dem...) till min universitetsbyggnad. Jag var på två föreläsningar och jag förstod vad båda handlade om. Den andra var jätteintressant, jag blev helt ivrig över grupper och hur man kan tillämpa olika tekniker i organisationspsykologi. Och jag var inte den enda utbytesstuderande på kursen heller, inte ens den som talade sämst spanska. Jag byter definitivt den katalanska lingvistikpsykologin till den här.
Efter föreläsningen ställde jag mig i kö till kampusets bokbutik och stod där under mitt paraply. Kön tog bara aldrig slut, så jag gick och köpte ett par nya träningsskor istället. Jag älskar mina nya skor. Jag älskar dem så mycket att jag nu tänker bli medlem vid universitetets idrottsanläggning och gå på någon jumppatimme ikväll. Så jag får hoppa runt lite grann i mina nya fina skor och glädja mig på allvar.
Jag är lycklig nu, inte bara för mina skor, utan för att det regnar men det regnar så lite att jag kan gå i regnet utan att egentligen bli våt, utan bara känna mig glad. Sådär som alla kloka personer säger att man blir vacker av regn. På vägen hem från metron för ett par timmar sedan kom min kämppis gående bakom mig och jag blev så glad av att råka träffa en vän och gå samma väg hem i den här enorma staden där jag inte känner speciellt många alls ännu. Hemma åt jag fisk och spenat och hörde på samma playlist som spelades på avskedsfesten i Åbo. Åh jag är så lycklig att jag är här och jag har det så bra här och jag är så lycklig att jag har så många fina personer i mitt liv som jag tycker mycket mycket mycket om, som jag tänker på när jag hör alla dessa fina och fåniga sånger.
Varma lyckliga tankar från regniga Barcelona, jag älskar den här staden även regniga måndagar!

Molt molt

Hej alla typ viktiga! Det har varit mycket av allt nu, och jag har lärt mig några små ord katalanska som mina professorer häver ur sig hela tiden. Molt betyder mycket. Det mesta på lektionerna är molt important.
Här pågår lokala festligheter igen, nu är det Barcelonas skyddshelgon Mercè som firas. Det började väl igår och pågår till onsdag tror jag. Just nu har några grannar fest på innergården två våningar nedanför mitt fönster och de skrattar och dansar och lyssnar på salsa och reggaetón och dricker öl och äter onaturligt orangea chips. Jag känner feststämningen rätt tydligt.
Nu har mina föreläsningar förresten börjat, de första var på onsdag, och det har varit helt löjligt tungt. Inte för att själva ämnena skulle vara speciellt svåra, jag vet inte hur många kurser jag redan tidigare har gått som bara går ut på att påpeka hur fint det är att dsm innebär ett dimensionellt tänkande istället för ett kategoriskt diagnosticerande. Grundkursen i neuropsykologi känns också ganska onödigt bekant. Från typ gymnasiet. Vad som däremot är svårt, är att hälften av mina kurser går på katalanska. Skolpsykologikursen är inte helt omöjlig och jag kan förstå sammanhangen på föreläsningarna, och litteraturen är på spanska så jag hänger nog med. Mindre rolig var däremot en kurs i typ katalansk lingvistikpsykologi eller vad man nu ska kalla det. Jag dog lite grann. Jag kan verkligen inte katalanska och där borde jag sitta och analysera vad olika sätt att uttrycka sig på det där underliga språket egentligen innebär och vilken psykologisk inverkan det har. Och läraren frågade mig hur jag skulle säga ett spanskt uttryck på engelska, och jag svarade förvirrat att jag inte vet, att jag talar finska och svenska. Alla skrattade åt mig och jag fattar fortfarande inte riktigt vad som var så roligt? Men jag vill hoppa av den kursen. Och byta till intervention i idrottspsykologi eller vad det nu hette, som alla normala utbytesstuderande går. Det låter mera intressant. Och mera begripligt. Och mindre förnedrande.
Igår efter mina fem föreläsningar som höll på mellan 8.30 och 18 höll jag på att dö lite grann av trötthet, men jag tog mig i kragen och åt en högklassig spagettimiddag med några kamrater, varefter vi begav oss till stranden för att dricka öl och vin och se på fyrverkerier. Och vi hade för avsikt att träffa andra bekanta men det blev nu inte så. Det var en fin kväll.
Idag gick jag och finska Anni och hennes tyska kompis till stranden för att simma, sola och äta lite picknickmat. Jag brände mig riktigt lite men annars var det bara lyckligt. Svårt att tänka att jag faktiskt är här och studerar när jag bara gör härliga saker hela tiden. Som simmar i medelhavet och äter färska frukter och hänger med fina människor. Nu kom jag ganska nyss från stranden och har duschat och fixat mig så smått, för ikväll ska vi ut och äta middag tillsammans. Jag har en ny klänning på mig och jag verkligen verkligen verkligen gillar den här festen till helgonet Mercès ära.

Et queda molt bé aquesta faldilla

Oj nu har jag mycket att rapportera. Fredagens ölfest var rolig. Vi drack en massa öl och sjöng sånger tillsammans. Om man inte sjöng måste man dricka extramycket. Sångerna var helt vanliga sånger som spelas på radio hela tiden, så jag lärde mig inte något nytt just alls. Men jag var lite imponerad av mig själv och hur jag kunde varje ord utantill till whenever wherever... Men inte förvånad alls egentligen, jag har tränat hårt i sommar med Karo, och på våren med Lina, och när jag var typ 8 år hade jag och min bästis en mycket avancerad hopprepskoreografi till den låten. Men hur som helst hade jag en rolig fredag med många nya bekantskaper, alla här är så lätta att lära känna! För alla vill ha nya kompisar och det fort. Lite annat än hemma till vardags. I mitten av sommaren kändes det nästan lite hopplöst, jag mindes nästan inte hur man gör för att få nya vänner. I slutet av sommaren märkte jag att jag nog visst hade fått ett nya par vänner och några kompisar under sommarlovet, men om den processen tog veckor eller månader, tar samma process här typ 20 minuter. Tidskänslan är helt förvriden här, kanske därför jag är lite trött just nu.
På lördag var jag på en gratis middag och träffade igen några av människorna som var på fredagens fest. Maten var helt god och sällskapet trevligt, även om de flesta av oss ännu var ganska trötta efter föregående kväll. På söndag var jag och Nil och min finska kompis Anni på en slags festival kanske man kan kalla det, som hette Piknic Electronik. Det var i parken Montjuic som ligger nära här var jag bor. Vädret var varmt och fiilisen var bra och det var fullt av spanska hipsters med magväskor av läder. På natten åskade det, och det åskade så in i norden att jag inte kunde sova. Först tyckte jag att det var rätt mysigt. Sedan var det bara högljutt och ljust av enorma blixtar. Och det regnade in genom fönstret men det var så varmt att jag ändå inte ville stänga det.
På måndag sprang jag på förmiddagen. Jag har varit på lenkki i samma Montjuic-park några gånger redan och det är rätt roligt. Där finns branta backar och trappor att springa i och cypresser och hibiskusar och svarta katter att titta på. Och man kan undvika övergångsställen och trafikljus på ett helt annat sätt än om man springer på gatorna här. Sedan handlade jag, och jag har sagt det förut men jag kommer att säga det många gånger igen, men jag älskar att gå i matbutikerna här! Jag köpte bland annat en bläckfisk för 80 cent. Jag stekte och åt den alldeles nyss och den var mycket mycket god. Men ja, igår var jag utöver länken och matbutiken också på kaffe med min kämppis och på en rundtur på Estrella Damms bryggeri här i Barcelona. Det var på sätt och vis intressant, men mest det var roligt att träffa andra utbytesstuderande och att få gratis öl. På kvällen lagade vi middag med de finska kompisarna. Det var mysigt. Tyvärr förstörde jag också min favoritkjol och det har jag sörjt i över ett dygn nu. Jag orkar inte skriva om kjolen också här för jag har beklagat mig för typ alla jag känner redan. Men jag är helt löjligt ledsen med tanke på vilken fånig materiell liten sak det är.
Idag har jag varit på Ikea med samma finska kompisar, och senare gått runt i butiker på stan med dem. Jag köpte en ny kjol och en blus för att trösta mig själv i min stora kjolförlust. Ikea i Spanien var förresten rätt underhållande. Det är både hemvant och nordiskt, men samtidigt också mycket särpräglat spanskt. De säljer liksom bocadillo med serranoskinka i stället för köttbullar i restaurangen.
Ikväll är jag trött och lite nervös. Imorgon skall jag gå på min första föreläsning här. Jag försöker hitta på någon slags läsordning åt mig själv, för den informationen jag har fått från universitetets sida är minimal. Och hemsidorna är krångliga och katalanska. Men jag är förväntansfull också och jag har tagit fram kläder åt mig på förhand och förberett mig ganska noga. Nu skall jag packa min skolväska hihi. Och stryka de där kläderna. Vårt spanska strykjärn är dock väldigt spanskt, det finns inga märken på termostaten så man måste freestyla med värmen lite grann. Hoppas mina kläder inte typ smälter...

Raj raj

Jag älskar älskar älskar när det finns gatumusikanter i metron! Alldeles specifikt sådana som spelar dragspel. I Helsingfors brukade jag niga och le åt dragspelsgubbarna på tågstationerna. Jag gör det nästan här också. Jag måste kanske återgå till mitt gamla system att alltid ha femcentare i jackfickan så att jag kan donera några slantar åt gatumusikanter, för det säger min mormor att man får lycka och tur av. Nog för att jag har ganska mycket lycka redan färdigt här hihi. En sak förvirrar mig mycket med dessa spanska dragspelare, de spelar sånger som jag känner igen som snapsvisor. Oftast Gör mig till finlandssvensk. Jag blir helt smilig i metron när jag hör den. Fast det är säkert någon annan sång på riktigt. I det här landet vet man inte ens att det finns något som finlandssvenskar, än mindre att det är något man vill bli gjord till...
Min fantastiska onsdagsfest med britterna och belgarna var ganska jättefantastisk förutom den lilla detaljen att vi inte kom in till klubben på vars gästlista vi var för kön var miljoners miljarder kilometer lång. Men vi hade en bra förfest ändå. Och högst angenäma metro- och spårvagns- och taxiresor. Jag tog bilder i lägenheten för det var helt sjukt, men jag kan fortfarande inte ladda upp några bilder hit. Ni kan lägga till en bild av glada festpersoner i ett urgammalt burspråk rakt ut över Passeig de Gracia i en lägenhet med guldkrusiduller på väggarna och fyra meter till taket till listan av bilder ni får föreställa er tills jag lär mig hur man publicerar dem. Dessvärre tror jag att det har med internetanslutningen att göra. Vi är kanske för många som delar på dem. Lite som när Nil frågade vad som händer om två personer duschar samtidigt (här finns två badrum) "does the water get confused and very cold?".
Jag har fått en ny kämppis också! En Nederländsk skulpturstuderande (om man nu kan studera skulptur? Eller heter det skulpturkonst eller skulptering?) som heter Jigme. Han verkar rolig. Och på sätt och vis har jag fått ytterligare en ny kämppis. Eller jag trodde att min argetinska arkeolog-kämppis hette Alejandro. Det trodde Nil också, vi trodde att vi var mycket fyndiga när vi sjöng alealejandroo till hans ära medan vi diskade. Nu framgick det att han heter Leandro. Det var nytt för mig. Nu har jag inte sen heller en kämppis som heter Alejandro. I stället har jag en Leandro. Synd, för den argentinska arkeologen Alejandro låter ganska bra i mina öron. Nu existerar denna stiliga alliteration inte längre. Hoppas vår femte och sista kämppis som vi alla ännu väntar på är typ Sonja den slovakiska statsvetaren.
Igår firades här den katalanska nationaldagen och det var mycket rött och gult på alla gator åtminstone. Jag var dock mycket trött hela dagen eftersom jag hade varit på onsdagsfest kvällen innan och sovit tre timmar den natten för Nil ville prompt att vi skulle gå och se någon blomsterceremoni som började kl. 9. Till saken hör att absolut ingenting hände före närmare kl. 10, och då bestod ceremonin av en massa kostympersoner som gick fram med blomsterarrangemang på ett torg. Och typ någon scoutkår och idrottsförening och något litet politiskt parti kanske. Det kändes lite som luciatåget i Helsingfors, fast mycket långsammare. Hur som helst vill katalanerna bli självständiga från Spanien och de vill ordna en folkomröstning om saken, men spanska regeringen förbjuder den folkomröstningen om jag har förstått rätt. Därför ordnades igår en jättestor demonstration som gick ut på att fylla två jättestora gator med katalaner klädda i rött och gult, och gatorna står i vinkel till varandra så från himmelen sett bildade katalanerna ett stort V, som i votar alltså att rösta tror jag? Jag har också bilder på röd-gula katalaner från igår, och bilder på ett liksom mänskligt torn som heter castillo på spanska och något lite liknande på katalanska, som vi såg igår. Castillo-grejen var smått otrolig,  människor bara stod rakt ovanpå varandra i säkert åtta våningar! Och högst uppe måste man vara så lätt att det var en fyraåring som stod där och vinkade med handen.
Ikväll ska jag på ett erasmus-evenemang. Det är någon slags sitz-aktig ölfest från Belgien tror jag. Det borde gå ut på att sjunga och dricka öl. Men jag vet faktiskt inte vad det är, det blir intressant att se. Kanske jag lär mig spanska snapsvisor? Eller ölvisor isåfall väl? Raj raj raj raj rajraj!